Hej!

Hej! Jag hoppas inte din man är elak mot dig, kontrollerar dig eller slår dig. Att säga till, eller att till och med bli sur när man ser ens partner göra något man tycker är dumt är en del av ett vanligt förhållande, men om din man sade det på ett elak sätt måste du ta upp det med honom. 

Annars låter det som om att du kanske måste jobba med din självänsla. Kanske kan din husläkare hjälpa dig att hitta någon att prata med? Att bråka och vara oense betyder inte att din man slutat älska dig. Det kan ju också betyda att han tyckte att en enstaka sak var lite onödigt (och alla gör ju fel!). Men eftersom jag inte var på plats och inte såg situationen vet jag ju inte exakt hur han sa det där... Det kan vara så olika. Hoppas det ordnar sig! 

Hej

Jag tycker absolut att man ska kunna påpeka om man tycker att ngt blir galet eller så och naturligtvis ska man kunna vara oense i ett förhållande.
Men jag gillar konstruktiv kritik "Jag tycker att det är bättre att du letar reda på en avbitartång ist för att göra sekatören slö"...sånt funkar på mig,
Men inte den där nedlåtande tonen, blicken och sedan bara gå iväg.
Det är svårt att förklara hur blicken och tonläget var, sättet att visa en sak på.

Han är inte elak, men man kan säga saker och visa saker på olika sätt.
Den man älskar ska väl få en skonsammare hantering än tex den störiga kollegan på jobbet?
Jag gör skillnad iaf eftersom att jag värdesätter ett kärleks/livsförhållande högre än den där kollegan på jobbet jag inte kommer överens med.

Ett fel kan ju ha olika grad också.
Vad är viktigt i ett större sammanhang?
Skulle jag råka förstöra sekatören så kan ju jag köpa hem en ny, om det var viktigt.
Jag tycker att det ska vara högt i tak i en familj, att man ska våga testa saker, våga prova och tillåtas att misslyckas och göra fel.
Hur ska man annars kunna växa?

Men visst, det är ju jag som behöver jobba med min självkänsla, inte han.
Men om ngn har ett tips på hur jag ska göra för att inte ta åt mig, hur jag ska svara för att han ska förstå att det blev tokigt för mig UTAN att jag trampar på hans känslor.
Berätta gärna

Jag tycker iofs att det är jäkligt taskigt gjort att behandla någon så, att ställa en retorisk fråga som snarast är ett idiotförklarande och sedan vända sig om och gå. Det är inte schysst och klart man känner sig liten och dum då! So what om man klipper ståltråd med sekatören, det gör jag hela tiden i trädgården... Om det vore viktigt för min sambo att jag inte gjorde det (nu bryr hans sig iofs inte ett dugg) vill jag att han ska säga det på ett schysst sätt, inte nedlåtande.

Han trampar ju på dina känslor, säg åt honom att det är taskigt, ohyfsat och nedlåtande att fråga på det sättet och sen bara gå iväg. Säg att det får dig att känna dig nedtryckt och dumförklarad och fråga om det var det han ville uppnå. Har han satt dig på pidestal och blir besviken när du inte är helt perfekt?

Jag är ju då den som är så i vårt förhållande.
Det handlar mycket om att de flesta grejer i vår lägenhet är mina. Det är jag som betalar nästan allt då min sambo är arbetslös. Jag kan bli tokig om han har gjort något med "mina" saker som kan leda till att de blir förstörda, än mer just eftersom vi har dålig ekonomi men även för jag känner det är respektlöst. Jag kan också göra fel med mina saker, och blir då även sur på mig själv. Det behöver verkligen inte betyda att jag ser ner på honom utan snarare "stressar" det mig att vi ska ha råd att köpa nytt och lite att han inte bryr sig om att vara rädd om mina saker. Myntet har ju som bekant alltid 2 sidor och jag mår iaf bättre av att få ur mig om jag blir irriterad för något han gör direkt, istället för att gå och hålla det inom mig. Jag blir sur där och då och sen lugnar jag mig och vill han inte det får han helt enkelt vara rädd om mina grejer - även om inte alla grejer jag reagerar på är lika värdefulla!  

Jag förstår vad du menar, TS, med litengörandet som han håller på med. Man vill ju att den man delar livet med ska lyfta fram det bästa hos en, få en att bli mer av sig själv på något vis. Det låter inte som att du upplever det så just nu. Lägg det inte på dig själv och din självkänsla. Prata med din man om det, förklara hur han får dig att känna. Han kanske inte alls ser vad han gör eller hur han får dig att känna. Att få hjälp med självkänslan kan vara bra, men gör det för DIN skull, inte för att din man ska behandla dig annorlunda.

