Ätstörningar...

Hej!
Jag har själv en lång historia av en tuff ätstörning som totalt förstörde mitt liv för både mig och min omgivning. Det är fruktansvärt svårt att stå brevid och vara så maktlös och se hur någon beter sig (för den utomstående) jättekonstigt sätt.
Några saker jag vill skicka med dig.
1. Du kan inte göra din vän frisk. Din vän måste själv komma till insikt med varför ett fritt liv är bättre än ett sjukt. Lägg inte det på dig själv och ditt samvete.
2. Stå ut, sluta inte visa din vän att du finns där. Det räcker med att upprepa just det då och då, Jag finns här. När hon väl vänder och börjar bli bättre är det traumatuserande att inse att andras liv har pågått och de har gått vidare medans man själv "stått still". 
3. Att komma till insikt kan kräva yttre hjälp. I mitt fall var min vikt så pass låg att hjärnan kunde inte ta till sig information, det gjorde i sin tur att mycket hjälp var förgäves. Jag hade helt enkelt behövt gå upp något kilo för att bara förstå. Det finns väldigt mycket bra hjälp att få (det finns väldigt mycket dålig hjälp också tyvärr). Min räddning blev förutom familjen www.mhekliniken.se - en privat klinik i Mora som jag föralltid kommer vara så grymt tacksam..  
Men tanke på hennes barn skulle jag absolut försökt  få henne att testa någon form av öppenvård (tex. MHE-kliniken).
4. Försök att inte dalta med henne. Finns där för henne men uppmuntra inget beteende genom att vara förstående. Säg hellre inget alls än att bekräfta ett udda beteende. 
5. Man kan bli 100% frisk i från en svår ätstörning. Man kan dessutom hålla sig frisk trots prövningar och motgångar.
 
Du verkar vara en fantastiskt fin vän, fortsätt vara det men drunka inte med henne i hennes egen olycka.