När bröllopsklockorna tystnat - vad hände?

Jag gifte mig första gången när jag var 21. Vi hade då en ettårig tös tillsammans och vi hade varit ett par i 6 år när vi gifte oss. Ingen tvivlade på oss. Rätt exakt 6 månader efter bröllopet började jag ett nytt arbete och träffade där min nuvarande sambo (som jag har två pojkar med). Ja, resten kan ni ju tänka er. Precis ett år efter första bröllopet flyttade jag ifrån maken och flyttade ihop med den nya. Det blev väl inget roligt scenario med mycket smutskastning från dåvarande makens sida (vilket iofs inte är så konstigt, men vi bodde i en mkt liten by och precis AllA hade åsikter om mitt hemska beteende). Idag planerar vi bröllop, jag och mannen jag lämnade förra maken för. Vi har nu varit ett par i 9 år och förlovade oss förra året. Förhoppningsvis blir det bröllop i slutet av året. Min fd make gifte om sig 2012 och vi har alltjämt haft en bra kontakt tillsammans genom åren pga vår dotter

Jag har varit gift två gånger.Förste maken och jag förlovade oss efter ett halv år och gifte oss efter fyra år och var gifta i tio år. Skillsmässan gick lugnt och städat till jag flyttade ut och sedan dröjde det något år innan vi lämnade in papprena för det vat enklare att fortsätta vara gifta med ekonomin och så, jag hjälpte exet att betala hans räkningar och sånt när han var utomlands och jobbade.Min nuvarande man och jag förlovade oss efter tre år tror jag det var och gifte oss efter nio år nu har det gått ytterligare tre år. Och efter allt som hänt det senaste året och vi fortfarande är tillsammans så...Jag har ju varit sjuk i många år har några kroniska sjukdomar men inget som är livshotande. Men har ett jäkla magsår som bråkat sedan innan vi gifte oss och 2012 var ett riktigt skit år var inne akut med ambulans 11 gånger och några gånger körde vi in själva för jag hade så förtvivlat ont i magen.  Till slut kunde jag inte göra någonting utan att få vad jag trodde var halsbränna, i december förbrukade jag en flaska galive ett paket samarin och lite novalucol på två dagar utan att det hjälpte nämvärt.Sen i december åkte jag in igen med andningsvårigheter och ont i magen det visade sig att jag hade fyra kranskärl som var nästan helt förträngda och om jag inte akutoperarades fanns det risk för att jag skulle dö av en massiv hjärtinfark när som helst.  Så jag opererades och bytte fyra kärl och efter att jag läkt ihop blev ju livet bra mycket bättre men i juli kom "halsbrännan" tillbaka det var ju kärlkramp och i början på oktober gick jag igenom en ballongvidgning av ett av de nya kärlen och i början av december en ballongvidgning till. Efter att ha gått igenom detta tillsammans och det har verkligen varit tillsammans. Min man har funnits vid min sida hela tiden varit med på allt utom själva operationen och ballongvidgningarna för det fick han inte. Och han var ju tvungen att vara hemma med hundarna lite också. Så nu är vi tajtare än tidigiare. Ska bara komma över det sista hindret också, sex inte så lätt när båda är livrädda att jag ska få en hjärtattack av ansträngningen *ASG* trots att de säger att hjärtat är friskt nu men de kan inte förklara varför jag fortfarande har kärlkramp.             

Gifte mig 2011 och det är ingen skillnad mer än det som står på papper :) Plus två ringar på ett finger varav ena med bling :D

@Houdini: Usch så trist med en massa kroniska sjukdomar! Det heter ju "i nöd och lust" men det är ju trevligt om lusten "överträffar" nöden...

