Måste bara kolla hur vanligt det är att båda behåller sina efternamn?
Finns det fler än oss?
Jag har alltid kännt att jag vill behålla mitt efternamn och det kommer vi båda att göra nu. Vi har försökt övertala mannen då både jag och våra barn har mitt efternamn men han kan inte heller tänka sig att byta....men men vi blir kanske gifta ändå ;)
Jag tycker det är viktigt att alla gör precis som de vill (förstås), men för mig känns det sjukt märkligt att ta en make/makas namn. Så mycket av min identitet sitter i namnet och även om jag väljer att gifte mig med honom vill jag ju inte hans identitet. :) Han tänker likadant, så vi behåller båda våra gamla namn.
Jag kommer ta min blivandes efternamn, trots att jag har ett mer ovanligt efternamn än han (även om hans inte är supervanligt heller). Hans efternamn är väldigt viktigt för honom så det var givet att han inte byter. För mig är det viktigare att vi har samma än att jag behåller mitt så det är väl bara att ge med sig...
Jag har ett ovanligt utländskt namn. 7 bärareivärlden så vitt släkten vet.
Min kille har svenskt, relativt vanligt efternamn.
Han vill inte byta och jag vill inte byta, även om jag inser att det är till min fördel att ha ett svenskt efternamn, dessutom kan ingen uttala mitt namn ändå fast det är fyra bokstäver kort haha. Jag är kluven om jag ska ta hans o behålla mitt som mellan namn eller om jag bara ska behålla mitt eget. Känns fel att bara ta bort det helt. Dessutom är det en relativt ny trafdition från 1800 någonting att ta efter hans namn har jag läst, så det finns en längre tradition från förr att inte ta efter hans namn. Gud vad jag babblar... Svaret är iaf jag tror att jag kommer behålla mitt eget.
Kul att läsa om olika namntankar! Jag skrev ju mina tankar ovan, men kan lägga till att vi båda också har ovanliga efternamn. Mitt har två bärare (jag och mamma) och min sambos efternamn har 19 bärare.
Dessutom är det en relativt ny trafdition från 1800 någonting att ta efter hans namn har jag läst, så det finns en längre tradition från förr att inte ta efter hans namn. Gud vad jag babblar... Svaret är iaf jag tror att jag kommer behålla mitt eget.
Jag kommer inte behålla mitt efternamn utan kommer ta min fästmans högadliga efternamn när vi gifter oss, och då inte bara blir hans fru utan även friherrinna. 
Mitt nuvarande efternamn har jag ändå inte haft hela livet, utan ifrån jag var 16 år och mina föräldrar gifte sig, då tog hela familjen pappas efternamn istället för mammas som jag, syrran och mamma hetat innan
Både jag och min fästman har två ovanliga efternamn. Endast 38 respektive 36 personer som har samma efternamn som vi har. Hade han hetat någonting väldigt vanligt, t.ex. ett son-namn, så hade jag velat behålla mitt namn, men jag tycker om hans efternamn och därför bestämde jag mig för att byta till hans namn. Jag har två bröder, så mitt släktnamn kommer föras vidare ändå. :)
Jag vill behålla mitt efternamn! Jag är den enda i sverige som heter det jag heter ;) Vill inte ha fästmannens efternamn ;) så han får lov att ta mitt! Snällt va? ;) Våran dotter heter efter mig också.
Jag kommer att ta min mans namn, vi har son-namn båda två, mitt är dock ovanligt medan han heter andersson. Så jag kommer alltså byta till Andersson och det gör mig absolut ingenting! Det är en hel del som rynkat ögonbrynen åt att vi väljer hans efternamn när det är så vanligt. Men vad är det för fel med ett vanligt namn tänker jag, kan snarare se det som en fördel faktiskt så som samhället ser ut.
Det låter kanske konstigt, men för min del känner inte jag att nån särskilt stor del av min identitet ligger i namnet, den sitter ju snarare i min person. Min man hade kanske kunnat tänka sig att byta men han trivs med sitt och för oss är det viktigt att heta samma och bli en "enhet" som familj (svårt med ordval där)
Tilläggas ska dock att jag har två bröder varav den ene redan fört mitt namn vidare, hade brorsorna bytt namn hade jag nog insisterat på att vi skulle ta mitt för att föra det framåt så att säga :)
Jag kommer ta min sambos efternamn.
Jag har ett väldigt vanligt efternamn, men med ovanlig stavning = har fått mitt efternamn felstavat hela livet. Min sambo heter ett väldigt ovanligt efternamn, som han också fått felstavat hela livet. Utifrån felstavningsrisken varken vinner eller förlorar jag på att byta trots att det blir till ett krånligare namn. Möjligtvis tror jag att jag vinner något, med mitt nuvarande efternamn frågar folk inte efter stavning eftersom de förutsätter att det stavas "som vanligt". Med min sambo frågar de alltid, så man får liksom chansen att stava det åt dem istället för att de redan hunnit skriva fel innan man säger att man stavar konstigt.
Jag har väldigt svaga känslomässiga band till mitt eget efternamn. Känner inte att det finns något vits med att ha det kvar, varken helt och hållet eller som mellannamn. Känns faktiskt som lite av en lättnad att få byta till något jag kan göra mer till mitt eget. Det blir mer mitt namn.
