Smärta livet ut... Nu då?!

Jag har levt med smärta sen 1996 då jag pulveriserade ett ben i min ena fot och efter 1 år i gips, tre operationer och 3 år på kryckor så hade jag fått nervskador efter operationerna och dessutom hade alla år på kryckor förstört mina axlar, så jag nu har fått lov att operera den ena 2 ggr (jag är överrörlig, och att gå på kryckor så länge slet på bicepsfästena + bakre delen av "läppen" som håller överarmen på plats mot axelleden (om du tänker dig skelettet alltså). Och så blev det ju inte bättre av att jag drog axeln ur led ett par gånger på träningen sen.
Till det kan du lägga yrsel nu också. Det känns ungefär som om jag hade svept en flaska vin och sitter på Cindrella i storm  

Nu är jag inte ute efter att säga "jag mår sämre än dig" eller "skärpning, det finns fler som mår dåligt" som det ofta kan bli i såna här trådar.
Utan jag tänkte berätta lite om hur jag tar mig igenom livet helt enkelt och hoppas att det kan inspirera dig eftersom det finns ett liv bakom smärtan.

När jag slängde kryckorna efter 3 år så hade jag insett att jag skulle känna så här i resten av livet. Smärtan skulle inte försvinna. Men jag kunde lära mig att leva med den.
Smärta sitter lika mycket i huvudet som någon annan stans. Jag kunde inte fortsätta som ridlärare eller stallchef. Jag provade att jobba på typ ICA och sånt och det funkade hjälpligt.
Det gick bra med foten så länge jag kunde sitta i kassan, men då fick jag ju ont i axlarna istället.
Jag jobbade ett år (lite drygt) på MAX också, och där var det så varierande arbete även om jag stod och gick hela tiden att det funkade.
Sen halkade jag in i hotellbranchen på ett bananskal och här funkar det. Jag kan jobba heltid och må bra.
Jobbet är givande och omväxlande. Jag kan sitta och jobba ibland och jag kan stå och jobba, jag får springa och fixa saker och det liksom bara funkar...

Men jag trodde aldrig att jag skulle hitta något jag ville göra med mitt liv efter olyckan.
Mitt liv kändes som om det var över. Jag hade tillbringat nästan 20 år av mitt liv med fokus på att bli ridlärare (även om jag inte var så gammal då så hade jag velat bli ridlärare sen jag var 3 år) och jag skulle börja sista steget på utbildningen (det viktigaste - "långa linjen" på Strömsholm") bara någon månad efter olyckan egentligen. Efter 3 försök hade jag erfarenheten jag behövde för att bli accepterad.

För mig kom vändningen när jag insåg att jag kunde leva med smärtan. Att smärtan i sig inte är farlig. Även om det känns som om foten är bruten så är den inte det och då kan jag liksom "glömma" smärtan (den finns alltid där, men jag låter den inte komma upp till ytan om inget annat inträffar som gör att smärtan liksom kommer fram).

På ert bröllop skulle jag sett till att ni fick sitta under en del av cermonin (så ni får variera lite mellan att stå och sitta där) och sen skulle jag hoppat över en vanlig förrätt, utan ha mingel med plockmat före varmrätten, så att ni får stå och gå då och så bara sitta ner under middagen.

Vi skrev in i våra program att det inte var någon idé att bjuda upp bruden till dans då min fot inte klarar det. Men att dom gärna fick fråga tärnorna om dom ville.
Så ni kan ju göra något liknande "om bruden försvinner en stund så behöver ni inte oroa er. Hon återkommer snart. Ta en svängom med bordsgrannen så länge"  

Smärtan kommer du lära dig att leva med. Det är jag säker på.
Jag har pratat med flera som lever med ständig smärta och dom säger samma sak.
Man tränar upp en tollerans så att smärtan liksom finns där - men man bryr sig inte om den.