Farmors ring - konstigt?

Med tanke på att ungefär 50% av alla äktenskap spricker tror jag inte att själva ringen har någon betydelse, men jag förstår hur du tänker. Men du har ju en bra "ursäkt" att inte bära ringen om den inte alls är som du vill att din "drömring" ska vara. Tror du inte din mamma förstår det, om du förklarar noga för henne?

Är du hennes enda dotter så kan man ju förstå att det känns viktigt för henne att du ärver ringen, men som i alla relationer gäller en sak här: Prata! Prata, prata, prata, förklara hur du känner. Säg att ringen inte alls är som din "drömring", och känner du att ringen är "cursed", säg det också. Detta under förutsättning att det går att prata med henne om just den biten, förstås. Det kanske är ett känsligt ämne?

Jag antar att det ena äktenskapet var ed din far? Då är ju ringen lite speciell för dig, eventuella förbannelser åt sido. Du kanske skulle kunna låta smälta ner den och göra ett hängsmycke av den? Eller, om du har ett syskon, låta honom/henne ta del av "förbannelsen" ... Har du slängt den? Himmel, så tråkigt oavsett vem som slängt den! Min mormor lovade mig att jag skulle få en vacker guldring med blå sten efter henne. Så lånade hon ut den till min kusin på hennes bröllop (för att hon skulle få något lånat och något blått) och påpekade att den var just ett lån, hon ville ha den tillbaka. Sedan syntes den ringen inte till igen, min kusin slarvade bort den...

Mormor var riktigt arg på min kusin, hon hade alltid sagt att jag som var äldsta barnbarnet skulle ha den. Inte för att jag gick och tänkte på vad jag skulle få ärva, jag är inte sådan, men mormor ville ju att jag skulle ha den. Men den är putz weg... Jag hade gärna haft den som förlovnings- eller vigselring. Men jag fick andra fina saker efter mormor.

Det är ganska många år sedan detta skedde, men jag kan än i dag tänka på hur tråkigt det var att ringen försvann. Min kusin är förstås heeeelt oskyldig, hon hävdar att hon lämnade tillbaka den men att mormor hade fått Alzheimers vid det laget och nog glömde att hon fick tillbaka den. Visst började mormor visa tecken på demens, men så farligt var det inte. Dessutom var morfar helt klar i skallen och han sade att kusinen intelämnat tillbaka ringen. Himla fult att slarva bort någons ring och sedan hävda att personen fått tillbaka den men nog var så dement att hon glömde det tycker jag...

Men det är väl bäst att släppa det där, ringen lär inte dyka upp och nu är både mormor och morfar borta. Och kusinen ligger i skilsmässa.

Glömde ju säga att jag hade gärna "ärvt" ringarna min mamma hade vid sitt äktenskap med min far, men hon säger att de försvunnit (vi är tydligen bra på att slarva bort ringar i vår familj Dock sade min morfar att hon sålde dem när äktenskapet tog slut, för att hon inte ville bli påmind om min far. På ett sätt kan man kanske förstå det, men jag finns ju alltid kvar som en påminnelse, så hon kunde ju ha låtit mig ärva ringarna som vuxen. Jag har inga syskon på mammas sida, så jag har ingen att prata med om det här men jag tycker hon borde ha väntat och frågat mig om jag ville ha dem. Å andra sidan var det hennes ringar, och hon fick naturligtvis göra vad hon ville med dem. Det angår ju egentligen inte mig.

Usch, jag börjar väl låta som rena gamen här. "Jag ville ha mammas ringar, jag skulle ärvt mormors ring". Jag försäkrar er att jag inte är sådan, och att det inte handlar om "gamande".Men nyfiken är jag! Har du bestämt dig för hur du ska göra? Och får man be dig lägga upp en bild, det vore roligt att se ringen!

Ringen och jag befinner oss på olika platser just nu. :)

I alla fall så är det en halvallians med rak/platt skena. Vitguld med varsin smal rand av gult guld på varsin sida. Den har ca 40 år på nacken så den behöver verkligen en rejäl putsning. Redan vacker nu trots att den är väldigt smutsig, diamanterna syns knappt.