Jag själv lider av kronisk nervsmärta i kinden, det heter trigeminusneuralgi och den smärtan sägs vara en av de värsta man kan uppleva. Jag har haft det i över tio år, i början var det mest på hösten och ungefär till december, men med åren har "skoven" av smärta blivit längre och längre och nu har jag ont i princip jämt. Jag har svårt att tugga, dricka, borsta tänderna och tvätta ansiktet. Allt sådant "triggar" smärtan. Vanliga värktabletter hjälper inte ett dugg, men jag får faktsikt stor hjälp av Citodon. Men dem tar jag bara när det är som allra värst. Jag äter en epilepsimedicin också, den måste jag ta varje dag oavsett nivå av smärta. Epilepsimediciner har visat sig ha god effekt på många nervsmärtor. Tyvärr är den ju väldigt stark, och jag känner hur kroppen börjar säga ifrån nu. Jag blir ofta fruktansvärt yr i huvudet, Maken får hjälpa mig, nästan bära mig, från TV-soffan till sängen och till WC när det behövs. När jag varit ensam hemma har jag ramlat flera gånger, en gång slog jag i huvudet och fick hjärnskakning.

På grund av yrseln har det tyvärr blivit så att jag mest ligger på soffan och glor på TV, vilket fått till följd att benmusklerna tynat bort till stor del. Det i sin tur gör att jag får ännu svårare att gå, förutom yrseln. Blöder ofta näsblod, har usel kondition. Dessutom har immunförsvaret blivit nedsatt (det kan tydligen bli det av de här medicinerna) vilket gör att jag blir förkyld och får halsinektioner jämt och ständigt. Det tär ju också på kroppen. Jag är inte så ofta ute bland folk längre men Maken jobbar i butik och får väl en massa bakterier som han drar med sig hem och generöst delar med mig. Han bir inte sjuk, bara jag. Jag är trött nästan jämt.

Men nu har jag fått hopp! Vid en magnetkameraundersökning kunde läkarna se att ett blodkärl i hjärnan trycker på trigeminusnerven vilket med största sannolikhet orsakar smärtan. Detta kan opereras, och det ska de göra på tisdag!  Först var det sagt att det skulle göras på fredag, men det blev framskjutet nåra dagar. Jag är så förväntansfull, tänk att få slippa smärtan och medicinerna!

Visst känns det läskigt att de ska in och grotta i hjärnan på mig, men de plockar ju inte in  random gubbe från gatan och låter honom operera, det görs av skickliga neurokirurger med stor erfarenhet, så jag känner mig rätt lugn ändå. Men det är i och för sig några dagar kvar. På måndag kväll är jag kanske ett totalt vrak!

Ja, ursäkta gnället men jag känner att det går att "prata" med dig och att du förstår, du som själv har jobbiga sjukdomar. Nu är det förstås värre med hjärtat och kranskärlen, mina besvär är ju begränsande och jobbiga men inte livshotande.Nej, det är ju ingen större skillnad egentligen. Ett par ringar som du säger. När jag gifte mig första gången trodde jag det skulle kännas helt annorlunda, jag blev nästan lite besviken.  När jag gifte om mig hade jag inga orealistiska förväntningar, jag vet ju att det inte känns annorlunda och att falukrven smakar likadant efter bröllopet. Kanske var förväntningarna ett annat skäl till att det sprack första gången, man får inte förvänta sig för mycket. Det blir vad man gör det till!                                                                                                                                                   

50 % är ju inte riktigt hela sanningen. Om man tittar närmre på siffrorna så är det inte så illa som det låter. För det första så är det till stor del samma människor som skiljer sig ofta och höjer statistiken. Exempelvis så är det vanligt att lågutbildade och de som är unga vid första äktenskapet skiljer sig och gifter sig flera gånger. Även par där ålderskillnaden är stor eller där parterna är från olika länder skiljer sig oftare. Högutbildade par, där båda är svenskfödda, och som gifter sig efter dom fyllt 30 år håller ihop nästan alltid enligt SCB. Så för ett högutbildad par i 30 års åldern så är det inte 50 % risk att skilja sig, istället så är risken för skilsmässa mycket liten för dessa par.

Haha, var ju lite kul att gå in och läsa där.

Läste att de flesta som får sitt första barn i dagsläget är par där mannen är 2 år äldre, så är det för oss, och vi planerar att skaffa barn nästa år.
Sen stämmer det att högutbildade skiljer sig mkt mer sällan, både mitt och mitt sambos yrke stod med på listan över de 10 yrkeskategorier som skiljer sig minst, så det bådar ju gott :P 

Gifte mig när jag var 23 år. Hade varit förlovade i 5 år, sambos i 4 år, tillsammans i 6½ år. Efter bröllopet fortsatte vi som förr. Nu snart 3 år senare har vi även en son på snart 8 månader och livet är tjaa.. som det nu brukar vara med småbarn ;)

Vart hittar ni statistik över skiljsmässa? Är helt jävla värdelös på att googla.. haha..

