står och tittar på vännernas liv genom en glasruta

Jag har en vän. Jag har haft fler vänner förut men då har det alltid varit jag som hört av mig och sett till att vi har träffats. Jag märkte att dessa vänner träffade mig när de inte hade något annat att göra och inte för att de faktiskt ville träffa mig och för att de tyckte om mitt sällskap. Efter att ha funderat länge bröt jag med dessa vänner. Jag är hellre ensam än med någon som inte värderar mig så högt. Om det är rätt eller fel för någon annan kan jag inte säga. Jag är mycket ensam nu men jag mår mycket bättre nu.

Jag tycker också det är svårt att träffa vänner när man är lite äldre, men de vänner man träffar då brukar ofta vara vänner som man har länge.

Jag tycker du ska börja i en kör igen, där kan du träffa många nya vänner. Du kanske har något annat intresse som du också kan börja med?

Vart bor du? Jag bor i Malmö.

Du skriver väldigt fint!Håller med dig om att det inte är så lätt att träffa vänner i vuxen ålder, men jag har fått riktigt bra vänner via arbetsplats och via mammagruppen. Jag vet inte om ni har barn eller vill ha det, men under mammaledigheten träffade jag i alla fall 3 nya tjejkompisar för 4 år sedan. Vi träffas inte superofta, men det blir någon tjejmiddag då och då eller fika. Nu är tre av oss mammalediga igen, så nu kommer vi ses mycket mer.

Det bästa man kan göra överlag är nog att sluta jämföra sig med andra för vad ska den jämförelsen egentligen leda till? Sen kan jag kanske tycka att dessa ständiga facebookuppdateringar i mångt och mycket handlar om ett bekräftelsebehov. Se mig, bekräfta mig, kolla hur fina mina köttbullar blev och hur många studentfiranden jag gått på. Varför skulle det ens vara viktigt liksom.....

Du och dina gamla vänner kanske har vuxit från varandra och istället för att hänga fast vid gammalt öppnar hela livet för nya vänner. Jag flyttade efter många herrans år i samma studentstad till ett nytt ställe och fick en smärre chock när jag insåg att jag måste börja leta nya vänner och hur gör man då? På universitetet var det så mycket lättare, vi var alla inflyttade och på jakt sas men nu fick man anstränga sig på ett annat sätt. Jag pratade med folk via jobbet, föräldrar på dagis och sedan skolan, via sonens intressen och mina egna. Det gick inte över en natt direkt men det blev vänner till slut.

Sen tror jag att detta med vänner och behovet av dem förändras genom livet. Ibland har man större behov än annars, ibland är det skönt att vara mer för sig själv. Kanske din man tycker att det är skönt att bara rå sig själv just nu, men för den skull måste ni ju inte göra och agera likadant :). Om du tycker om att sjunga låter det som ett jättebra tillfälle att träffa folk genom. Eller någon annan kul hobby?

Men viktigast av allt är nog just det där med att sluta jämföra sig med andra tror jag.

Jag känner helt klart igen mig. Att träffa vänner i vuxen ålder i en stad/by/ort som man inte kommer från verkar vara stört omöjligt. På jobbet har jag en del jämnåriga, men de har inte samma behov av att hitta nya bekanta då de kommer från samma stad och har en vän-krets här. Jag har mina bästa vänner i Skåne, så de träffar jag väldigt sällan (tyvärr). Min man bilpendlar till sitt jobb, så de kollegor han har som vi kanske skulle kunna umgås med bor så långt bort att det är svårt att få till något bra. Jag hade älskat att ha en riktigt nära vän här i stan där jag bor att bara kunna knata över till en kväll och snacka skit med, men det har jag inte. Och det är synd, men sånt är livet, liksom. Jag fick tips om att skaffa barn, då skulle man få en mamma-grupp att umgås med, men jag känner kanske att jag inte vill skaffa barn för att jag ska få vänner, det känns som fel anledning och ett konstigt råd..

Men att skaffa en hobby tycker jag är bra. Jag har börjat i en kör med folk i väldigt blandad ålder. Det är nog inga jag kommer att umgås med, men det är himla skönt att träffa annat folk än kollegor och/eller familj någorlunda regelbundet. Och det här med en bästa vän förstår jag att du saknar. Det gör jag med.

