När bröllopsklockorna tystnat - vad hände?
Ursäkta ett måhända trist ämne att ta upp där så många planerar för sin stora dag och det kommande äktenskapet, men alla känner väl till statistiken - cirka 50% av alla äktenskap spricker. Det är en mycket hög siffra, och man kan ju fundera över orsakerna.
Vad hände er? När bröllopet var över och äktenskapet tog sin början, hur blev det sedan? Jag vet att det finns fler än jag som upptäckte att äktenskapet inte blev som den saga utan slut man hoppades på när man stod där i sin vackra klänning; nervös, lycklig och förvantansfull.
För min del tror jag det var många faktorer som spelade in. Först och främst var vi väldigt unga, jag var 19, han 20. Vi hade inte varit tillsammans länge, vi förlovade oss när vi varit tillsammans i tre månader och ytterligare tre månader senare gifte vi oss (nu har ju längden på förhållandet kanske inte så stor betydelse, men det kan gå för snabbt och det gjorde det för oss) samt att vi hade mycket dålig ekonomi (något som ju kan tära på det mest stabila förhållande). De flesta var väldigt skeptiska redan när vi gifte oss, jag tror den längsta tiden någon "gav oss" var 1½ år, men vi var gifta i ganska precis tre år innan vi slutligen insåg att det inte skulle fungera. Som tur var hann vi inte få barn trots idoga försök, det hade nog känts betydligt värre då. Som det nu blev hade vi ett sista jättegräl och insåg att nej, detta kommer inte gå bra. I stället för att fortsätta ge ett dött äktenskap hjärt-lungräddning kom vi överens om att en skilsmässa var enda lösningen. Vi hade nästan separerat flera gånger men försökt hålla ihop äktenskapet, vi vär bägge trötta på att försöka. Visst har man kriser ibland och visst ska man jobba på relationen, men det ska inte gå så långt att hela äktenskapet blir ett "fortsätta försöka". Vi ville inte bli bittra på varandra, så vi beslöt att skiljas medan vi fortfarande kunde känna viss ömhet för varandra.
Vi skildes 1992, över 20 år sedan alltså, och har haft lite sporadisk kontakt genom åren, telefonsamtal de första åren, senare vänner på Facebook.
Jag gifte om mig 2005, lite äldre och förhoppningsvis klokare, och än så länge fungerar det bra. Jag hoppas och tror att detta äktenskap kommer hålla, förutsättningarna är ju helt annorlunda mot vad de var när jag som 19-åring stod brud första gången.Min man har också varit gift tidigare, vi vet bägge två vad vi "gett oss in på" och lyckas undvika fallgroparna hittills i alla fall.
Jag lägger denna tråd i Anonyma rummet eftersom det kanske är någon som inte vill skriva under sitt rätta "namn", men jag anser inte att ett sprucket äktenskap är något skamligt. Som sagt, numera är det inte "tills döden skiljer oss åt".
Det vore väldigt intressant att läsa andras berättelser om sina första äktenskap. Undrar någon om något när det gäller mitt är det bara att fråga, jag ville hålla det så enkelt som möjligt i startinlägget.
Skriv nu, tjejer och killar! Jag vet att ni finns!
Kram 
Innuendo
