så ledsen och tom

Jag var ungefär i din situation o jag hade gett upp o bestämt mig för att vara singel. Ibörjan var det tröööögt, saknade någon o så. Men jag hittade på olika saker o gick upp i jobb o barn. Pluggade en runda också o flängde o for till vänner o bekanta.

Men det hände ändå att man saknade någon ibland....att få hålla om någon o bli omhållen.

Dejta gjorde jag men det blev aldrig mer än en fika o vänskap med nån av dom. Det var jag som satte ner foten för alla för jag var som sagt inställd på att vara singel....inte deppa över massa...inte besväras...osv.osv.

Vad hände? Jo då damp det helt plötsligt ner nån jag känner mer än vänskap för. Det skrämde mig rejält o de tog tid innan jag kunde tagga ner o bara vara o för mig själv få lov att bli kär. Jag gjorde vad jag kunde för att hålla honom utanför min lilla mur för varför skulle det bli nåt bra med honom när man hade vatt med om motsatsen. Jag ansåg mig inte ha tid med sånt här som kärlek....så han fick kämpa en del

O nu sitter jag o planerar för ett bröllop...jag som aldrig skulle gifta om mig o allt sånt.

Så tro mig...det kommer när man minst anar det...fast jag vet också att de är minsann ingen tröst när man känner som du beskriver det.

Min blivande och hans jobbarkompis pratade med varandra med samma ord och samma syn på förhållande som du.
Min blivande hade varit singel i 2 år och gett upp allt vad förhållande hette. Det fanns helt enkelt ingen som skulle älska honom insåg han.
Hans jobbarkompis var separerad och hade 2 barn, han tänkte på samma sätt.
Dom var ute i svängen, dom träffade folk på fester och andra tillställningar men dom hade insett att dom skulle förbli singlar resten av livet.

Hans kompis började prata med en tjej på en chat, hon bodde i Brasilien med sin son.
Min blivande och jag träffades via hans kompis och snart hade både min blivande och hans jobbarkompis något på gång.

2 år senare pratade dom med varandra på jobbet och sa "Trodde du det här för två år sedan??!"

Hans jobbarkompis hade blivit sambo. Tjejen från Brasilien och hennes son hade flyttat till Sverige och dom hade precis fått ett gemensamt barn.
Min blivande och jag bodde ihop och hade förlovat oss och en månad efter att deras dotter kommit till världen så fick vi vår son.
Båda skakar på huvudet åt hur livet han överraska då man minst anar det :)

Saker händer, helt oplanerat även efter att man helt enkelt gett upp och kastat in handduken.

Jag förstår precis hur du känner dig, jag var i samma sits för 6 år sedan.

Då hade jag varit singel i nästan 3 år, efter att ett längre förhållande hade tagit slut där killen i fråga hade varit otrogen mot mig i månader.

Efter det ville jag inte ha någon rellation på ett tag. Men efter en tid började ju längtan efter ett seriöst förhållande att göra sig till känna. Men åren gick och jag träffade aldrig någon som kändes helt rätt, utan dejtade bara lite sporadiskt men det blev aldrig något.

Sedan så en dag ringde min pappa till mig och frågade om jag ville följa med ut och äta på min favorit resturang med han och mamma. Jag tackade då ja, sedan så när de hämtade upp mig i min lgh så sa de att "ja, just de föresten våra vänner från Sundsvall ska med ut och deras son som de hjälp att flytta kommer också att vara med."

Jag blev så där måttligt glad över det, då jag hade haft en dålig dag på jobbet och var inte så där jätte munter den dagen och hade ingen lust att träffa "nya" människor (jag hade träffat dem alla en gång tidigare 5 år tidigare). Men det var inget att göra åt saken.

Innan vi skulle till resturangen så hade de bestämt att vi skulle möta upp dem hos deras vänners son (min blivande man) nya lgh och sedan gemensamt gå ner till resturangen.

När vi kom upp till hans lgh och jag såg honom så hoppade mitt hjärta över ett slag. Han var ju så snygg (inte alls som jag mindes honom från då jag träffade honom för 5 år sedan). Men var han trevlig? Och ja det var han. Han såg till att vi hamnade mitt emot varandra när vi kom till resturangen, och vi pratade hela kvällen, och det klickade på en gång mellan oss.

Och på den vägen är det, och nu nästan 6 år senare gifter vi oss.

Så det kan hända när du minst anar det. Jag trode att jag bara skulle ut och äta middag med min mamma och pappa men det slutade med att jag träffade min framtid.

Jag vet att det kan kännas tungt ibland. Men någon dag kommer du att träffa den rätta. Men man vet aldrig när den dagen kommer, men jag tror nog att den kommer att komma för eller senare. ^_^

Tack för fina svar. :)

Jag ska ta mig samman lite och se på framtiden med lite mer tillförsikt... inte känna mig så stressad och inte blanda ihop längtan efter sex med längtan efter närhet o kärlek. För då blir det dumt och jobbigt. Och destruktivt.

Hej.Vet precis hur det känns.Har varit i din situation flera gånger.Skilde mig 1991 och var sedan själv med min barn tills de flugit ut.Hade lite kortare förhållanden och romanser.Varit mycket inne på   dejtingsidor.2010 träffade jg den stora kärleken i mitt liv. Det var svårt att kompromissa ibland och ibland svårt att tro att han verkligen älskade mig.Men vi har varit ett par sedan dess och ska gifta oss nästa lördag 13/7Jag är 58 år gammal och han är 56.Vi är så jätteförälskade och ser så fram emot detta bröllop.Vi ska gifta oss i en båt på Rönneå och ingen av gästerna vet något ännu.Det finns en till alla.Lycka till och ge aldrig upp.Kram           

Hej, jag hoppas det är ok att jag lägger mig i tråden trots att jag inte är i samma sits :S men har du testat att internetdejta eller att anmäla dig till kurser? Har vänner som träffat sina respektive så. Har också vänner som har seriösa förhållande med sina one nigits så det handled nog bra mycket om tur och flyt att mr right råkar vara på samma plats som du (som stormhelens fina berättelse). Hoppas verkligen inte du tappar tron på kärleken!

Jag tror rätt mycket på det där med att vara vänner först, men det är svårt i praktiken! För är jag attraherad av någon så är jag dålig på att inte hoppa i säng ganska omgående... och då är liksom bollen i rullning och man är direkt "mer än vänner", även om det kanske inte betyder så mycket. Det känns lite onödigt faktiskt, ett tag var det helt okej och jag sökte inget annat. Men nu när jag verkligen vill hitta någon att tycka om "på riktigt" så känns det dumt. Det tar onödig energi och känns inte särskilt uppbyggligt.