"genetiska defekter"????
Känner mig lite brydd och måste få skriva av mig..
för några dagar sen släppte jag av min fästman hos hans farmor och farfar, som bor på ett äldreboende. Jag följde inte med på besöket, dels för att jag inte riktigt hade lust, och dels för att jag hade annat att göra. i alla fall, när jag väl gjort klart mina ärenden och hämtade D (fästmannen) så berätta han att hans farmor hade "spytt galla" över min släkt. jag har egentligen bara väntat på det. varför?
en liten avstickare i berättelsen, men det kan vara vesäntligt - min mamma och Ds pappa var ihop där dom var tonåringar. och mamma har berättat att hennes svärmor (Ds farmor) var väldigt avig mot henne. liksom att "fattigmanssläkt ska minsann inte umgås med oss som är rik" osv. så när jag och D blev ihop så väntade jag mig att hon skulle vara avig mot mig med. men det var honinte.. och åren gick och ajg antog att farmor gillade mig. :)
men för att återgå.. då hade hon alltså spytt galla över min släkt, och inte över min mammas sida som jag trodde, nej utan på min pappas sida! enligt D hade hon sagt att dom har "genetiska defekter" som inte var bra. vadå "genetiska defekter" för det första? alkoholism? hon ska inte säga något för hon har 3 av 4 söner som mer eller mindre är alkoholister! och dessutom, att min släkt har "defekter" betyder det ju inte att jag får just dom "defekterna". (detta sa D att han också sagt till henne)
men jag släppte det ganska fort i alla fall.. tills dagen efter så D berättade för sin far och en kusin vad hon typ sagt.. och då blev jag faktiskt sårad.
Farmor hade tydligen sagt åt D att inte skaffa barn med mig just på grund av att min släkt var dåligt blod och har "defekter". jag blev faktiskt riktigt riktigt sårad där.... barn är lite känslig fråga för mig....
och jag kan helt plötsligt inte släppa det.. om det är för att jag vet för mycket, eller vet för lite vet jag inte.. D vill inte berätta allt för mig för han vill inte att jag ska bli sårad. och det är ju snällt.. men samtidigt.. om jag inte vet allt, då kan jag börja spekulera och fundera och det kan vara ännu värre...
försöker intala mig att hon bara är en gammal tant som lever i de gamla tiderna (i hennes fall, då man gifter sig inte av kärlek...) och är bitter över att livet inte vart som hon tänkt sig.. men det är ändå svårt att släppa..
speciellt då mina syskon (en del av dem) tyckte att jag skulle göra slut och skaffa mig en "riktig och bättre karl" än den jag hade nu. tja.. kan väl säga att nu vet jag hur min fästman kände sig när han fick höra vad de sagt..
jag vet inte vad jag ville med inlägget, kanske lasta av mig mina tankar och kanske få stöd eller råd eller what ever...