Var hittar du de uppgifterna? Jag letade lite på SCB men hittade inte just dina uppgifter. Däremot såg jag att även om vi har ganska många skilsmässor så tar de flesta äktenskap slut i och med att den ena partnern dör, så jag får väl revidera mitt påstående om att "Tills döden skiljer oss åt" inte är så vanligt!

www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Kan-yrket-forklara-skilsmassan/. Och www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Artiklar/Olika-bakgrund-Hogre-risk-for-skilsmassa/. Jag hade fler artiklar från SCB innan med mer info, men jag hittar dom inte just nu.

Skilsmässostatistiken må vara gansk hög ändå men jag är övertygad om att folk gör så gott dom kan innan dom skiljer sig.

Däremot är jag helt på det klara med att väldigt många har alleles för bråttom in i sina förhållanden. Efter tre dejter och 4 sms planerar man bröllopet och letar bostad. Hallå liksom, lugn o fin....     Därför blir det också depppiga skilmässosiffror.

Jag gifte mig som 18-åring och jag hann vara lyckligt gift i tre månader innan det bröt loss och blev elände. Vi var för unga och vi borde aldrig ha gift oss och vi borde kanske itne ens ha blivit ett par överhuvud taget.  Jag träffade honom som 16-åring , förlovade oss på alla hjärtans dag samma år jag fyllde 18 och vi gifte oss halvåret senare. 

Ett år senare var skilsmässan ett faktum och allt slutade i katastrof. 
 
Jag gifte om mig när jag var 26 och har nu varit gift i tio år och den här gången kändes det helt annorlunda. Ett äktenskap på lika villkor och mer vuxna villkor.  

Som barnbrud har man ingen aning om vad man ger sig in på....  

Jag var gift i nästan ett år i mitt tidigare liv.
Trots att det inte var så väldigt länge sedan så känns det som att det var ett helt annat liv.

Vi hade varit tillsammans i 7 år, förlovade i 4 och hade en tös på 4 år då vi gifte oss. jag var då 28 och han var 30 det var 2007.
Förhållandet var väl ok, vi hade krisat sedan tösen kom men gått i parrådgining och fått verktyg som gjorde det lättare för oss att kommunicera och då vi kände att vi hittat tillbaka bestämde vi oss för att gifta oss.

Men ett halvår efter bröllopet började vi att komma tillbaka till samma gamla hjulspår...De verktyg vi hade slutade bland annat han att anv sig av.
Om ngt hänt ville jag reda ut det, han sa "senare" för att han inte ville prata just då.
Ett verktyg vi fått var att den som sa "Senare" också hade ansvaret att ta upp det hela då det kändes mer passande.
Han sa ofta "senare" och jag väntade, men ämnet togs inte upp på nytt igen.
Jag kände att jag hade mkt samlat inuti inför semestern och det var skitjobbigt. Ngn ny tid för parrådgivning fanns inte heller inom räckhåll då vi råkat försvinna ur kön.
Maken tog aldrig heller hand om vårt barn, hon var mitt ansvar alla dagar dygnet runt.
Han spelade mkt CS på nätterna och sov halva dagarna....underbart familjeliv...?
Det hela slutade i ett megagräl mitt i natten 11 månader efter vårt bröllop och sen hade jag fått nog och allt tog slut den natten.

Vi har inte kommit riktigt överens efter det.
Han trodde helt allvarligt att jag inte skulle klara mig utan honom och att jag skulle komma tillbaka....men det gjorde jag ju inte.
Gemensamma vänner sa till honom att han skulle koncentrera sig på att ta hand om dottern och träffa henne, han undrade om det skulle göra att han fick mig tillbaka. Annars var det bara slöseri med tid.
Han ringde mig 5-10ggr / dag och trackasserade mig första halvåret efter att jag sparkat ut honom.

