Mår dåligt

Tack så otroligt mycket för att ni delar med er det betyder verkligen mycket! Jag pratar med min kontakt varannan vecka, väntar p å att han ska meddela på mejlen om jag får träffa terapueten från hopp, som ligger i samma hus också. Jag trivs så otroligt bra med honom och jag brukar verkligen inte lita på människor och kunna öppna mig- absolut inte för män. Det är väll därför jag vägrar låta psykiatrin ta ifrån mig min kontakt som fungerar- bara för att dom inte vill hjälpa mig om jag också har kontakt med honom.."vi jobbar inte så"..

Jag ska träffa min läkare nu 12 Juni men jag har inga stora förhoppning hon stampade ganska hårt på mig när jag träffade henne första gången. Har träffat två andra läkare efter henne- antar hon varit sjukskriven. och nu ska jag tillbaka till henne. Jag är väldigt orolig för mötet, att hon ska vara otrevlig mot mig. Hoppas jag kan stå på mig iaf. Ska byta mottagning efter det mötet, både för att jag tycker deras vård är dålig och för att jag nyligen flyttat och inte orkar åka 45minuter fram och tillbaka för 25min samtal.

Matlisan låter väldigt smart helst att sätta upp tider då jag ska äta. Jag är ju arbetslös eller arbetssökande och spenderar nästan all tid hemma. Att maten blivit en kontroll tror jag stämmer. Jag har väll "hetsätigt" mycket i tonåren då jag mått dåligt, skämts för det och mått ännu sämre. Gjorde en sådan sak för ca 2-3 år sedan då jag gick upp 10 kilo. Tror jag är väldigt rädd att hamna där. Så jag undviker allt sött istället, har ingenting hemma inte ens ett paket socker. Känner mig duktig då jag tar en kopp kaffe istället för äter lunch- jag känner ju att det inte är bra. Att tankarna är störda. Det som är jobbigt också är att det är så lätt att få positiv feedback när man går ned i vikt. Tycker ändå jag är väldigt öppen med mina problem, men det känns som att alla tycker att jag överreagerar. Min kontakt avslutade vårt samtal med "fortsätt träna"...vilket inte gjorde mina problem bättre- men det var istället för att skada mig på andra sätt. så jag kan kanske förstå den tanken ändå. Men det hjälpte väll inte mig att han började prata om att laga mat och nästan skrattade lite åt att jag var vegetarian och åt "smal" mat...ATt när man är 43 så bryr man sig inte så mycket. Det blir lättare än om det är svårt att tro- ja men jag skulle gärna sluta äta och träna tre gånger om dagen varje dag.

Låter vädigt härligt att få vakna och känna att det känns bra- kan känna igen det lite..den där lättnaden i kroppen har varit där någon gång men det var ett bra tag sedan nu.! Tycker det är svårt för det är ju inte minnena på att han våldtog mig som snurrar utan mer "allt annat" som rör det. Det byggs ju upp en hel del saker på 9 år. Svårt att förklara, det är ett stort kaos bara. Får jag förtroende för prästen ska jag nog försöka berätta att jag inte mår bra. Min mamma förstår inte alls varför jag är så "ointresserad" och säger saker som "allt kan väll inte vara jobbigt"..Hon vet inget. Jag vill inte berätta men det är oerhört jobbigt att ljuga, helst när man nästan får skit för det, trots att man ändå kämpar med något så stort. :/

Ska verkligen ta till mig era ord. Värmer mycket!

/a

Hej. blir ett kort svar har inte så mycket ork..Tacksam för era ord.

Jag har tagit kontakt med Vårdcentralen idag, fått en tid nästa vecka- men blivit tvungen att omboka den..så det dröjer nog lite längre då.. Får se vad som händer, jag berättade alla olika delar. Har börjat få magkatarr igen...och resten av magen är kaos också.. tror jag hamnade i något skov. Har penga och jobb-panik...samtidigt som allting bara snurrar.. En vän försöker få mig att se till så att jag blir sjukskriven, att det inte är någon ide att jag söker ett jobb som jag inte kommer klara av.  Att jag måste få låta det ta tid, verkligen få satsa allt på bearbetningen. Det sägs ju vara jobbigast fårn början...kanske går att inte vara sjukskriven så länge- Är rädd att läkaren inte anser det vara tillräckligt allvarligt.. att dom inte kan hjälpa mig- att jag med andra ordn inte får  någon som helst hjälp.

Känns falskt att gå in på arbetsförmedlingen och säga jag kan jobba 100% och pendla och allt. Bara för att det är enda sättet att få rätt till a-kassa (som jag förstår det). När jag känner på mig att det inte kommer att fungera, jag har gjort det en gång tidigare vilket slutade i att jkroppen inte tog upp något utav det jag åt.
Funderar fortfarande på mina föräldrar.. känns väldigt svårt. Vi får se. ska försöka stå på mig och berätt apå något sätt är bara väldigt osäker på hur.

Vet att jag inte orkar egentligen..