Smärta livet ut... Nu då?!

Jag har de senaste (minst) tio åren levt med oförklarlig smärta och gått på ungefär en miljard utredningar. Min diagnos: långvarig smärta. Det har varit nära några gånger att läkaren jag träffat har fått höra mer än vad hen förtjänat, men samtidigt är det inte svårt att förstå frustrationen hos någon som inte har en sjukdom som syns men som begränsar livet i ganska stor utsträckning. 

För några månader sedan fick jag börja i en rehabgrupp på vårdcentralen och träffa andra med liknande problem. Det jag lärt mig är att smärtan inte behöver se likadan ut hela livet. Min smärta har förändrats hela tiden. Ibland är den handikappande, ibland är den nästan obefintlig. 

Inför ditt bröllop tror jag inte du behöver oroa dig. Du kommer nog att lära dig hitta olika sätt att klara vardagen och inte behöva ha så ont, eller olika strategier för att klara smärtan. Livet går inte under för att man har ont, man behöver bara tänka om lite Du kommer lära dig hitta en balans mellan aktivitet och vila för att klara det. Det tar tid, du kommer göra fel, men till slut ordnar det sig.

Och angående barn, den stora frågan som gnagt i mitt bakhuvud de senaste tio åren: En graviditet utlöser hormoner som gör att de nerver som förmedlar smärta blir alldeles överlyckliga och glömmer bort att göra ont. Att bli gravid bör alltså inte innebära några problem. Men jag har inga barn själv, så jag kan inte svara utifrån egna erfarenheter, bara vad jag hört från andra med liknande problem.

Om du vill prata mer så kan du skriva ett meddelande, jag har som sagt haft ont länge och hittat egna strategier för hur jag ska göra. Just nu innefattar de träning, något som mina sjukgymnaster och läkare bokstavligen tjatat om ända från början. Men för att kunna träna krävs det rätt medicinering och ett j*vla driv. Och det är svårt att styra över själv.