Bekräftelsebehov

Jag har haft liknande problem tidigare i livet. Värst blev det i ett läge där jag just kommit ut ur ett mycket destruktivt förhållande där jag hade blivit helt tillintetgjord och utplånad, kändes det som. Jag visste inte vem jag var längre, och jag hade noll självkänsla. Samtidigt såg jag ganska bra ut, trots att jag aldrig hade varit "den snygga tjejen" utan mer den som man blev kompis med, och jag bodde utomlands där jag var något exotiskt och intressant. Jag hade flyttat dit till stor del på grund av det jag trodde var mitt livs stora kärlek.

Varje gång jag gick ut fick jag otroligt mycket uppmärksamhet och många som försökte flörta, det var också en delvis annan kulturell inställning än jag var van vid. I kombination med min usla självkänsla blev det helt förödande. Jag började söka bekräftelse genom att ragga upp killar, eller låta mig raggas upp kanske, men när dealen så att säga var i hamn och vi var på väg därifrån ville jag inte vara med längre. Då hade jag ju fått min bekräftelse på att någon ville ha mig, men jag ville ju egentligen inte. Vet inte hur många gånger jag suttit i en taxi och tittat ut genom fönstret och bara velat gå hem. Ibland lyckades jag faktiskt dra mig ur, oftast inte.

Vad jag egentligen längtade otroligt mycket efter var att någon skulle vilja träffa mig på allvar, att någon skulle ringa mig och föreslå att vi skulle gå på bio kanske... Men det hände ju aldrig. Jag minns väldigt tydligt en enda komplimang från den här tiden, det var en person jag kände (och INTE hade ihop det med, ha ha) som kommenterade två saker som jag var duktig på. Det betydde otroligt mycket för mig att någon faktiskt hade sett mig som person.

Samtidigt började jag gå i terapi. Jag hade önskat en kvinnlig terapeut, men den enda som fanns tillgänglig var en relativt ung manlig psykolog. Jag trodde det skulle bli katastrof, men det visade sig vara bland det bästa som hänt mig. Av någon anledning funkade det nämligen, och det blev en viktig relation till en man som jag inte tvångsmässigt försökte förföra.  Jag var förmodligen ganska tröttsam när jag snubblade in lite för sent, kräktes i handfatet och suckade att ja, jag var ute igår igen och det gick åt helvete igen. Men över tid var det något som förändrades i mig. Fokus för terapin var egentligen övergrepp som jag varit med om som liten, så mitt beteende var kanske inte jättekonstigt i sammanhanget.

Jag har fortfarande lite svårt med att kunna ha nära vänskapsrelationer med män, jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig för att komma nära någon utan att försöka ligga med dem, men det börjar arta sig. Det visar sig att jag faktiskt kan vara intressant som vän, pga mina personliga egenskaper, och har andra saker att komma med än tillgänglighet.

Det händer också att det där gamla bekräftelsemonstret vaknar till liv när någon visar intresse. Jag har ju hittat min prins nu och är inte intresserad av att vara med andra, men jag har ändå svårt att bara tänka att jaha, det var ju smickrande. En del av mig vill locka fram mer respons, vill veta exakt hur långt det där intresset sträcker sig, är han intresserad på allvar eller bara lite flyktigt? Det bekymrar mig lite att jag i något läge där jag känner mig lite låg skulle kunna få svårt att tacka nej till en invit. Men jag tror jag har det under kontroll nu.