Hej!

Min självkänsla har aldrig varit direkt stark och genom åren har jag träffat killar som kunnat styra mig allt för lätt för att jag inte velat göra "fel".

Den man jag idag är gift med såg jag som den som verklgien aldrig skulle se ner på mig av någon anledning.
Han såg snarare upp till mig och trodde att jag var för bra för honom...

Vi har barn ihop och visst kan barn göra tokiga saker och då säger han ju till att man inte ska göra så.
Nu på slutet har jag också blivit tillsagd på samma sätt och det känns väldigt illa inuti.
Jag klippte några bitar ståltråd med vår sekatör som låg i närheten...visst, jag kunde ha letat rätt på en avbitartång av något slag men jag var kanske lite lat?

Han kom och började prata om en grej, sen såg han vad jag gjorde och stirrade "Klipper du ståltråd med sekatören?!"...sedan gick han bara iväg. Avslutade inte ens det han börjat prata om.
En sån sak får mig att känna mig helt fel och oduglig.

Hans ex klafsade in i deras nyskurade kök med stövlarna hon haft i hästhagen, hon städade aldrig, vattnade aldrig blommorna, tvättade aldrig och betalade inga räkningar...
Hon var inte ordentlig någonstans.
Jag är den som städar, tvättar, diskar, jag betalar mina räkningar och håller ordning på det jag bör men det händer att jag försöker öppna en färgburk med en kökskniv istället för en skruvmejsel eller som nu klippte några bitar ståltråd med sekatören.
Är det hela världen?
Och om det inte är det, hur ska jag bemöta sånt här och hur ska jag lyckas stå upp för mig själv så att inte det här är något som börjar hålla mig tillbaka av rädsla att göra fel?
Jag vet att jag redan backat ibland pga att jag inte vill att han ska tycka att jag gör fel, för då känner jag mig fel.

Kanske har den där rosaskimrande gardinen åkt åt sidan, kanske ser han mig numera full av fel och brister och tycker att han inte längre kan låtabli att påpeka dem också?

Han är inte felfri själv men jag är inte den som vill peka på fläckarna....alla har vi ju fläckar.

Kärleken blir skör om man inte känner sig älskad som dem man är.

Anonym (Liten)

Äldre 15 Feb 16:53

#2

lk09nni skrev 2014-02-15 14:03:12 följande:

Hej! Jag hoppas inte din man är elak mot dig, kontrollerar dig eller slår dig. Att säga till, eller att till och med bli sur när man ser ens partner göra något man tycker är dumt är en del av ett vanligt förhållande, men om din man sade det på ett elak sätt måste du ta upp det med honom.

Annars låter det som om att du kanske måste jobba med din självänsla. Kanske kan din husläkare hjälpa dig att hitta någon att prata med? Att bråka och vara oense betyder inte att din man slutat älska dig. Det kan ju också betyda att han tyckte att en enstaka sak var lite onödigt (och alla gör ju fel!). Men eftersom jag inte var på plats och inte såg situationen vet jag ju inte exakt hur han sa det där... Det kan vara så olika. Hoppas det ordnar sig!

Hej

Jag tycker absolut att man ska kunna påpeka om man tycker att ngt blir galet eller så och naturligtvis ska man kunna vara oense i ett förhållande.
Men jag gillar konstruktiv kritik "Jag tycker att det är bättre att du letar reda på en avbitartång ist för att göra sekatören slö"...sånt funkar på mig,
Men inte den där nedlåtande tonen, blicken och sedan bara gå iväg.
Det är svårt att förklara hur blicken och tonläget var, sättet att visa en sak på.

Han är inte elak, men man kan säga saker och visa saker på olika sätt.
Den man älskar ska väl få en skonsammare hantering än tex den störiga kollegan på jobbet?
Jag gör skillnad iaf eftersom att jag värdesätter ett kärleks/livsförhållande högre än den där kollegan på jobbet jag inte kommer överens med.

Ett fel kan ju ha olika grad också.
Vad är viktigt i ett större sammanhang?
Skulle jag råka förstöra sekatören så kan ju jag köpa hem en ny, om det var viktigt.
Jag tycker att det ska vara högt i tak i en familj, att man ska våga testa saker, våga prova och tillåtas att misslyckas och göra fel.
Hur ska man annars kunna växa?

