Någon här som gjort gastric by pass?
Jag har inte kollat svaren i tråden ännu så jag vet inte om du redan fått svar som du är nöjd med men här är mina svar på dina frågor:
Jag har alltid haft problem med vikten och det har gått sakta upp trots ganska ihärdig träning och strikt kost. När jag blev gravid så blev jag mycket sjuk och dålig och slutade träna (kunde knappt gå upp ur sängen) Jag började med dietist direkt efter förlossningen men efter ett år hade jag gått upp 11 kilo. Jag fick en personlig tränare efter det året och gick upp ytterliggare 6 kilo. Då konstaterades det att jag hade extrema problem med sköldskörteln och jag fick äta medicin... men man går inte ner i vikt av medicinen, man bara slutar gå upp i vikt. Jag skrev upp mig på listan till en GBP 2011 och det 1½året var den värsta tiden i mitt liv.
Jag gjorde min GBPoperation 1 november förra året. Jag vägde då 133 kg och hade strl 54 upptill och 56 nertill. Jag var oerhört dålig. Jag hade ont överallt. Jämt! Jag kunde inte stå upprätt mer än någon minut innan ryggen nästan knäckte mig. Jag kunde inte gå mer än ca 100 meter innan höfterna och knäna gjorde ont. Jag var jämt trött och hade extrema sömnproblem. Kunde ta 5-6 timmar innan jag somnade, dag som natt. Jag var ledsen och deprimerad och såg inget ljus i tunneln. Jag fick diabetes och problem med hjärtat.
Jag väger nu 83 kg och har strl 42-44 och är frisk. Jag tränar boxning och aerobics, jag leker med min son, och ser det underbara i honom som jag helt plötsligt orkar med. Jag har sex flera gånger i veckan och jag börjar känna igen mig själv i spegeln. Jag är gladare och gladare och det kan nu gå många dagar innan jag blir ledsen vilket är extremt bra om man jämför med innan. En depression tar dock lång tid att komma ur. Jag tycker att pizza är äckligt och min syn på fredagsmys är melonskivor och jordgubbar. En bonus är såklart att trots att jag är långt ifrån smal så kan jag handla kläder i mer och mer affärer.
Med detta sagt skulle jag ALDRIG, aldrig och åter ALDRIG göra operationen om jag "bara" hade haft övervikt, eller om jag hade en minsta tanke om att jag skulle klara det själv. Jag hade dött utan operationen. Punkt. Antingen hade jag tagit livet av mig eller så hade hjärtat "exploderat".
På många sätt är det självklart lättare med operationen, men på många sätt värre (när det gäller att tänka på mat vill säga). Jag som är en av dom som typ avlider om jag inte äter 7-8 ggr per dag måste planera in i minsta detalj för om jag missar en måltid känns det som om jag ska dö. Om jag äter för mycket en måltid så går det för länge innan nästa måltid. Om jag inte dricker tillräckligt så får jag vätskebrist med en gång eftersom jag äter så ofta. (och då ska det tilläggas att du inte får dricka 30 min efter varje måltid, och det är tufft att få i sig det vattnet som krävs). Jag får inte gå och lägga mig för sent efter sista kvällsmålet för då vaknar jag med smärtor och hjärtklappning. Allt det här vet du ju såklart redan om du går i operationstankar. Men det kan ju inte sägas för många gånger. Bara en sån sak som om du tex går på stan och vill gå och äta med dina vänner, ni går in på mcdonalds och vad du än tar vet du att du blir helt otroligt dålig och kanske behöver ligga ner ca 45 min innan hjärtklappning, yrseln och frossan går över.
Nu blev det oerhört långt, men det jag vill säga är: Jag ångrar inte min operation en sekund. Jag har fått mitt liv tillbaka och jag börjar återigen bli jag. Jag kan leva igen och tycker att det är roligt att ta på mig kläder och det bästa av allt är att min son är så jäääävla underbar och rolig och busig. Nu ska jag inte på något sätt klanka ner på din vikt, men jag tycker att 100 kg till 160 cm är inte "så farligt". Man kan vara hälsosam med den vikten, om inte annat om du går ner 10 kg på egen hand. Operationen är en snabb fix.... men det är bara i första stadiet. resten av livet blir oerhört komplicerat. Dom flesta går upp igen efter ett par år. Och häng överallt är inte vackert (inte bara maghäng som folk tror. Jag har häng på ryggen, benen, armarna) ;)