Har du varit gift tidigare?

Vi är båda 30 år och har aldrig varit gifta förr. För min del så har nog min uppväxt betydelse. Jag växte upp i en lycklig kärnfamilj, många av mina klasskompisar pendlade mellan olika hem och min bästa kompis mådde jättedåligt över sina föräldrars skilsmässa. (Hon har fortfarande psykiska besvär) Detta satte nog spår i mig. Jag har varit rädd för att gifta mig och skaffa barn för att jag inte ville att mina barn skulle må som min vän ( nu tror jag egentligen inte att alla barn mår dåligt av skilsmässor, men hennes upplevelse minns jag starkt). Jag vill så gärna ge den uppväxt som jag själv fick. Så jag har tackat nej till frierier där jag varit osäker och jag har letat aktivt efter det " perfekta" förhållandet ;)

Jag vill ännu en gång förtydliga att jag INTE tror att alla barn som går igenom skilsmässor mår dåligt en längre period. Och jag tror INTE att något förhållande är immunt mot skilsmässa. Jag skriver bara om min upplevelse som barn .

Jag tror det ligger något i det du säger i alla fall. Skilsmässor sätter sina spår hos barnen, vare sig man är medveten om det eller ej. Barn vill ju alltid (ja, nästan alltid i alla fall) att mamma och pappa ska vara tillsammans, förhoppningsvis hör och ser de inte alla gräl och all bitterhet som kan föregå en skilsmässa och de inser inte att det är mycket bättre för alla om mamma och pappa inte bor ihop...

 

Mina föräldrar skildes när jag var helt liten, jag var bara drygt ett år, så jag minns absolut ingenting av det. Efter deras skilsmässa fick jag bo hos mina morföräldrar där jag hade det mycket bra, så jag har inga medvetna minnen och spår av mina föräldrars skilsmässa. Men kanske sitter de någonstans gömda i mitt undermedvetna?

 

Nej, inget äktenskap är immunt, vem som helst kan drabbas av något som gör att skilsmässan blir ett faktum. Så man ska inte döma andra, man vet oftast inte vad som ligger bakom deras beslut att skiljas och det angår en för det mesta inte heller. Är det någon närstående kan man finnas där och vara en vän, och vill de berätta vad som hände kan man lyssna. Men jag tror det är viktigt att inte välja sida, såvida det inte handlar om misshandel eller liknande förstås.

Är gift för andra gången.

Gifte mig som 18-åring inom en frireligös kyrka och det slutade riktigt illa.  Skilde oss efter ett år som gifta.

Gifte om mig som 26-åring och avhoppad från sekten.  Nu har vi snart varit gifta i tio år.   Min man har inte varit gift tidigare alls trots flertalet förlovningar o samboskap (o barn) .  

 

Ursäkta om jag är ofin nu, men vilken sekt var det? Du måste naturligtvis inte svara om du inte vill, jag blev intresserad bara. Jag var "nästan med" i Jehovas vittnen när jag var yngre, tillbringade några år med att "gå i tjänsten" (knacka dörr), gå på flera möten i veckan, plugga Bibeln o s v. Jag lät aldrig döpa mig dock, jag kände någonstans långt inne att det inte var riktigt rätt ändå.

Jepp Jehovas Vittnen vas the shit.... 

Född och uppvuxen inom det 

Jag var döpt också så ....

gifter mig med personen jag träffade för 15 år sedan. var då 18 år. och det är också den enda person som jag varit med sexuellt. vi har fyra barn ihop

Okej. Jag hade ingen förbindelse alls med Jv innan, ingen i familjen är ens särskilt religiös. Jag är det svarta fåret som är kristen!

När jag "hoppade av" Jv fanns det en del som fortsatte hälsa på mig och prata om vi sågs på bussen, men när en tjej som var döpt hoppade av så hälsade de inte på henne efteråt. Jag vet att de "måste" göra så, men jag kan tycka det är mänskligt. Ett par jag kände hade ett enda barn som de fått sent i livet, hon var deras allt. Men så skilde hon sig utan att ha "bibelenliga grunder" (hon blev misshandlad, men det räckte ju inte) och då blev hon utesluten och de fick inte prata med henne. Mamman och hon jobbade på samma ställe men låtsades inte om varandra. Jag tyckte det var hårt. Det var bland annat sådant som gjorde att jag "hoppade av".

Ledsen om jag är för personlig, men hur har du det med din familj i dag? Pratar ni med varandra?