Men visst, det är ju jag som behöver jobba med min självkänsla, inte han.
Men om ngn har ett tips på hur jag ska göra för att inte ta åt mig, hur jag ska svara för att han ska förstå att det blev tokigt för mig UTAN att jag trampar på hans känslor.
Berätta gärna

Anonym (Liten)

Äldre 17 Feb 20:32

#6

jessi85 skrev 2014-02-17 16:43:47 följande:

Jag tycker iofs att det är jäkligt taskigt gjort att behandla någon så, att ställa en retorisk fråga som snarast är ett idiotförklarande och sedan vända sig om och gå. Det är inte schysst och klart man känner sig liten och dum då! So what om man klipper ståltråd med sekatören, det gör jag hela tiden i trädgården... Om det vore viktigt för min sambo att jag inte gjorde det (nu bryr hans sig iofs inte ett dugg) vill jag att han ska säga det på ett schysst sätt, inte nedlåtande.Han trampar ju på dina känslor, säg åt honom att det är taskigt, ohyfsat och nedlåtande att fråga på det sättet och sen bara gå iväg. Säg att det får dig att känna dig nedtryckt och dumförklarad och fråga om det var det han ville uppnå. Har han satt dig på pidestal och blir besviken när du inte är helt perfekt?

Ja, det är ju bara det att jag vill säga det så att det tas emot på ett öppet sätt och inte som kritik tillbaka.
Något som ger en tankeställare "Jaha, är det så det känns för dig. SÅ menade jag inte".

Men jag skulle ju kunna säga "Då du möter något jag gör på det där sättet, då känner jag mig idiotförklarad. Och jag tror inte att det är vad du vill uppnå.
Du får gärna säga till på ett vänligare sätt, även om jag gör något du ogillar"

...men då får jag vänta till nästa tillfälle, svårt att ta upp det i efterhand. Speciellt som han själv förmodligen inte ens är medveten om hur hans sätt påvekar mig.

Jag vet inte om han är besviken på att jag inte är perfekt.
Igårkväll sa jag "Nu har du känt mig i snart 5 år och sett sidor hos mig du inte hade en aning om att jag hade då vi just lärt känna varandra. Kan du leva med dom?"
Då höll han armen om mig och sa:
"Detsamma!
Och skulle jag sitta såhär om jag inte kunde det?"

Så uppriktigt sagt tror jag inte att han är medveten om hur skör jag är på insidan och hur mkt hans sätt påverkar mig på gott och ont.

Anonym (Liten)

Äldre 18 Feb 17:04

#8

jessi85 skrev 2014-02-17 20:59:20 följande:

Ja det bästa är nog att säga som du skriver, bara rakt och ärligt utan att skuldbelägga. Han vill nog inte att du ska känna dig nedtryckt och har säkert inte tänkt på hur hans sätt tas emot av dig. Lösningen på det mesta är väl kommunikation :) och självklart förstår jag att man kan bli sur på sin partner om man tycker att denne tex. är ovarsam med grejer, men hur sur man än är vill man väl inte säga/göra något som sårar mycket.

Precis

Och SÅ oaktsam är jag ju inte...jag går inte runt och har sönder saker på heltid.
Och sekatören funkar fortfarande.

Men han är nog lika känslig som jag så om jag säger något på fel sätt ,då tar han väldigt illa vid sig.
Och på något sätt påstå att han gör mig illa med flit vore hemskt, för det är nog vad han minst av allt vill...att göra mig illa.

Anonym (Liten)

Äldre 11 Mar 20:56

#11

Anonym (Undrar) skrev 2014-03-11 12:29:37 följande:

Jag tycker du verkar veta precis vad du ska göra och säga. Men det är ju en sak att veta vad man ska säga, och en helt annan sak att verkligen säga det!

Men jag undrar, varför jämför du dig med hans ex? Hon har väl inget med detta att göra?

Nä inte har hon något med det hela att göra egentligen.

Men jag kan känna att jag har det grymt mycket bättre nu än jag hade det med min dotters pappa då vi levde ihop och ser min mans mindre charmiga egenskaper som något jag fått för att öva mig på.

Jag menade bara att i jämförelse med henne (hans ex) så borde det ju inte finnas ngn anledning att ens påpeka såna där småsaker.
Kunde han leva med henne i 5 år så borde han ju överleva om jag klipper ståltråd med en sekatör.
Om han såg det ur ett större perspektiv och själv gjorde en jämförelse så skulle han ju inse att det inte är så mkt att anmärka på...eftersom att jag inte gör allt det där andra som fanns som negativa delar i förhållandet han hade förrut.

Hej!

INNEHÅLL