Något jag knappt minns idag, men då jag tittar på gamla dagboksanteckningar ryser jag och undrade hur jag fixade allt utan att tippa omkull.

Mina föräldrar lät honom bo gratis hemma hos dom en tid för att de skulle veta vart han höll hus.
De var rädda att han skulle åka hem till mig och min dotter och göra något mycket dumt.
Han var oftast mörk i ögonen och hotfull.
Det tog ett bra tag innan jag fick hans nyckel till vår fd gemensamma lägenhet. Det var jag som tog över lägenheten, lånet och allt och han som fick flytta ut. Det var mest praktiskt eftersom att jag tog hand om dottern.
Men jag visste aldrig om han skulle komma in genom dörren eller inte då han var arg när jag pratade med honom i telefon.
Det var en lättnad då jag tillslut fick nyckeln av honom.
Jag hade inte ekomomi att byta lås, så det var lite knapert.

Jag bodde själv med tösen i 9 månader innan jag träffade den man jag är gift med idag.
Vi var ett par i ett år innan vi flyttade ihop, så att han och min dotter skulle få lära känna varandra först.
Nu har varit tillsammans i 4½ år, dottern har fått en lillebror som är 2½ och vi gifte oss i somras.
Min fd lyser med sin frånvaro helt och hållet, han träffar inte ens sin dotter.
För lite drygt 2 år sedan frågade min dotter min man (då sambo) "Får jag kalla dig för pappa, för annars har jag ingen pappa" och han kunde inte annat än att svara ja på det förstås.
Han har ordnat i sitt testamente så att det ska delas lika mellan henne och hennes bror än fast hon är särkullsbarn.
Vi hoppas på att han ska kunna adoptera henne då hon blir lite äldre, så att det inte blir orättvist mellan henne och hennes bror i framtiden på ngt sätt.

Vi bara varit gifta ett halvår, så jag lever kanske ännu på ruset efter bröllopet.
Jag har ingen aning om det här kommer att bli ett livslångt äktenskap eller inte, men jag trivs i det liv jag lever nu och känner mig lyckligt lottad som har min man och våra barn.
Visst, allt är inte en dans på röda rosor med stjälkar utan taggar....det finns motgångar även i det liv jag lever nu.
Men man behöver lite motgångar och uppförsbackar för att växa i sig själv och som ett par :)

Tack! Jag ser nu att jag hade uttryckt mig lite slarvigt, det kanske såg ut som att jag inte trodde på vad du sade. Så var det naturligtvis inte, jag ville bara veta var du hade hittat dina siffror. Dels var jag nyfiken själv, dels kan det vara bra att veta om man behöver länka till dem någon gång! Din sista mening håller jag med om helt och hållet! Jag var ju själv mycket [alldeles för] ung när jag gifte mig första gången. Och jag hade ingen aning om vad jag gjorde... Jag och min dåvarande man hade varit på ett bröllop där hans styvsyster gifte sig, hon var 20 och hennes man ett par år äldre, och vi tyckte det var så fint och en så "rolig grej" att vi också ville gifta oss. Kanske inte riktigt de "rätta" anledningarna att gifta sig...

Så här i efterhand är jag förvånad att det höll så länge som det gjorde. Om någon undrar så höll det äktenskap som "inspirerade" mig och första maken höll lite längre än vårt, tror det var sju år.

Jag tror/hoppas du har rätt i att de flesta kämpar för sina äktenskap, men jag har fått för mig att man skiljer sig alldeles för lätt. Jag har hört folk säga "Vi gifter oss, funkar det inte så är det ju batra att skilja sig" och jag tycker det låter illa. Det är förvisso sant att skilsmäs.sa alltid finns som utväg, men det känns som att om man säger så har man inga planer på att försöka hålla ihop om det börjar "krisa" utan man har redan bestämt sig för att i så fall blir det skilsmässa.

Jag anser att skilsmässa ska vara en absolut sista utväg, efter att man provat rådgivning och verkligen kämpat för sitt äktenskap (nu pratar jag förstås inte om äktenskap där det förekommit otrohet, misshandel, missbruk och annat som gjort det omöjigt att leva ihop). Men det kanske är en gammaldags inställning. Och jag ska kanske inte ha så många synpunkter då jag själv skilt mig...

