Mår dåligt

Jag har också blivit utsatt för en våldtäkt, då av en pojkvän som jag lyckades lämna först flera år senare. Det har tagit mig många år att jobba mig igenom alla jobbiga känslor som hört till, men jag har hela tiden haft min pojkvän som stöd. Han har fått ta mycket skit, men har funnits som en klippa under hela tiden. Så här i efterhand önskar jag att jag inte lagt lika mycket på honom, men vi har klarat det ändå. 

Kan du ta kontakt med sjukvården och förklara hur allvarligt det är, att du är deprimerad (för så låter det på dig) och att du behöver professionell hjälp nu direkt? Ideella organisationer i all ära, men jag har vänt mig till sjukvården för att få hjälp som fungerat. Det viktigaste jag lärt mig under de år jag gått i terapi är att de kan ge dig hur många verktyg och tips som helst, men det är du själv som måste hitta ett sätt att använda dem på. För mig började saker och ting ljusna för ett halvår sedan. Då vaknade jag en morgon och var inte deprimerad eller rädd längre. 
Det var inget magiskt som hände då, utan ett tag innan hamnade jag i en situation öga mot öga med förövaren. Jag gick "vinnande" ur det eftersom jag lyckades strunta i honom fullständigt. Då kunde jag förstå att han inte längre är värd min energi, för det kostar massor av energi att hata eller vara arg och ledsen. Det gjorde att jag kunde gå vidare på något vis.

Det viktigaste du kan göra är att låta det ta tid, men kom ihåg att det går över. Minnet kommer aldrig att försvinna, men det bleknar och går till slut veckor och månader mellan tillfällena man tänker på det.

Jag har tacklat problemet genom att trösta mig med socker, vilket innebär att jag på något år lagt på mig ungefär 15 kilo. Nu när jag vaknat ur dvalan och insett att jag är way beyond ett normalt BMI så kommer det krävas mycket för att komma tillbaka. 
Att du slutar äta eller äter mycket mindre än förut är att försöka ta kontroll när du upplever att du inte har någon kontroll. Det är vanligt, och innan jag började äta massor av socker åt jag inget alls. Jag har inget magiskt ord att säga som gör allt bra, bara att du inte är ensam och att det kommer bli bättre. Försök prata med någon som står dig nära också, någon som kan hjälpa dig. Någon som kanske kan äta lunch eller middag med dig varje dag om du gärna hoppar över att äta när du är ensam. 

Det blev ett långt svar, men jag har grubblat mycket över det här själv innan lösningen för mig dök upp från ingenstans. Min lösning behöver inte vara din däremot.

Posttraumatisk stress är inte helt omöjligt att du har, det är en vanlig reaktion när man varit utsatt för något traumatiserande. Jag har det, och det är det enda av mina problem som jag kommer få kämpa med under lång tid, men den har också blivit bättre nu. 

Som Kalaspinglan säger tror jag att du behöver hjälp av en utbildad, legitimerad person. Läkaren du har träffat verkar inte vara något att satsa på, gå vidare istället. Om du inte kommer överens med en eventuell framtida samtalskontakt eller psykolog så har du alltid rätt att byta till någon som känns bättre. 

Angående att du inte sagt något till din mamma, vad tror du det beror på? Jag berättade för min familj och för mina närmaste, och allihop har blivit arga, men aldrig på mig. Det absolut viktigaste är att det aldrig någonsin varit ditt fel, och oavsett allt som hänt runtomkring dig har du ingen skuld i det hela. Jag tyckte att det som hände var mitt eget fel under många år, och jag hade inte kunnat göra något för att ändra på det. Om jag hade berättat för någon då det hände hade saker och ting sett annorlunda ut idag, men jag vågade inte - och jag har förstått varför också.

Alla pusselbitar har ramlat på plats nu, och jag ser mig inte som ett våldtäktsoffer. Den jag var tidigare var ett offer, nu är jag en ny, stark person med livet framför mig. Att jag haft någon att prata med, både professionella och nära vänner som fått avlasta min blivande man i tröstandet, det är vad som har räddat mig.

Din kropp protesterar för att ditt huvud inte orkar, det är fullständigt normalt och en naturlig reaktion på något traumatiskt. Gå till vårdcentralen med inställningen att du SKA ha hjälp. Om den du träffar inte lyssnar eller är oförstående, be om att få träffa en annan. Det krävs massor av energi som kan vara svår att hitta när man mår dåligt, därför kan det vara bra att ha någon med dig som kan sitta i väntrummet och hjälpa dig efteråt om du inte orkar själv. 
Jag tror att du precis som du säger måste få satsa allt på bearbetningen. Var bara beredd på att du kommer må dåligt då. Att börja rota i minnen och händelser är äckligt jobbigt, men att reda ut skiten och sedan få se samband och att inget, absolut inget, är ditt eget fel, det kommer att göra skillnad.

Precis som Kalaspinglan skriver tror jag att ett brev kan vara en bra lösning. Då får du tid på dig att skriva, tänka och formulera dig, och dina föräldrar kan läsa brevet flera gånger om de vill smälta det som står. Det är tungt att berätta för närstående vad man varit med om, för de kommer att må dåligt för din skull. Men samtidigt finns de där och kan stötta, något de absolut inte kan om de inte vet.
Efter många år av tystnad kan jag prata med dem jag umgås med och säga vad som hänt, utan att de ser på mig annorlunda. Det förklarar en del av vem jag är och vad jag gör, och senast fick jag höra av en vän som känt mig länge men som först nu fick veta att det märks på mig att jag mår bättre och är friare nu. Såna ord värmer och gör att det blir lättare att se fram emot när allt är ännu lite bättre. Framåt är enda hållet att gå. Det som har varit kommer aldrig tillbaka.