står och tittar på vännernas liv genom en glasruta
Jag ser på facebook hur de personer som jag kallar mina vänner liksom lever sitt liv utan mig.
Jag är en väldigt utåtriktad person som alltid försöker ordna så man träffas( jag lyckades iofs få ihop en träff med lite gymnasiefolk för ett tag sen men de bor tyvärr spridda i landet så de är inga som jag skule kunna träffa för en fika spontant någon dag) men folk har verkligen inte tid för mig i sina nya stressade liv.
De går minsann på Afterwork med jobbarpolarna och på fina middagar med sina pojkvänner/män som de lägger upp bilder från på facebook för att visa vilet härligt liv de lever. Såklart jag blir avundsjuk som har en modell mindre romantiskt man(men som jag älskar ändå även om jag svajar i övertygelsen om vi trots allt är rätt för varann många gånger) som sällan vill umgås med någon och egentligen inte har några vänner utanför datorns värld som han umgås med.
Ofta blir jag ledsen över att vi inte hittar på någonting tillsammans men det svider ännu mer att när jag försöker kontakta någon av mina" vänner" så har de inte tid för att de har så mycket i plugget t.ex. men sen ser jag ju att de visst har tid att träffa andra, vilket ju betyder att de gång efter gång valt bort mig.
Jag förstår att man ändrar sig mycket sedan 9an(vilka är de vänner som jag skulle kunna umgås med till vardags men som aldrig har tid) men när man delat högstadiet som vänner som hänger varje dag så förstår jag inte hur allt det liksom inte är värt något även om det är många år senare(är för övrigt 28)..jag borde väl kanske börja i en kör igen eller något så man träffar lite nytt folk men trist nog blir man ju sällan så bra vän med någon ny nu som många blir redan i skolan.
jag blev lite nedstämd när jag skulle gifta mig för jag insåg att jag absolut inte hade någon som skulle bekymra sig med att anordna en möhippa för mig eftersom jag aldrig haft en bästa vän..men blev oerhört rörd när en tjej från kyrkokören jag var med i då ordnade en "kör-hippa" istället där VÄLDIGT blandade personer i väldigt olika åldrar var med(en man på 70år fick uppdraget att sminka mig eftersom han har en hobby att måla akvarelltavlor haha)... det kommer faktiskt lite tårar när jag tänker på det nu:) bland det finaste någon gjort för mig:)
känner du dig också ensam? eller har du några bra tips på sätt att ta sig i kragen o sluta deppa på det här sättet?