Jag vet att jag avviker från ämnet lite här, men det är kul att stöta på en avhoppad Jv. Tycker du jag frågar för mycket så säg bara ifrån.

det var nu 17år sedan jag lämnade , pga lite sjukdomar o andra omständigheter har jag kontakt med mina föräldrar och en handfull släktingar. (jag har även kusiner som är uteslutna)    Men på min pappas sida har jag noll kontakt. Dom bröt helt med mig när jag lämnade. 

Har en bror som är med mest på pappret och är inaktiv så att säga och han har jag också kontakt med.  

Det som sårade mig mest var att behöva lämna mina barndomsvänner, mina närmaste vänner , alla jag umgicks med dagligen.  Min bästa vän gifte om sig med min fd man dessutom...

Nu har jag dock ett stort kontaktnät och en ny familj men det svider en del fortfarande att behöva stå utanför något som är så självklart som en familj.  Men blod är inte alltid tjockare än vatten helt uppenbart.

Och det här är ju en av anledningarna till att jag aldrig återvänder.  Det sjuka i hur man behandlar folk som lämnat.

 

Ja, det är fruktansvärt... Samtidigt förstår jag varför man gör så. Det är ju oerhört skrämmande att tänka sig  att stå utanför gemenskapen och familjen så man drar sig i det längsta för att lämna. Och många kommer ju tillbaka just för att de inte står ut med att vara utanför. Så det är ju effektivt, tyvärr. Och så är det ju det där pratet om att "hålla församlingen ren" också.Jag förstår det, men jag tycker det är fruktansvärt som sagt.

Bussigt av din kompis att gifta sig med ditt ex! Fick han det, då? Räknas det inte som otrohet om man gifter om sig? Eller hade du redan gift om dig så att han var "fri" att gifta sig? (1000 frågor! )

Skönt att du ändå kan ha kontakt med din bror, dina föräldrar och åtminstone några släktingar. Som du säger är det sjukt att behöva stå utanför familjen.

En fråga till: Känner du att du fått med dig något positivt av din tid inom Jv? Jag är inte ledsen över att jag var med, jag lärde mig mycket om Bibeln. Det hade jag väl kunnat göra under andra omständigheter, men man är ju noga med Bibelstudier inom Jv.

Allt inom Jv är ju inte dåligt tycker jag, men de dåliga saker som finns är ju verkligen jättedåliga tyvärr. Blodfrågan är ju kontroversiell förstås. När jag fick min andre son långt efter att ag lämnat Jv förlorade jag mycket blod och skulle få blod på sjukhuset. Det tog verkligen emot, fast jag inte hade några krav på mig att låta bli. Det kändes så fel bara! Men jag tog emot blodet, hade katastrofala värden och kom knappt ur sängen och jag ville bli pigg och kunna ta hand om sonen. Och det var ju rena vitamininjektionen!

Och så en fråga till: Är du kristen i dag? Jag tror fortfarande på Gud, men jag är inte med i någon kyrka eller församling nu. Funderar på att konvertera till katolicismen.

Än en gång, jag vet att frågar mycket och vill du inte svara så måste du ju inte, jag blev som sagt bara lite glatt överraskad över att ha fått kontakt med en annan "ex-Jv".

Ja min man var fri att gifta om sig eftersom jag valde att vara otrogen för att kunna ta mig ur äktenskapet och församlingen. Men ska man vara riktigt petig var det JAG som fri först.. för han var otrogen med henne. Alla visste om det men ingen sa något och det var mitt snedsteg utanför församlingen som var liksom startskottet för skilsmässan och därmed blev det fritt fram för honom. Så hans otrohet granskades aldrig. Han kom aldrig så långt förrän jag tog steget ur. 

Min hämd i detta var att dom blev beordrade att gifta sig annars skulle dom också bli uteslutna , för dom fortsatte ju att hänga med varandra efter skilsmässan oss emellan.  Det var det skönaste besked jag kunnat få av mina föräldrar när dom berättade att dom blev tvingad att gifta sig. Karma du vet..

Jodå en hel del bra saker har jag ju fått med mig gratis via livet inom Jv , bra studieteknik bland annat och god bibelkunskap och historiekännedom bland annat.  Tala inför folk, argumentera och diverse såna praktiska saker.  
Men också att kunna finna vänner i alla åldrar , det sociala samspelet var väldigt nyttigt att få med sig redan i bröstmjölken så att säga. 
Att få med sig en kristen uppfostran har ju också varit något positivt.  

jag har levt som anti-kristen ganska länge. Inte ateist eller tvivlare eller så utan bara levt utan gud bra länge. Nånting har jag trott på men att ta upp tankarna som ett Jv har känts fel. Så gudstron har legat latent. Inte förrän jag träffade min nuvarande man och flyttade så började jag tänka till lite i och med att jag började fira riktig jul. Vi gifte oss i kyrkan också och det kändes helt okej.  

