Min systers man (mycket långt!)
Jag är kär! Jag har träffat Den Rätte, mannen som har allt jag någonsin drömt om hos en man. Det finns bara ett litet problem: Han är gift. Och inte med vem som helst, utan min lillasyster... Ni tycker förmodligen att jag är en hemsk människa som tillåter mig själv att känna så om min svåger, och ni har säkert rätt. Jag är nog en dålig människa. Men jag kan inte styra mina känslor! Jag kan inte rå för vad jag känner! Fast när jag rannsakar mig själv är det kanske precis det jag gör...?
Min syster och jag har ett långt och komplicerat förflutet, men jag tror det är viktigt att jag berättar så mycket som möjligt för att ni ska få en klar blick av det hela. Jag ska försöka fatta mig så kort som möjligt.
Jag har två äldre bröder, "Martin" och "Mikael". När jag var 1½ år fick jag en lilasyster. Rättare sagt, jag fick två småsystrar, tvillingarna "Iris" och "Siri", men de föddes mer än två månader för tidigt och var otroligt små och sköra. De låg på neonatalavdelningen på ett sjukhus ganska långt hemifrån, mamma fick bo på patienthotellet så hon kunde vara nära de små hela tiden. Ibland tog pappa med sig oss större barn så vi fick träffa mamma lite, men vi fick inte träffa henne ofta. I början fick vi inte se våra systrar, men när de var ungefär en månad gamla blev vi äntligen insläppta i salen och fick titta på dem. Jag minns det förstås inte själv, men jag hade skrattat och sagt "Dockor!" när jag såg dem, och hade skrikit och gråtit när vi måste gå därifrån. Jag ville ha med mig "mina dockor". Den natten dog Iris, vi hade fått träffa henne för att läkarna visste att hon inte skulle klara sig och de tyckte vi skulle få se vår syster åtminstone en gång. De hyste inte stort hopp om Siri heller.
Siri kämpade dock på, och ungefär när hon skulle ha fötts fick mamma äntligen komma hem med henne. Hon var fortfarande otroligt liten, men läkarna försäkrade mina föräldrar att hon skulle klara sig. Och det gjorde hon. Hon förvandlades snart från baby till en liten flicka, bedårande söt med långa blonda lockar och intensivt blå ögon. Alla i familjen hade blont hår och blå ögon men mitt här hade en ganska trist askblond färg och var rakt, och mina ögon var inte lika klarblå som mina syskons. Jag såg helt enkelt tråkigare ut än de, de var snygga och charmiga.
Siri hade inte bara utseendet för sig, hon var mycket intelligent och hade mycket lätt för sig i skolan. Hennes lärare och skolans rektor pratade med mina föräldrar och sade att Siri gott kunde hoppa över ettan och börja tvåan direkt, hon skulle inte ha några som helst problem med det. sagt och gjort, Siri fick börja tvåan direkt, och hamnade därmed i min klass. Det kändes inte så bra, hon var ju min lillasyster och skulle inte gå i min klass, men jag kunde förstås inte påverka det. Siri var alltså mycket duktig i skolan, jag fick kämpa med allt. Men på ett område var jag klart överlägsen och det var i i idrott. Siri hade astma och dåliga lungor, ett spår av sin för tidiga ankomst till världen, och fick inte anstränga sig för mycket. Hon och några andra barn med liknande problem fick ha "lätt idrott" medan vi andra hade vanliga idrttslektioner. Jag var duktig i alla slags sporter, men det jag gillade bäst var fotboll. Martin och Mikael var också mycket duktiga i det, Martin var dessutom mycket duktig i bandy. Pappa var så stolt över sina duktiga barn; han skjutsade till träningar och matcher, han stod och hejade i hällregn, han gladdes med oss när vi vann troféer och medaljer... Mamma var stolt över mina bröder, men mig fnös hon bara åt: "Flickor ska inte spela fotboll!" 
Hon tyckte jag skulle dansa balett, som Siri. Det var tråkigt att inte få något erkännande från mamma, men pappa kompenserade det mer än väl med sin entusaism.
När vi började högstadiet hade Siri verkligen slagit ut i blom och var en strålande skönhet. Hon var populär både hos killar och tjejer, för hon var en lojal och trevlig vän och ställde alltid upp för sina kompisar. Hon var vackrast i klassen men ingen var avundsjuk på henne eftersom hon var så charmig och hade så lättsamt sätt. Konstigt nog var inte jag heller avundsjuk trots alla Siris fördelar, det låg inte för mig. Siri hade många pojkvänner, det var nya varje vecka kändes det som, men jag hade ingen. Först i åttonde klass träffade jag Hasse. som kom från grannstaden. han var så snygg! Trevlig och charmig var han också, och vi hade så roligt ihop. Efter ungefär fyra månader ringde han alltmer sällan, men jag reflekterade inte så mycket över det, tänkte att han hade väl lika fullt upp som jag. Han lovade i alla fall att han skulle bjuda mig på bio och restaurang på Alla hjärtans dag, så det såg jag fram emot. När den stora dagen var inne hoppade jag upp ur sängen tidigt för att börja göra mig i ordning. Men vid elvatiden ringde han och lät förskräcklig: "Jag är fruktansvärt förkyld gumman. Jag kan tyvärr inte gå ut i kväll."