Äktenskapet ska inte ingås lättvindigt utan med respekt för dess helgd. De säger något i den stilen på en del bröllop i USA, kommer faktiskt inte ihåg om man säger det vid vigslar här i Sverige? Hur som helst tycker jag det är fina ord, som ska tas på största allvar.

Nyfiken gul, nu fru: "Efter tre dejter och 4 sms planerar man bröllopet och letar bostad."
Ja, här håller jag också med helt och hållet. Många har nog alldeles för bråttom med att kasta sig in i förhållanden. Och egentligen gör väl det inte så mycket om det bara "drabbar" mannen och frun, men tyvärr hinner ju många skaffa barn innan de inser att de kanske inte var rätt för varandra, och då blir det genast värre. De som kommer i kläm vid skilsmässor är väl oftast barnen.

Jag tror säkert det förekommer "lyckliga skilsmässor", men är barn inblandade tror jag tyvärr inte det kan bli en sådan.Jag och min förste man fick inga barn. Det var en stor sorg medan vi var gifta men när äktenskapet tog slut var jag väldigt glad över det!

Jag läste på SCB:s hemsida att antalet skilsmässor fick ett uppsving på 70-talet eftersom skilsmässolagen ändrades 1974. Tidigare hade det varit betänketid även om man inte hade barn, och betänketiden var ett år. Nu ändrades den till 6 månader om man har barn under 16 år, och alltså ingen alls om man inte har några barn. Det står om det i den här artikeln från DN också, kanske lite mer "lättuggat" än statistik från SCB: www.dn.se/livsstil/skilsmassoepidemi-pa-1970-talet/

Varför tar jag då upp detta? Jo, jag har funderat över om man kanske inte skulle ha betänketid även om paret inte har barn. Inte så lång som när man har barn, kanske tre månader. Vad tycker ni andra, är det en dålig idé? Anledningen till att jag tycker det är naturligtvis för att man inte ska skilja sig för snabbt och enkelt. Men kanske är det bra att kunna göra det?

Vad tycker ni?

Ingen av oss trodde att det skulle bli någon större skillnad efter vigseln.
Vi såg förlovningen som steg 1 i att visa officiellt att vi hörde ihop och ville satsa på vårt förhållande.
Steg 2 var ju vigseln, men den var liksom inte så viktig... Så det tog 7 år för oss att ta oss dit  
Nu har vi varit gifta sen september 2011 och det är väl fortfarande inte så speciellt.
Det är väl som vanligt, som TheD också säger  
 

På tal om barnen, min mor och far var aldrig gifta, men jag var ungefär 4 när de "skiljde" sig (ingen skillnad för ett barn) och det har aldrig någonsin spelat någon roll för mig, aldrig variet ett problem, jag kom aldrig i kläm.

Kan inte se framför mig att de varit tillsammans ens.

Så jag tror inte man ska dra alla över en kam och säga att man måste tänka på barnen och hålla ihop för dem. Jag menar snarare tvärtom, ett barn ska inte växa upp i en miljö där föräldrarna mår dåligt, är arga, ledsena, besvika, för barnets skull. DET kommer ge barnet större men än att mamma och pappa bor i olika hus.

Sedan finns det så klart barn som upplever att en skilsmässa krossar hela deras världsbild. Det betyder ändå inte att man ska kämpa i evig tid för något som inte fungerar.

Ville bara nämna det... annars är jag också för att man verkligen kämpar för äktenskapet, annars kan man lika gärna struna i att gifta sig. Ser bara ingen anledning att skylla på barnen.

Ofta vet man när man verkligen kommit till punkten då "enough is enough". Många orkar bara inte ta sig dit.

Vi träffades när jag var 15 å han var 17 , 2005 var året.

Nu är det 2014, vi har en liten skrutt på två år och i augusti ska vi gifta oss, 9 år senare:)
Jag är lika lycklig nu som då, och kan för allt i min värld inte se något som helst konstigt i det.

Tillsammans är vi två och kärleken ÄR stark

När man vet vad man vill:)