Jag är med och sjunger i en kyrkokör och det var ju där i samarbetet mellan oss i kören och församlingens präster som gjorde att jag fick tillbaka en tro på gud. Nu äntligen kunde jag tro på en gud  jag tyckte om. Den guden jag fick lära känna nu var en mer kärleksfull gud och en vänlig gud. Han hotade inte med harmageddon eller domedagar eller fy hit och fy dit.  Jag fick svepas med av något ganska häftigt  och ju mer jag har lyssnat på gudstjänsterna ju mer har det känts rätt.  Och jag har haft turen också att få med mig engagerade präster som verkligen brinner för det dom pratar om. 

Jag blev insvept med storm i svenska kyrkan och jag kände att där vill jag stanna.  Så jag är numera döpt inom svenska kyrkan, aktiv troende och går faktiskt vuxenundervisning och ska konfirmera mig till hösten är det tänkt.  Är också engagerad i själva kyrkan då jag sitter med i kyrkofullmäktige och engagerad i svenska kyrkan i utlandet.  Så jag "jobbar" väl lite inom kyrkan också då.  Och har fantastiska människor omkring mig.  Så mycket kärlek har jag aldrig upplevt helt enkelt. Magiskt! 

Dessutom har jag upplevt och utvecklat den andliga sidan av mig själv, är intresserad av healing, har en massa skyddsänglar omkring mig och lite den biten.  Också något som är helande för mig och där jag känner att jag hittat MIG.

 

@ Nyfiken gul, nu fru: Jag förstår så väl att det kändes skönt att få höra att de var "tvungna" att gifta sig, en liten hämnd sm du säger. Nu "ska" ju en kristen inte vara hämndlysten, men att vara kristen innebär ju inte att man inte är mänsklig, så om jag får säga vad jag tycker så var det verkligen inget fel med det!

Det är skönt att höra att du ändå känner att du fått med dig positiva saker från din tid i Jv. Många avhoppare, från vilken sekt/religion det än vara månde, är ju bara helt "anti" och tycker att allt bara vara elände och det tycker jag är tråkigt.En del utsätts för övergrepp och misshandel inom den sekt de tillhör, och då kan man förstå om de inte ser något positivt alls, men det är ju långt ifrån alltid så. Det finns något bra med alla religioner ändå, även om de dåliga sakerna ibland/ofta kan uppväga de bra. Det du säger om studieteknik, att tala inför andra, det sociala samspelet o s v håller jag absolut med dig om. Nu var jag ju inte med så länge men man får ju verkligen "intensivlektioner" i sådana saker så jag hann få med mig mycket ändå. Någon kristen uppfostran har ju jag inte fått, jag är som sagt den mest religiösa i min familj. Jag fick "uppfostra" mig själv när det gäller tro och religion och jag tycker väl det har fått hyfsat resultat!

Åh så härligt att du "upptäckt" Svenska kyrkan och uppleva att en religion kan ge villkorslös kärlek!  Som du säger är det inte ständiga hot om Harmageddon och tal om att alla som inte tillhör den "rätta tron" är fördömda o s v. Personligen tycker ju jag inte att just Svenska kyrkan är rätt för mig. Jag konfirmerade mig inte och då blev mormor sur, även om hon egentligen inte var särskilt troende var konfirmation vädigt viktigt tyckte hon. Hyckleri, tyckte jag, men det vågade man ju inte säga... Många skolkamrater konfirmerades, men det var mest för att få pengar och presenter. Ingen var troende. Också hyckleri, men det var naturligtvis upp till dem.

 Så fort jag fyllde 18 gick jag ur SvK eftersom det finns för mycket jag inte håller med om, men jag är glad om andra känner att den är rätt.Jag lutar som sagt mer åt Katolska kyrkan, men jag skulle inte drömma om att fördöma den som väljer en annan väg (och jag hoppas andra inte fördömer mig). Det är ju "samma religion" egentligen, fast de har gått lite olika vägar. Men det där är ett personligt beslut som man måste få fatta, och det är skönt att få vara fri att fatta sådana beslut utan att behöva vara rädd för vad andra ska ska säga.

