Så himla ledsen

Usch det låter inte alls bra, verkar vara en väldigt svår situvation.

Personligen skulle jag säga att det blir för mycket när du börjar undra om det är mycket, om det bara är någon gång ibland så tror jag inte att man får samma känsla av att man bråkar mycket.  (gud det var säkert grymt dåligt förklarat,sorry!)
Sen att han kastar saker och skricker  tycker jag själv inte är okej, speciellt inte om det går till den grand att du blir rädd, även omd et bara är lite. Och inte för att verka hård eller så men att säga att du vet att han aldrig skulle göra illa dig känns lite att du måste förvara dig, det är nog många som tänkt så men det stämmer inte alltid överrens med verkligeheten (vet av personlga erfarenheter). När du träffade honom trodde du då att han skulle kuna skricka så pass och kasta saker?

Det du borde tänka på är om du vill att din realtion ska se ut som den gör? Kan du tänka dig att leva med skrick och bråk i ett år till, två eller tio?

Du kanske skulle kunna prata med honom när ni inte är mitt uppe i ett bråk om hur du känner och hur hans beteende påverkar dig?

Hoppas att de löser sig!!  

Det är svårt att säga vad som är för mycket bråk, då just defenetionen av för mycket kan varriera från person till person.

Men mår du ofta dåligt av att du tycker att ni bråkar för mycket så är det nog för mycket.

Har du pratat med honom om det här? Vad tycker/ känner han över era eskalerade bråk?

Jag tror att det kan vara en bra början iaf att försöka prata med honom om det här problemet. Om ni inte kan lösa det själva så kanske ni behöver profetionell hjälp.

Jag tänker att ni / han bråkar på ett dåligt sätt.. Att kasta saker tycker jag är oroväckande, det känns som man har dålig kontroll på sin ilska då och det är inte ett "normalt" beteende skulle jag säga. Sen att han tjurar, bara vill lösa konflikten när det passar honom med mera är också ett dåligt tecken. Prata ut ordentligt om det, sök hjälp (parterapi / anger management) och om det inte blir bättre - slösa ingen mer tid på den killen. Våldsamheter (som kasta saker och skrika så man blir rädd) ska man inte behöva stå ut med!

Usch! Stackars dig!

Vore jag dig skulle jag försöka hitta problemet som ligger i bakgrunden till hans ilska och frustration.
I denna exempel kanske det kan handla om att han kände sig "förnedrad eller omanlig" (typ att han tänker att ha bör kunna sådant, han som är kille, men det visade sig att du kunde det bättre än honom och han känner sig värdelös) Sen är inte det normalt beteende heller, men kan vara normalt om han har några förtryckta känslor.
Jag skulel fundera på sådant som:
Hur har hans barndom varit?
Hur har hans familjesituation innan han träffade dig?
Har han några egna problem?  
Helt klart låter det som att han har förtryckt ilska och frustration som går ut över dig. Han kanske inte ens förstår varför han själv beter sig så, men att han kastar saker är att gå över gränsen tycker jag.
Gör honom medveten om att du upplever detta som ett problem, sätt er ned och ha ett seriöst snack om det, och vad ni kan göra för att hjälpa honom att kontrollera sin ilska (tänk att det är inte heller kul för honom att vara arg och frustrerad, men självklart är det mest synd om dig i dethär fallet)

Mängen bråk tror jag kan variera beroende på olika saker, ekonomin, andra stressfaktorer, om det är någtot annat som irriterar en (exempelvis om man brukar träna mkt och inte har fått göra det på ett tag av någon anledning kan det leda till frustration) alla människor är olika och vissa är lite knepiga, man får liksom lära sig att säga rätt saker för att inte reta upp dem. Det enda som kan avgöra vad gränsen till för mkt bråk är, är ens egna upplevelser och hur mycket och hur illa man påverkas av det. Du ska inte behöva stå ut med hans ilskenutbrott, beter han sig så, behöver han få hjälp med sin ilska-problem innan han kan leva i ett sunt förhållande.

Lycka till, styrkekram

 

Tack för era fina svar! När vi träffades så berättade han att han tidigare haft två förhållanden, men där tjejerna var helt galna och blev sura för ingenting. En av dem hade t o m skickat honom till en psykolog, vilket inte han alls kunde förstå varför. Jag börjar förstå nu att det nog inte var exen som var galna, men kanske mindre förstående än mig, vilket gjorde att deras bråk startade mycket tidigare i förhållandet. Jag har försökt att prata med honom flera gånger när vi inte varit ovänner, men han går direkt in i försvarsställning. Jag har också föreslagit parterapi, men det är han verkligen emot. De gånger han har ballat ur helt har han bett om ursäkt varje gång och sagt att det var dumt och att han ska försöka att behärska sig, men sen är man där igen. Han har ett väldigt krävande jobb (är högt uppsatt i ett stort företag) och jag vet att han i vissa perioder är väldigt stressad, men man borde ju ändå inte låta det gå ut över mig!? En gång när vi bråkade så hotade han med att ta sitt liv och det skulle då vara mitt fel att han dog, så jag skulle leva med det resten av mitt liv. Detta i sig är hemskt, men nått som gör detta ännu värre är att min pappa hängde sig när jag var 7 år.

Hade en kille hotat med att ta livet av sig och sagt att det var mitt fel hade jag sparkat ut honom direkt! Helt oacceptabelt!

Vill bara säga att sånt där INTE går över / slutar av sig självt om man inte får hjälp, hade en vän i en liknande situation. Jag tycker att det verkar som ett maktspel, hans sätt att bråka och det han säger om självmord t.ex. Han gör det för att få makten. Det känns också som en typisk kvinnofälla där mannen "mår dåligt" eller är "stressad" och kvinnan ska förstå, vilja prata m.m. Vill han inte söka hjälp så vill han inte satsa på förhållandet. Du är värd bättre än att leva så, känns döfött.

