Hur känns en skilsmässa?

Jag har varit gift. Vi var egentligen alldeles för lika på ett sätt som personer. Dvs att när vi bråkade kunde ingen ge med sig och båda skulle prompt ha rätt. Alltid. 
Sen hade vi även småbarn och fick barn rätt tidigt i förhållandet, så även om jag inte ångrar barnen (de är mitt allt) hade det egentligen med facit i hand varit bra att vänta med det några år. Vi bråkade mer än vad vi var sams, det gick perioder då vi inte bråkade om något men det var just perioder. Precis som det fanns långa perioder som vi aldrig blev klara med bråket utan det bara fortsatte nästa gång någon tog upp det.
Han var den som hade massa intressen och jag var den som var hemma med barnen, mat, tvätt och jobb.. själv. Självklart blev det väldigt mycket bråk om egentid, om vem som gör vad osv.

Men vi tyckte att vi ändå älskade varandra och verkligen ville få det at funka. Så vi gifte oss. Med hela stora balunsen, ett slott, en herrgård, en tv-inspelning som filmade bröllopet, och det var verkligen roligt och fint och alla var imponerade över alla fina förberedelser och pyssel som jag gjort under ett års tid. Mot slutet av planeringen knakade förhållandet ordentligt.
 
Så inte långt efter bröllopet var förhållandet i samma spår igen. Vi valde att skilja oss, och jag har aldrig varit så osams med någon, och samtidigt så livrädd för att förlora barnen, som jag var då. ett års terror med bråk, pajkastning, vänner som vände sig emot en. Tillslut kunde vi komma överens och han slutade att anmäla mig för en massa påhitt.
Det här var den värsta tiden i mitt liv.

 Numer är jag omgift. När vi gifte oss så var allt redan bra. Vi bråkar aldrig, det finns inget att tjafsa om eller gnabbas om för vi kommer överens och tycker om varandra. Jag trodde att sånahär förhållanden var hittepå, men de finns faktiskt på riktigt :) 

om ni känner tvivel så är det bättre att jobba på förhållandet först, innan ni gifter er. Hade jag fått välja om så hade jag gjort så.