Och jag har nog bestämt mig för att jag accepterar ringen. Jag har visserligen lång tid på mig att ändra mig fram och tillbaka men era synpunkter har varit väldigt värdefulla för mig! :)

 

Ja nej det är ju förstås sant, men det är ju andra faktorer också som sagt. :) Jag sa att ringen är "cursed" (hon vet att jag tror på sånt, jag har nyligen gjort mig av med ett otursarmband som jag och min syster "slåtts" om i 15 år, vi har en regel och det är att om någon tar av sig armbandet så får den andra ta det och man får inte ta tillbaka det. Men så hade jag det i tre år och insåg att jag haft massa otur, så jag lurade henne att ta det och oturen försvann ;) hon tog inte illa upp :) Hon har 4 döttrar till så det är nog ingen fara :) 

Nej inget äktenskap var med min far, de gifte sig aldrig. :) 

Ja, jag är ju av den bestämda uppfattningen att förbannelser bara funkar om man tror på dem, men jag ska inte säga att du har fel för det kan jag ju inte veta med 100% säkerhet. Jag tror ju på Gud så vem är jag att dissa andras uppfattningar och vad andra tror.

Det verkar som att din mamma kanske kan få ge ringen till någon dotter i alla fall då!

Jag fick min farmors förlovningsring när jag var 12-13 nånting. Den är borta nu... Tyvärr. Den har försvunnit under åren som gått. Önskar att jag hade haft tanken att ge den till mina föräldrar att spara den, eller att dom haft vett att ta den och hålla den åt mig.

På både min fars och mors sida finns inga smycken kvar från de äldre generationerna och det får mig att vilja skrika TA RINGEN! för jag själv hade blivit överlycklig om något dykt upp. Samtidigt förstår jag självklart att det är en ring du förhoppningsvis ska bära hela livet och då ska det kännas rätt för dig :)

Jag fick min mammas vigselring från hennes äktenskap med min pappa. Men då ringen bara var en enkel slät guldring som dessutom var alldeles för stor för mig. Så lät vi smälta ner den och göra den till vår nya fina ring. Så den finns kvar men i en annan skepnad. Både mamma och pappa tyckte att det var en bra idé.

Jag har också min farmors ring och det är så speciellt för mig! Den är nästan 100 år och först trodde jag att jag bara skulle använda den gammalslipade briljanten och låta tillverka ny skena och fattning. Vi köpte därför en vigselring som vi tycker om. Men det visade sig att farmors ring var mkt finare IRL och guldsmeden vägrade göra ny skena och fattning utan renoverade den gamla! Så nu bär jag ringar som inte passar 100% ihop men det gör absolut ingeting, båda har nu varsin historia och jag älskar båda! Sen blev det absolut en besparing, jag har inte brytt mig om att ta reda på värde för affektionsvärdet är så mycket högre än det monetära men ändå.

Min farmor gick bort för ett par veckor sedan, och plötsligt spelade det inte längre någon roll om det kändes "konstigt" eller inte. Ringen är i min ägo nu. Däremot använder jag den redan, fast på högra handen istället.

Jag bär farmor med mig, men jag kommer att köpa en helt ny ring till vigseln.

Känns fint.

Jerker, min sambo,  ville också att jag skulle bära en ring som tillhörde hans mormor, men vi skall besöka Albrekts guld och Guldfynd ikväll och titta ut en ny.

Kram Anna 

Min mamma har mormors örlovnings och vigselring sedan bodelningen. Efter att vi förlovat oss var det tydligen självklart för henne att jag skulle ha dessa ringar. För min del kändes det mer; saying what? Aldrig, jag vill ha min egen ring. Nu är det inte frågan om några antikslipade diamantringar utan vanliga gulgulds ringar som dessutom var ihoplödda. Jag tyckte dne helt enkelt var ful och långt ifrån det jag ville ha. Morsan förstod inte mig.

Om du gillar ringen i sig själv så verkardin lösning att ha den på högern jättebra:)