Jag vet att många väljer bort just den delen i krykan och det skulle vi också vilja göra då vi haft ett flertal dödsfall inom familjen de senaste åren och det känns olustigt att säga "Tills döden skiljer oss åt". Men vad är det man brukar säga istället?
TS, jag förstår hur du menar. Det är ju dock sant i vilken relation som helst-ingen kan riktigt försvinna så länge någon minns och så vidare. Det är ju tröst i sorg och en del av det vi kallar kärlek, att den bär över avstånd och genom tid och rum. Vare sig det är ett barn, en make eller en vän som ryckts ifrån en-för den har ju ryckts ifrån en hur man än vrider och vänder på det-annars skulle där ju inte finns något att sörja alls. Det behöver man inte kalla flummigt tycker jag.
Men, det som är det speciella och unika med just ett äktenskap är ju rent faktiskt inte just den biten, utan den juridiska, och det är därför man måste tänka sig för och vara lite mer noga med vad man menar förutom den känslomässiga delen att man alltid bär den andre inom sig osv. Just att ge den andre fri är för mig väldigt viktigt.
Jag gick alldeles nyligen igenom en operation som innebar att de var inne i mitt huvud och tog bort en tumör. Tiden innan och nu efter har livet i vår familj mycket tydligt ställts på sin spets. För mig var det otroligt viktigt att prata med min sambo innan operationen och verkligen veta att han fått höra att jag ville att han skulle fortsätta leva fullt ut även utan mig om det skulle gå illa. Att jag önskade honom en ny kärlek, att han fick göra vad han ville med vårt hem, att jag litade på att han skulle ta hand om vår son på bästa sätt osv. Det är klart att det vi hade skulle finnas kvar inom både honom och vår son-men oavsett vad som väntar efter döden, så kan det finnas ganska starka känslor av att man är skyldig den avlidne någon slags evig trohet, och det ville jag absolut inte att han skulle behöva känna ifall jag inte vaknat upp mer. För mig personligen är det mer kärleksfullt än om jag skulle klamra mig fast vid tanken på oss två i all evighet.
För det man uttalar under vigsellöftena är ju det man juridiskt binder sig till? Jag tänker att man ska säga det som vekligen är själva kärnan i det hela-det som är den lagliga biten.
Pinkflesh: Du har rätt. Skulle man uttala sig så skulle det inte vara bindande, först och främst för att i juridiken finns inget äktenskap när en har dött. ÄB är inte dispositiv (det innebär att du inte kan avtala pm annat än vad "som gäller". ) Även om du skulle kunna göra det skulle ert sånt avtal falla på 36 paragrafen AvtL eftersom det är oskäligt. Ni kan alltså säga så utan någon juridisk konsekvens.
Det ska stå "om" och "ett" - dumma iPhone ;)
Passionsblomman: Du behöver inte oroa dig. Allt man "avtalar" om är inte bindande juridiskt eftersom lagen helt enkelt inte ger utrymme för utsvävningar att avtala om vad som helst. Detta är ett sånt exempel. Pinkflesch kan säga detta helt utan juridiska konsekvenser. De är båda fria den dag ena parten dör.
Vi sa typ "in till livets slut" tor jag. Det tyckte jag var fint iaf.
Passionsblomman: Då förstår jag hur du menar (och ur den aspekten håller jag med dig).