Jag är så glad att höra att du ändå känner att du fått med dig bra saker, och framför allt att du inte skrämts bort från all religion för alltid. Det låter som att du har ett mycket bra liv nu, det gör mig så glad och jag är säker på att du förtjänar det!

Nu ska jag vara jobbig och ställa en fråga till: Hur gör du/tänker du göra med dina barn? Kommer du ta med dem till kyrkan och uppfostra dem kristet? Jag har två barn, jag har aldrig försökt tvinga på dem min tro. Den äldste (snart 19) är helt ointresserad av religion, den yngste (nu 9 år) blev nyfiken på varför jag har ett kors runt halsen och varför jag gör korstecken efter bön, så jag berättade om Jesus och Gud för honom och berättade att jag är troende, men jag har inte tagit med honom på någon mässa eller kört någon särskilt "kristen uppfostran". Jag försöker att lära honom rätt och fel naturligtvis, men det gör ju alla, troende och icke troende. De tio budorden har jag lärt honom, men jag tror inte att de har "fastnat".  Jag har inte pratat om skapelseteorin, Adam och Eva och sådana saker, men när han blir äldre och får lära sig om Big Bang i skolan kommer jag berätta vad jag tror angående det (jag tror på en slags blandning av Big Bang och Skapelsen, lite invecklat att förklara och det kanske inte är av intresse. Fel tråd, om inte annat.). Jag vill inte att han ska känna sig tvingad till något och kanske slå bakut helt när han blir äldre. Vill han följa min tro senare blir jag förstås glad, vill han det inte är det helt okej, det är hans sak. Min man är med i SvK men inte särskilt troende, så han pratar aldrig om religion med barnen. Han har två barn sedan tidigare, ingen av dem är intresserad av religion och de har inte konfirmerats.

Det är alltid intressant att höra hur andra som varit med i exempelvis Jv gör eller tänker göra med sina egna barn, om de kommer uppfostra dem strikt kristet eller om de kommer vara mer som jag, det är därför jag frågar. Precis som med de andra frågorna behöver du naturligtvis inte svara om du känner att du inte vill! Och jag hoppas du inte tar illa upp för att jag frågar. Du har säkert förstått att jag inte menar något illa med mina frågor! Jag är bara vänligt intresserad.

Som vanligt har jag lyckats skriva ett låååångt inlägg... Ber om ursäkt och hoppas det inte är alltför jobbigt att läsa!

Mina barn är alla födda utanför Jv som väl är.  Min älsta son är 16 år och har väl följt med mina föräldrar ibland på möten och sammankomster men han har idag sagt helt ifrån att fortsätta följa med.  Han vill inte. Och det respekteras tack och lov.

Jag uppfostrar dom givetvis som goda människor men jag lägger mig inte i vad dom tror på eller vill tro senare i livet. Det får dom välja fritt när dom är gamla nog att ha en åsikt om saken.

Inget av mina barn är döpta ,, det har inte känts okej för mig och det är något dom får avgöra själva om dom blir intresserad av att konfirmera sig en dag.

Minsta sonen på 5 år följer med mig ibland när jag sjunger i kyrkan men han är mest intresserad av kyrkans lekrum och allt folk som sitter o gullar med honom medan jag sjunger  och det har jag inget emot.   Han har lindat sig kring min körledares lillfinger också så.  (körledaren har 5 egna barn)  

Diskussioner om Gud är väl inget vi har hemma vid köksbordet direkt det är mer min egen tro men jag försöker föra in vissa bitar i vardagen så gott det går.  Min man är inte troende och har svårt att hänga med i det jag pratar om men han ser ju att jag mår bra och känner glädje och jag är ju uppskattad inom kyrkan och det är ju folk han känner sedan barnsben så han vet ju att det inte är en massa humbug.  

 

Det låter som att du har en balanserad och vettig syn på saker och ting! Mina barn är döpta, första sonen döpte jag eftersom det var viktigt för mina morföräldrar (som då inte är troende alls). Jag tog dock ur honom ur kyrkan ganska snabbt efteråt dock, han får välja själv sedan.

När det gäller andre sonen var det viktigt för min man och hans familj att gossen döptes, jag ville inte tjafsa om det. Men jag tycker ju egentligen att det är fel att döpa barn som inte är medvetna vad det innebär, dop är till för äldre som kan fatta beslut och vet vilka konsekvenser besluten har (det tyckte jag redan innan Jv-tiden, så det är inget de har "tutat i mig").Så jag gick emot mina egna principer där, inte bra naturligtvis men det finns värre saker.

Skönt att din man ser att du är uppskattad och mår bra, det är ju det viktigaste!