Jag blev genast bekymrad och erbjöd mig att komma över och pyssla om honom. Men han sade bestämt nej och tyckte jag skulle gå ut med vänner i stället. Jo då, visst skulle jag göra det, sade jg käckt (vilka vänner?). mikael frågade Siri om jag inte kunde få hänga på henne och hennes kompisar, men hon beklagade och sade att en tjej som hette Ewa skulle vara med, jag och Ewa gick bara inte ihop. Det gjorde mig inget, jag beslöt att gå på bio ensam. Jag tyckte det var mysigt. Sagt och gjort, på kvällen gick jag på bio. När jag satt där i fåtöljen och väntade på att ljuset skulle släckas fick jag plötsligt syn på en tjej som var väldigt lik Siri. Jag log lite för mig själv; för hon var verkligen väldigt lik. Mitt leende frös till is när jag insåg att det var Siri. Men hon var inte i sällskap med sina väninnor utan med - Hasse! Jag förstod ingenting. Han hade ju varit jättesjuk bara några timmar tidigare, hur kunde han vara här på bion nu? Och med Siri? Om han plötsligt hade tillfrisknat, vilket han tydligen hade gjort, varför ringde han då inte till mig, varför gick han ut med min syster? Jag bordde gått fram till dem och pratat med dem, i stället kröp jag ihop i biostolen och jag smet ut så fort jag kunde när filmen var slut. Jag gick hem och ringde Hasse. Jag måste ju sett fel, han var sjuk och sov nog vid det här laget. Men hans mamma sade att nej, Hans var inte hemma. Han var visst på bio.
Förkrossad lade jag på luren. Min pojkvän hade ljugit för mig och gått ut med min lillasyster! Hur kunde han?! Nästa dag var lördag och vi hade alla haft sovmorgon. Ja, jag sov knappt den natten, jag bara låg och vred och vände mig och såg framför mig Hans och Siri tillsammans. Vid frukosten babblade mina syskon om gårdagens äventyr. Martin och Mikael hade varit på "dubbeldejt" med sina flickvänner, de kom bra överens alla fyra och brukade ofta träffas alla tillsammans. Siri berättade detaljerat om vad hon och väninnorna gjort, och jag kunde bara stirra på henne. Hur kunde hon sitta och ljuga så obekymrat? Hur kunde hon gå ut med min pojkvän, vilken syster gör så? Efter frukosten ringde jag Hasse. han var fortfarande väldigt hes. Jag frågade vad han gjort kvällen innan, och han svarade att han legat och läst till 20 ungefär, sedan hade han somnat och sovit hela natten. Jag frågade om han kände sig bättre nu, om han ville träffas och ta en promenad eller något, men nej. Han mådde fortfarande för dåligt. "Okej", sade jag och lade på. På kvällen försvann alla till sitt igen. Siri skulle träffa en tjejkompis... När hon gått väntade jag trekvart innan jag ringde Hasse. Hans mamma sade samma sak som kvällen innan: Hans var ute med vänner. Nu rådde inget tvivel om att han och Siri gick bakom ryggen på mig, och jag var förkrossad. Jag försökte prata med mamma, men hon hade ingen tröst att ge. "Hans är alldeles för snygg och social för dig" sade hon. "Han passar bättre ihop med Siri, som är vacker och utåtriktad. Du hittar någon annan ska du se!" Hon log mot mig på ett sätt som jag antog skulle vara uppmuntrande, klappade mig på handen ch försvann till TV-soffan. Den kvällen tog det slut mellan mig och Hasse, och han och Siri började visa sig offentligt tillsammans. Dock höll det inte så länge, Siri tröttnade snabbt på honom. Då ringde han mig och försökte be om förlåtelse, men jag lade bara på. Det tåget hade gått för länge sedan!
Det gick några år, jag hade någon enstaka pojkvän men samma sak hände två gånger till: Siri stal dem från mig. Stal dem, var tillsammans med dem en kort tid och dumpade dem sedan. Mina bröder skällde ut henne och försökte få henne att sluta med det beteendet, men hon skrattade bara och sade att hon väl inte kunde rå för att de föredrog henne framför mig? Märkligt nog såg jag saken på samma sätt; självklart tyckte de bättre om Siri! Hon var vacker, rolig, intelligent och jag var ju bara...jag.
