Mår dåligt

Jag tycker du ska ge psykiatrin en påstötning till, jag tror du behöver professionell hjälp av någon som är legitimerad psykoterapeut, oavsett om personen är leg.psykolog eller psykiater i grunden (med vidareutbildning i psykoterapi).

Ideella organisationer i all ära, men jag tycker det låter som att du behöver få hjälp av en person som använder sig av metoder som bevisligen hjälper. Vem som helst kan lyssna på vardagsproblem, men för att bearbeta svåra trauma behöver man utbildning.

Man kan tyvärr stjälpa mer än hjälpa om man tar sig vatten över huvudet med en patient som kommer för samtalsterapi. Psykologi och psykoterapi är ganska svårt, och man behöver utbildning och insikt om vilken skada man kan vålla om man vill hjälpa mer än ens egna kunskaper räcker till.

Dagboksskrivning är en sak som faktiskt är vetenskapligt bevisad att hjälper (dock inte som enda hjälp när det rör sig om allvarliga problem som t.ex. våldtäkt).

Den här organisationen du har kontakt med, har de utbildad personal? Dvs. personer med legitimation. Inget "diplomerad terapeut" eller "livscoach" osv. Jag tycker du kan hålla kvar dem som stöd, men söka dig till vården för din huvudsakliga hjälp.

Det kan hända att du kunde ha nytta av psykofarmaka, men det är givetvis en läkare som ska göra den bedömningen. Var totalt ärlig när du träffar läkaren, ha gärna några stödord på en lapp så du säkert kommer ihåg allt när du är där. Om du känner att du behöver gråta, gråt! Läkare är ganska härdade, det är *inte* ovanligt att en patient gråter på mottagningen.

Klippte lite i ditt inlägg.

Många personer kan vara väldigt empatiska och duktiga lyssnare, men utan utbildning (och legitimation!) är det väldigt svårt att hjälpa en patient att bearbeta sitt trauma på ett BRA och hållbart sätt. Terapeuter med legitimation från Socialstyrelsen arbetar utgående metoder som man kunnat bevisa vetenskapligt att fungerar. Leg.psykoterapeuter är medvetna om vårdetiken och känner till grejer som t.ex. överföring och annat som är av stor betydelse för det terapeutiska arbetet. Det gör inte en privatperson.

Utgående från det du skriver så verkar det som du har ett/flera trauma du behöver få bearbeta. Detta kombinerat med ångest och matproblematik anser jag bör behandlas av en utbildad person, ingen privatperson, oavsett hur snäll och förstående hen än verkar. Du kan ha kvar den personen som stöd, men låt en psykolog sköta behandlingen! Jag vill inte hacka på den person som du använder som stöd, men det är typiskt att en icke-utbildad person inte inser att hen tagit sig vatten över huvudet när en patient som du söker hjälp.

Tystnadsplikten är dessutom 100 % pålitlig om man går till en psykolog/psykiater, eftersom de kan få en anmärkning om de bryter mot sekretessen som råder inom vården. En ideell organisation med frivilliga stödpersoner kan säkert ha interna sekretesskrav för dem som arbetar inom organisationen, men det är inte samma sak som den lagstadgade sekretessen som råder inom vården.

Jag tycker du ska be din läkare om remiss till psykolog/psykiater för utvärdering av din situation. Nämn ätstörningarna!
Antidepressiva läkemedel kan vara en bra början för att bryta en depression (och i svåra fall nästan oundvikligt), men jag anser att du behöver terapi också. Om gruppterapin aldrig drar igång, säg att du vill gå i individuell terapi istället. Nöj dig inte med en sjuksköterska -- hon ska dessutom inte ställa diagnos på dig, det är en läkares uppgift!

Jag TROR att sjukskrivning kanske skulle vara bra för dig, men det är svårt att säga utan att ha träffat dig. Jag hoppas du får komma till en trevlig och empatisk läkare som tar sig tid att lyssna på dig. Om du råkar ut för någon som inte tar dig på allvar, försök boka in dig til nån annan.
Inför läkarbesöket kan du läsa denna sida: www.lj.se/infopage.jsf&childId=15048 den verkar rikta sig till sjukvårdspersonal, men du kan ju titta på den i alla fall. Det finns några diagnostiska tester där (som pdf), skriv ut dem, fyll i och ta med till läkaren!

Jag kan förstå det där med att inte vilja berätta för föräldrarna. Tyvärr är inte mina föräldrar heller speciellt duktiga på det här med empati och stöttning, så jag är ganska selektiv när jag berättar saker för dem. De har helt enkelt inte kapacitet att inse t.ex. att en deprimerad person inte kan "rycka upp sig" och tror att allt handlar om inställning: "det är inte hur man har det , utan hur man tar det" kunde vara deras motto.

Om du känner att du vill berätta för dina föräldrar, men inte vet hur du ska göra det, så kan du kanske skriva ett brev till dem? Då kan du ta god tid på dig och lägga fram saken på ett genomtänkt sätt.

Lycka till med allt, jag hoppas verkligen du får hjälp!