Så inga konkreta tips, men mycket sympati är vad jag kan erbjuda! 

Jag har inte så mycket mer att tillägga än de andra.
Jag flyttade till en ny stad för 10 år sedan, och GUD vad svårt det var att hitta vänner, speciellt som 08 =))

Men med tiden hittade jag vänner och har nu ett antal nära.
De träffade jag genom jobbet, sedan genom högskolan och även genom min hobby dans.

Nu när jag är mammaledig har jag inte träffat en enda själ (och man bör inte skaffa barn för att få vänner)
så jag tror också på att skaffa dig en hobby! Kanske hittar du en vän där, eller kanske
flera bekanta.

Försök att inte sörja för mycket dina vänner från 9:an. Det är inget fel på dig att ni inte ses så mycket! Ni har säkert bara växt ifrån varann, och du kanske bara
skulle må bättre av att skaffa nya vänner som du har något gemensamt med.

Umgås med din man, börja med ny hobby (kan verkligen rekommendera dans då det var genom dansen jag träffade min blivande och min bästa vän) och försök bara vara öppen mot nya personer du träffar! Lycka till!

Jag är ungefär lika gammal som du (29) och känner faktiskt att högstadiekompisarna, de växte jag ifrån för mer än ett decennium sedan! Vi har ingenting gemensamt. Jag har kontakt med 3-4 klasskompisar från gymnasiet. Inte mer än så. Dock är jag Facebook-vän med många från både högstadiet och gymnasiet. Tycker att det är kul och alldeles lagom att följa deras liv på avstånd.

I min tillvaro är de människor jag träffade under studietiden på universitetet, och via jobbet nu i vuxen ålder, de jag allra helst tillbringar min tid med. Hoppas även på att få bra kontakt med några från min mammagrupp snart då jag väntar mitt första barn nu till sommaren. 

Varför är det så viktigt för dig att hänga fast vid vänner från högstadiet? Barndomsvänner i all ära, men det är inte alltid de man känt längst som kommer att känna en bäst senare i livet! 

Tack för all sympati och råd:) Min situation är att jag kände att jag var pågång in i en ny värld av eventuella nya bekantskaper när jag bådde i Linköping och sjöng i den underbara kyrkokören och även i linneakören på universitet där de flesta var mer jämnåriga med mig. Tyvärr styr ju ekonomin det mesta så blev det att flytta till Stockholm och bort från de få vänner jag ändå umgicks med. Till saken hör att de där 9ankompisarna bor även de i stockholm och när man har kontakt på facebook säger de alltid hur kul det skulle vara att träffas men sen föreslår jag nånting och får antingen inget svar eller så är de superupptagna hela tiden.

något jag märkt att vuxenlivet är så "jag måste bara kolla kalendern" det förstör ju verkligen alla chanser att vara spontan:(

Det lät kanske lite väl klingit med att jag "inte vill släppa kompisarna frn högstadiet" men det må vara så att jag helt enkelt är mer nostalgisk och mer genuint nyfiken på hur de är nu för tiden än tvärtom..så visst.. vill de inte ses så ska jag inte vara plåstrig, lite sälvkänsla får man ju ha ändå:P

Jag ska verkligen försöka få till det där med körsång till hösten, och barn har vi tankar på också(trots våra stora skillnader) så kanske blir det ett mammagruppscenario i framtiden.. men får se hur långt in i framtiden det blir, om det blir:)

Min man är inte så mycket att umgås med just nu då han fastnat i fällan att gnälla på något så fort han öppnar munnen. Jag vet ju att det är hans stress över att inte var "vara där han planerat" i livet än..o han är oerhört tjurskallig och svår att diskutera detta med. Konstigt att jag älskar honom ändå när jag ser det utskrivet såhär men så är det ju:P o jag är väl ganska gnällig själv just nu*kom på*

 

Vet precis hur du känner dig. Av någon anledning har ett par av mina vänner slutat prata med mig och umgås rätt ofta. Vi var ett ganska tight gäng förut (tycker jag). 

Trist, men vad gör man..?