Njae, spontant måste jag säga att det där inte låter riktigt bra.

Hett temperament och låg frustrationströskel, ok det är en sak. Temperament är medfött och inte så mycket att göra åt. Däremot har man som vuxen människa ansvar för HUR man beter sig när man blir irriterad/arg. Jag har ett hett temperament och kan bli väldigt arg väldigt fort, det löser jag och sambon på så sätt att jag går ut när jag känner att jag närmar mig kokpunkten. Visst grälar vi ibland, men på ett "moget" sätt, dvs. vi går inte över gränsen för vad som är acceptabelt att säga till den andra, utan mest om småtjafs som "du tar aldrig ut soporna/det är jämt jag som dammsuger" osv. Jag tycker man går över gränsen när man hotar med självmord/börjar kasta saker eller beter sig på ett skrämmande sätt.

Om han är stressad och har ett krävande jobb så är det ju ännu större anledning till att gå i terapi/stresshanteringsterapi och lära sig hantera dels stressen och dels sina egna känslor. Stress berättigar INTE till att behandla sina närstående dåligt! Är man så förbaskat stressad att man inte kan bete sig som folk så borde man faktiskt ta ett steg tillbaka och fråga sig om jobbet är värt att man förstör relationerna med sina nära och kära.

STRUNTA I VAD ANDRA ANSER OM ER RELATION. Det är inte de andra som lever med honom och ser alla hans sidor. Klart att de tycker killen är perfekt -- han är sannolikt trevlig och charmig när ni träffar vänner. Det är få som ställer till med gräl när man har gäster...

Jag tycker du kan kräva att han tar ansvar för sina känslor och inte använder dig som avstjälpningsplats. Om han "hotar" med att begå självmord ska du inte backa tillbaka/ömka honom, för då är hans strategi framgångsrik. Säg istället: "om du säger att du vill begå självmord, då måste jag kontakta sjukvården, för hot om självmord ska man alltid ta på allvar".
Säg till honom att han måste utveckla strategier för att hantera sin ilska och aggression. Du har inget ansvar för vad en vuxen man känner. Han har sina känslor och måste lära sig hantera dem på ett sätt som är okej både för honom själv OCH för omgivningen.

Var inte så förstående, personer som han "lever" på att folk/tjejer är förstående och accepterar/förlåter deras barnsliga beteende.

Skulle nog absolut säga att de gått för lång när han kan säga
en sån sak som att ta livet av sig! Det är tomma hot o han är
förmodligen jätterädd att förlora dig men de e Inte rätt sätt.

Tyvärr tror ja enda sättet för honom att kontrollera sin ilska Är
terapi då de har hänt mer än en gång.. De blir nog inte bättre då..

O du måste ju först o främst tänka på dig själv att du mår bra
o inte e rädd i förhållandet för de ska man inte behöva va!!  

Han vägrar verkligen att gå i terapi. Hans ex skickade honom till en psykolog, för hon tyckte att han behövde lära sig att hantera sin ilska. Han gick dit en gång och tydligen hade psykologen sagt att det var vanligt att bli arg. Har ju ingen aning om vad han har berättat för henne, och han var ju bara där en gång. Men som jag försöker förklara för honom, så finns det ju ett mönster här. När de två tjejer som har levt med honom har upplevt samma sak, så väger det ju tyngre än 45 minuter hos en psykolog. Hm måste själv inse att det han gör är fel, och jag har bestämt mig för att jag lämnar honom annars. Livet är för kort för att må såhär, och om han inte vill ändra sig, så kommer han heller inte göra det.

Mitt ex var underbar den första tiden.. Men sen kom det smygande. Han började med att bli arg, brusa upp, sura och sedan "bestraffa" mig. Han berättade om sina dumma ex som hade anklagat honom för misshandel. Trots att han inte gjort något och exen var galna och totalt idiotiska.. Jag trodde honom de första 2 åren... Snart så var jag inne i ett misshandelsförhållande, men jag såg inte det själv vi var ju bara "passionerade", det var ju "underbart" alltid annars osv osv. Jag fattade inte att det inte är normalt att gråta flera gånger i månaden och gå på tå pga sin sambo. Jag fattade inte att det inte är ok att bli inlåst, buren i håret och att ens sambo straffade mig genom att jag inte fick sova på några dygn...

Hans pappa slog honom när han var liten.... mamman ville inte ha vårdnaden om honom osv.. MEN det är fan INTE ok att agera hur som helst!! INGEN ska stanna i ett sådant förhållande för att hjälpa och stötta! Det ger ingenting tillbaka och man offrar för mycket! Dessutom tappar man snabbt greppet om vad som är normalt och ok i en relation.. man normaliserar och lurar sig själv för att överleva

Polisen lade ner anklagelserna i brist på bevis.. (trots att jag var tjej nummer 3 som var utsatt). Nu har han flyttat långt bort. Jag vet att han har en ny tjej och att han ofta pratar om mig som galen, känslig och lögnare. Jag tycker synd om tjejen men jag vill inte lägga mig i hans liv.. hon får göra sina misstag själv.

Nu menar jag inte att ERT förhållande kommer gå som mitt och mitt ex förhållande gjorde. Din sambo kanske är en ok kille som bara har det svårt just nu. Men jag hoppas att min lilla erfarenhet kan göra att du håller ögonen öppna och ser upp så det inte går illa.

Jag skickade mitt ex till psykolog.. men han ville inte gå fler gånger av rädsla för att psykologen skulle upptäcka att han rökade på ibland.. Han blev även inkörd till akutpsyk ett par gånger.