Barnen vid eget bord?

Jag skulle sätta treåringarna med föäldrar långt ner vid ett bord där de lätt kan ta sig ut för toabesök etc. Jag skulle också låta båda föräldrarna sitta nära nog att hjälpas åt. De fyra äldre barnen kan säkert tycka det är kul att hamna i närheten av varandra och vill man låta dem gå ifrån tidigare så är det ju smart att så att säga avsluta bordet med deras platser då, men där är man ju lika även som barn som sagt, min son skulle sitta kvar och är van att sitta över en trerätters middag -men visst, är det så att det händer särskilda "barngrejer" skulle han säkert joina.
Finns där flera barn han känner, är det sannolikt att de har massor på G själva och därför avviker en stund för att komma starkt på upploppet som stavas e-f-t-e-r-r-ä-t-t

Allmänt är jag kluven till barnbord-det är lätt att se "den lugna och sköna avsikten" med att typ utfodra ungarna först, tjo tjim och hejsan svejsan och sedan får alal mammor äta i lugn och ro när barnen är någon annanstans.
Fast, min son som är van att gå ut och äta och som stort sett fram mot en riktig kockmiddag (hos en barndomsvän till min sambo)som vi babblat för honom om, blev duktigt besviken och det hela blev faktisktt pinsamt, när han satte sig till bords vid "varsågodochsitt" och det sedan visade sig att det inte var för honom, utan ahan skulle sitta i köket med ett spädbarn och en tvååring-han var 8 och ville inte ha kokt korv med bröd-inte när han såg att vi vuxna fick oxfilé. Han blev jätteledsen och jag visste inte vad jag skulle säga-det var ju middagen vi lockat med liksom.

Dessutom tycker ju jag själv att barnen tillför något runt bordet och jag inkluderar gärna även barn i samtalen och samvaron och de brukar ju oftast som sagt försvinna lite tidigare så det blir vuxensnack ändå.
Båda delar kan bli bra-och dåligt.