Visa din ring! Bildtråd - ringar 2014
@Lina A: Mycket fin ring, den ser i alla fall på bilden ut som en perfekt blandning av liten & nätt och dyrbar & blingig. Den är köpt i USA då förstår jag, eftersom din sambo fixade storleksändring där?Jag har förstått att många väljer att skicka efter ringar från England och USA, jag kan ju förstå att man hellre köper därffån om man vill ha mycket bling-bling eftersom sådna ringar tydigen är billigare där, men att ni vågar! Tänker då på just detta med att kanske behöva justera storleken, det kan ju bli ett väldigt skickande fram och åter innan ringen är klar. Jag tyckte det var nervöst nog att skicka efter inom Sverige.
Men som sagt, vill man ha stora/många diamanter är det tydligen bättre att köpa därifrån än från Sverige. Jag ville ju inte mycket bling-bling så Maken kunde skicka efter från en firma här i Sverige. Ringarna blev en aning för stora, jag hade följt rådet på ringmätaren att ta en lite större storlek om ringarna är bredare än 3 mm. Mina ringar är 4 mm, och på mig passade 15,9 mm perfekt, men jag gjorde som experterna sade och tog drygt 16 mm. Lite för stort, alltså! Men inte så stort att jag tyckte det var nödvändigt att skicka tillbaka dem. Och man vet aldrig, jag kanske "fläskar på mig" runt fingrarna, då är det väl bäst att ringrna är något stora nu!
Oj förlåt, ännu en mininovell...
@ellysmom: Riktigt fint! Så spännande med så kort tid kvar till bröllopet, är du jättenervös? Jag tycker det bara är bra att vara lite nervös. Maken påstår att jag var så nervös att jag studsade ner för altargången mot honom, och darrade under hela vigseln. Jag var supernervös också, och då var det ändå andra gången jag gifte mig. Man borde ju tycka det var hur lugnt som helst andra gången, men icke.
Jag hoppas ingen tycker det är fel att berätta sådant här för någon som precis ska till att gifta sig, men första gången jag gifte mig skulle min älskade morfar leda mig till altaret (ingen av mina föräldrar behagade dyka upp, men det är en annan trist historia som jag inte ska tråka ut er med) och när vi började gå in i kyrkan fick jag en stark ingivelse att bara vända om och springa av bara h-e därifrån! Jag vet inte om morfar kände på sig att jag fick en sådan tanke, han tog tag i min arm riktigt ordentligt så jag inte skulle kunna genomföra infallet i alla fall!
När det 3 år senare blev skilsmässa tänkte jag att det var någon slags föraning jag fick där i kyrkan, och att det var synd att jag inte följde min instinkt...
Jag hoppas du inte tar illa upp av att jag berättar det här, jag menar absolut inget illa och jag påstår definitivt inte att ditt äktenskap blir som mitt. Jag tycker bara det är en lite "kul historia" nu låååångt (25 år i år!) efteråt!
Alla mina varmaste välgångsönskningar till dig och din blivande man!