Ja, det är ju bara det att jag vill säga det så att det tas emot på ett öppet sätt och inte som kritik tillbaka.
Något som ger en tankeställare "Jaha, är det så det känns för dig. SÅ menade jag inte".

Men jag skulle ju kunna säga "Då du möter något jag gör på det där sättet, då känner jag mig idiotförklarad. Och jag tror inte att det är vad du vill uppnå.
Du får gärna säga till på ett vänligare sätt, även om jag gör något du ogillar"

...men då får jag vänta till nästa tillfälle, svårt att ta upp det i efterhand. Speciellt som han själv förmodligen inte ens är medveten om hur hans sätt påvekar mig.

Jag vet inte om han är besviken på att jag inte är perfekt.
Igårkväll sa jag "Nu har du känt mig i snart 5 år och sett sidor hos mig du inte hade en aning om att jag hade då vi just lärt känna varandra. Kan du leva med dom?"
Då höll han armen om mig och sa:
"Detsamma!
Och skulle jag sitta såhär om jag inte kunde det?"

Så uppriktigt sagt tror jag inte att han är medveten om hur skör jag är på insidan och hur mkt hans sätt påverkar mig på gott och ont.

Ja det bästa är nog att säga som du skriver, bara rakt och ärligt utan att skuldbelägga. Han vill nog inte att du ska känna dig nedtryckt och har säkert inte tänkt på hur hans sätt tas emot av dig. Lösningen på det mesta är väl kommunikation :) och självklart förstår jag att man kan bli sur på sin partner om man tycker att denne tex. är ovarsam med grejer, men hur sur man än är vill man väl inte säga/göra något som sårar mycket.

Precis

Och SÅ oaktsam är jag ju inte...jag går inte runt och har sönder saker på heltid.
Och sekatören funkar fortfarande.

Men han är nog lika känslig som jag så om jag säger något på fel sätt ,då tar han väldigt illa vid sig.
Och på något sätt påstå att han gör mig illa med flit vore hemskt, för det är nog vad han minst av allt vill...att göra mig illa.

Att vara rak och ärlig är väldigt viktigt i ett förhållande.
Jag kan känna igen mig till viss del men jag pratar med min sambo om allt.

Människor så olika på saker och ting och känner du dig illa till mods över hur han kan säga saker, säg det till han.
Va rak, inga konstiga formuleringar, prata klarspråk. Att prata i "gåtor" kring män (inte alla men oftast är de män som inte analyserar allt) är inte att rekommendera! De förstår inte och du tror att han har förstått och så händer samma saker igen vilket leder till missförstånd efter missförstånd.

Trivs ni med varandra och har en öppen kommunikation om allt annat så ska ni kunna ta upp även detta, även att det inte händer något just när du tar upp det, utan kanske rent av vid eftermiddagskaffe i soffan.

Att kunna prata med den du älskar utan att "hymla" eller hålla tillbaka, hjälper dig att bygga självförtroende! Att veta att du kan och att faktiskt göra det hjälper till att bygga upp för då bevisar du för dig själv att "DU KAN"

Eftersom du själv tror att han gör de omedvetet, så ta tjuren vid hornen!
Lycka till! :)

Jag tycker du verkar veta precis vad du ska göra och säga. Men det är ju en sak att veta vad man ska säga, och en helt annan sak att verkligen säga det!

Men jag undrar, varför jämför du dig med hans ex? Hon har väl inget med detta att göra?

Nä inte har hon något med det hela att göra egentligen.

Men jag kan känna att jag har det grymt mycket bättre nu än jag hade det med min dotters pappa då vi levde ihop och ser min mans mindre charmiga egenskaper som något jag fått för att öva mig på.

Jag menade bara att i jämförelse med henne (hans ex) så borde det ju inte finnas ngn anledning att ens påpeka såna där småsaker.
Kunde han leva med henne i 5 år så borde han ju överleva om jag klipper ståltråd med en sekatör.
Om han såg det ur ett större perspektiv och själv gjorde en jämförelse så skulle han ju inse att det inte är så mkt att anmärka på...eftersom att jag inte gör allt det där andra som fanns som negativa delar i förhållandet han hade förrut.

(Jag skippar anonymiteten, det är bara onödigt att jag ska vara anonym! Att du vill vara det säger jag inget om, så ta det inte på fel sätt nu!)

Jag förstår att det är så du tänker, men jag tror det kan vara lite farligt att ha den inställningen - "Men jag är ju bättre än hon i alla fall!" Du är du, ert förhållande är mellan dig och din sambo och du ska inte gå omkring och tänka att du är bra i jämförelse med någon annan. Då nedvärderar du dig själv. Du är inte bra i jämförelse med någon annan, du är bra, punkt!

Förstår du hur jag menar?