Hur känns en skilsmässa?

För mig känns det som att du är ute efter själva festen när du skriver så här.
Och fest kan man ha utan att gifta sig.

Slå på stort och fira en födelsedag ordentligt, eller bjud in hela släkten till ett dunderkalas på midsommar...
Men om du tänker på skilsmässa redan innan bröllopet är genomfört och du säger att ni inte "är lyckliga och kära till 100%" så gift er inte.
Det gör det bara svårare den dag det tar slut med allt pappersarbete, eventuella utedningar och "vänteperioder"...

Jag har varit gift. Vi var egentligen alldeles för lika på ett sätt som personer. Dvs att när vi bråkade kunde ingen ge med sig och båda skulle prompt ha rätt. Alltid. 
Sen hade vi även småbarn och fick barn rätt tidigt i förhållandet, så även om jag inte ångrar barnen (de är mitt allt) hade det egentligen med facit i hand varit bra att vänta med det några år. Vi bråkade mer än vad vi var sams, det gick perioder då vi inte bråkade om något men det var just perioder. Precis som det fanns långa perioder som vi aldrig blev klara med bråket utan det bara fortsatte nästa gång någon tog upp det.
Han var den som hade massa intressen och jag var den som var hemma med barnen, mat, tvätt och jobb.. själv. Självklart blev det väldigt mycket bråk om egentid, om vem som gör vad osv.

Men vi tyckte att vi ändå älskade varandra och verkligen ville få det at funka. Så vi gifte oss. Med hela stora balunsen, ett slott, en herrgård, en tv-inspelning som filmade bröllopet, och det var verkligen roligt och fint och alla var imponerade över alla fina förberedelser och pyssel som jag gjort under ett års tid. Mot slutet av planeringen knakade förhållandet ordentligt.
 
Så inte långt efter bröllopet var förhållandet i samma spår igen. Vi valde att skilja oss, och jag har aldrig varit så osams med någon, och samtidigt så livrädd för att förlora barnen, som jag var då. ett års terror med bråk, pajkastning, vänner som vände sig emot en. Tillslut kunde vi komma överens och han slutade att anmäla mig för en massa påhitt.
Det här var den värsta tiden i mitt liv.

 Numer är jag omgift. När vi gifte oss så var allt redan bra. Vi bråkar aldrig, det finns inget att tjafsa om eller gnabbas om för vi kommer överens och tycker om varandra. Jag trodde att sånahär förhållanden var hittepå, men de finns faktiskt på riktigt :) 

om ni känner tvivel så är det bättre att jobba på förhållandet först, innan ni gifter er. Hade jag fått välja om så hade jag gjort så.  

Alla par har problem, jag känner inte någon som levt i en långvarig relation där det inte varit några gupp i vägen. Men gemensamt för alla fnurror på tråden är att inget löser sig genom att man ignorerar det. Och att bli naiv och blåögd och tänka "Men vi gifter oss, det är ju romantiskt, då blir allt bra" är nog inte så ovanligt, men det löser heller ingenting. 

Att ni har kommit fram till att ni ska skjuta på förlovning och bröllop innebär inte att det aldrig kommer att ske. Det innebär att ni har sagt att ni inte ska göra det just nu.

Min sambo och jag har planerat bröllop det senaste halvåret (ungefär), men kom fram till ganska nyligen att vi måste skjuta det på framtiden. Det var jobbigt, särskilt när vi bokat lokal, jag har provat klänningar ett tag och allt sådant. Men vi gör det av en vettig anledning. Att det inte är läge just nu. Om det sedan handlar om att vi har problem eller inte råd eller inte kan bestämma oss för hur vi vill göra eller vilka ringar vi vill ha - det är upp till oss att avgöra. Övriga får helt enkelt hänga tillbaka finkläderna i garderoben och vänta snällt ett tag till

För fem år sedan lämnade jag en långvarig relation, vi var förlovade men hade inte planerat bröllop (det hade däremot alla andra i vår omgivning, kändes det som). Det var fruktansvärt jobbigt, och på sätt och vis går det uppbrottet jämföra med en väldigt infekterad skilsmässa. Vi har idag ingen kontakt över huvud taget, och det enda jag kan säga om det är att jag är glad att det tog slut innan vi hade gift oss. Allt blev tillräckligt komplicerat ändå. 

Jag håller med Aniara4 i allt hon skriver (hela inlägget) men speciellt det här.
Du går inte miste om något.
Allt det du längtar efter kan bli verklighet. Men det är bättre att skjuta upp det något år och verkligen ha rätt anledning till att fira - än att ha lagt alla dom pengarna på något som sedan i efterhand kan kännas onödigt.

Tänk om det nu inte håller och du hittar din livs kärlek om 2 år och ni vill gifta er...
Hur skulle det då kännas att ha gjort det där en gång?
Att inte ha det här underbara att se fram emot med rätt person och av rätt anledning 

Det är nog det bästa beslut ni kan ta just nu.
Man vet aldrig vad livet har runt hörnet, och det kan väl mycket väl bli så att just ni två gifter er om ett tag.
Men då av rätt anledning  

Jobba på ert förhållande och se vad som händer
Kram på dig