Jag räknar dock med någon sorts tillvänjningsperiod i att gå från ett extremt vanligt efternamn, till ett extremt ovanligt. Har man ett vanligt namn kan man ju alltid gömma sig lite i det på något sätt.
Jag kommer ta min sambos efternamn!
Jag bryr mig inte så mycket om traditionen med att ta mannens utan tycker att alla ska få byta till precis det dom vill!
Att jag vill byta är för att jag är ensam i släkten med mitt efternamn då min mamma gifte sig när jag var ung och bytte till sin mans (men det fick inte jag eftersom vi inte var släkt) och resten av familjen heter något annat efter min morfar.
Så har alltid känt mig lite utanför och det nya efternamnet är superfint och kommer ge mig en känsla av tillhörighet :)
Jag kommer att ta hans. Mitt är vanligt i Sverige, hans är nästan exakt lika vanligt i landet han härstammar från. Genom att ta hans får jag:
1. Sticka ut lite mer här hemma och få en kombo av för- och efternamn som jag inte delar med många hundra andra utan bara några enstaka (vilket i praktiken blir som att ha det helt för sig själv).
2. Känna en större tillhörighet när vi hälsar på hans släkt genom att dela deras namn, som dessutom är vanligt där.
För mig är det viktigt att heta lika, vet inte varför utan det är bara en bestämd idé jag har om hur JAG vill ha det. Skulle aldrig välja att döma någon annan över hur de väljer att göra eller ens ha en åsikt kring det. Bara de som ska bära namnen kan ta det rätta beslutet i den frågan. Så mitt råd är att göra det som känns bäst :)
Jag behåller mitt, men tar Mr. U's efternamn som mellannamn. Om vi hade vetat att vi inte skulle ha fler barn så hade jag gjort tvärt om, och tagit hans som efternamn och behållt mitt eget som mellannamn (för att få samma ordning på namnen som barnen har), men eftersom vi hoppas på en knodd till i framtiden, vill vi att den ska få heta som mig och syskonen med.
Sedan kommer jag att fortsätta använda mitt efternamn professionellt, och vårt gemensamma efternamn privat. Vi jobbar tillsammans och i sådana sammanhang vill jag ses som "mig själv" och inte direkt klassas som "hans fru." ;)
Sånt här är så svårt.
Min sambos familj vill att vi ska ta hans namn, gärna båda hans namn, eftersom det inte är så vanligt i sverige, och för att de gillar sina namn och familjen/släkten är superviktig för dem och efternamnen är liksom någon slags symbol för att släkten håller ihop.....och så ska man ju ta killens namn.
Tyvärr räcker inte det, utan det är i stort sett ingen som kan uttala mitt efternamn, i hans familj alltså.... de är från Colombia och jag har väl ett ganska långt och krångligt efternamn.... men ändå. Min sambo har snart lärt sig uttala det rätt ;)
Vårt barn har fått bådas namn. Det var viktigt för mig. Jag sa direkt när vi började prata om barnets namn att när vi gifter oss så tänker jag inte ge upp mitt efternamn, min farfar kom på det så det är BARA min familj som heter så! Och jag tycker att det är himla fint.
Min familj tycker att vi gör som vi vill. Och jag vet vad jag vill. Att vi tar bådas. Hans och sen mitt. Blir snyggast i den ordningen. Och nästan alla svenskar uttalar hans namn fel :p När man går till sjukhus eller bokar tid hos nån får man uttala efternamnet väldigt "svenskt" för annars fattar de inte hur det stavas.
Tex så uttalas inte H i spanskan.....men det är inte så många som tänker på det. Hahah :p
Nu ska jag iaf övertala mannen om att vi ska göra såhär :p har bara till juni 2015 på mig :p
Jag kommer att byta efternamn trots att jag har en ovanligt släktnamn. Jag heter Csòrdás, det är ungerskt och det är ca 150 personer som heter så i hela världen. Min fästman har ett inte helt ovanligt svenskt efternamn men han är verkligen sitt efternamn. Det är dessutom förknippat med hans arbete eftersom han driver familjeföretaget.
Hade han haft en son-namn så hade jag inte bytt. Men det finns trots allt fördelar med att ha ett svenskt namn och för mig sitter inte mina rötter i namnet. Jag kan ingen ungerska alls och jag känner mig mer Schweizisk (min farmor är från Schweiz), kanske för att jag bott där och iallafall kan göra mig förstod.
Min grundinställning har alltid varit att jag ska bara byta efternamn om hans efternamn är mer ovanligt än mitt, tror många tänker på det sättet. Men eftersom han har det jobb han har och den historiska anknytningen är en stor del av hur vi marknadsför oss så vore det konstigt att de som ledde företaget hette Csòrdás även om det är ett väldigt fint namn.
Dessutom skönt att slippa bokstavera C-s-o-r-d-a-s....
Jag är ganska säker på att jag kommer ta hans efternamn, då det är under 10 personer som heter det i hela Sverige (bara hans släkt). Mitt flicknamn är visserligen fint, men vi vill gärna heta samma sak båda två. Mitt namn är det lite drygt 7000 personer som har. Jag tror inte att folk kommer bli särskilt förvånade. Dock hoppas jag att min far inte blir ledsen, om han nu har hoppats på att jag ska behålla mitt efternamn. (Jag tror han nämnde något om det tidigare, men jag antar att även han skulle vänja sig.)