Sedan flyttade Siri till London tillsammans med två väninnor. De skulle bo där ett år, och kanske resa vidare sedan. Jag fick ett bra jobb och en lägenhet i Stockholm. Inte lika glamoröst som London, men stabilt och tryggt, med en bra inkomst. Siri och hennes väninnor hade ströjobb på olika restauranger, vissa månader hade de varken gas eller el eftersom de inte hade råd att betala räkningarna. Men efter vad jag hörde hade de alltid råd att gå på klubbar och festa... En dag nåddes vi av stora nyheter: Siri hade träffat en kille och skulle gifta sig! Hon hade aldrig visat något intresse för att binda sig tidigare, så vi blev väldigt förvånade. "Och det är inte någon pojkvän till dig!" skojade Martin. Bröllopet skulle hållas i London, så vi skulle resa dit. Men så blev det kris på jobbet och min chef bönade och bad att jag skulle stanna. Han hade inte behövt göra det jag var ärligt talat glad att få en ursäkt att inte åka. Jag och Siri stod ju inte varandra särskilt nära efter allt som hänt, och hon hade inte bett mig vara tärna. Det var inte alls nödvändigt att vara med på bröllopet för min del. Mamma blev förstås ifrån sig, det passade sig inte alls att jag inte kom, men pappa och mina bröder förstod. Jag köpte en fin present som de fick ta med sig, och stannade hemma och löste krisen på jobbet.
Familjen kom hem från London med presenter och bilder på brudparet. Inte oväntat var Siri strålande vacker, och när hon blickade upp på sin nyblivne make såg hon otroligt ung och sårbar ut. Andrew, hennes man, var mycket stiig; lång, mörk och med ett brett vitt lende. Han var från Australien men bodde i London och jobbade som fotograf. Han skulle jobba ett halvår till och sedan skulle de resa till Australien och träffa hans familj, släkt och vänner. De skulle ha ett "bröllop" där också, fast det skulle bara bli välsignelseakten eftersom de ju redan var gifta. En kväll ringde Siri till mig. Det hade inte hänt tidigare så jag blev förstås jätteförvånad. Nästan lite orolig, hade det hänt något? Nej nej, inget hade hänt. Men skulle jag kunna tänka mig att följa med dem till Australien? Ingen av mina bröder kunde förlja med, och Siri sade att hon inte ville ha med någon väninna. "Jag vill ha med dig, min syster", sade hon. Jag blev så förvånad att jag faktiskt svarade ja, utan att fundera så mycket. Jag hade många semesterdagar sparade och en rejäl slant på kontot, och Australien var ett drömmål sedan länge. Jag frågade Siri om hon var helt säker på sin sak, ville hon verkligen ha mig med? Ja, det ville hon. Så jag slog till. Det borde jag nog inte ha gjort...
Jag kom till London några dagar innan avresan till Australien. Jag hade varit där förr, men inte med min roliga och partyglada syster. Craig hade åkt i förväg till Sydney, han skulle ställa i ordning sin lägenhet, och så skulle jag och Siri komma efter några dagar senare. Siri och jag hade väldigt roligt under våra ensamma dagar i London; vi gick på klubbar, vi shoppade, vi satt uppe hela nätterna och bara pratade. Siri bad för första gången om förlåtelse för vad hon hade gjort mot mig, och hon berättade varför hon gjort de där sakerna: Hon var avundsjuk på mig! Jag hade svårt att tro det, vad hade jag som inte hon hade? Pappas kärlek och gillande, visade det sig. Pappa var så otroligt stolt över sin duktiga fotbollstjej, för honom var idrottsliga meriter långt mer värda än akademiska. Siri sade att hon hela sitt liv hade sökt pappas uppmärksamhet och kärlek men inte fått det, åtminstone inte i den mängd hon ville ha. Hon hade varit mammas flicka medan jag och våra bröder var pappas barn. När Siri berättade allt detta tyckte jag synd om henne. Det kunde inte ha varit lätt att vara den yngsta i vår familj, och det kunde inte ha varit lätt att inte få ägna sig åt det enda som var viktigt i pappas ögon; idrott. Jag berättade i min tur hur jag hade upplevt hennes svek och hur det hade känts när Hasse hostade och kraxade och sade att han var sjuk, och jag såg honom på bion med Siri. I alla dessa år hade jag tigit om den händelsen, nu vällde allt ur mig. Det blev många tårar och kramar, och när vi satte oss på planet till Sydney hade vi äntligen blivit det vi borde ha blivit och varit för länge sedan: systrar och vänner.
Jag önskar jag kunde säga att historien slutar där, men det gör den ju inte... Jag bryter dock här och skriver resten i ett annat inlägg.
