För livet eller tills du tröttnar?

Anledningen till att jag undrar är ju alla skiljsmässor. För mig är det verkligen for life. Skrämmande på ett sätt, helt rätt samtidigt och jag är beredd på att kämpa och förväntar mig upp o nedgångar.

För mig (oss) är det för livet, annars känns det meningslöst för mig att göra det. Vet att många som skiljt sig säkert tänkt så nångång också och att allt kan hända, men vi vill kämpa om det behövs. Skulle det finnas långvarig otrohet, misshandel eller att han visade sig vara pedofil skulle jag lämna, detta är dock ganska otroligt. Känner man en dag att kärleken börjat sina skulle vi göra allt för att ända den igen, vi har valt varandra och när vi har barn sen är detta ännu viktigare. Jag tror verkligen att vi kommer vara gifta tills döden skiljer oss åt. En vän s en gång dock att "förhållanden/äktenskap är som en blomma, när den börjar vissna kastar man bort den"...

Tända den igen, inte ända...

Vi har så klart tänkt oss för evigt, och det är vad jag hoppas också. Och jag (vi) är redo att verkligen kämpa för det.
Men det finns gränser och kommer vi dit så kommer vi dit. Och det behöver för mig inte handla om pedofili, att han visar sig vara homo, att han börjar misshandla mig etc. (eller tvärtom då). Ibland kommer man bara till sin gräns.

Men, tanken är så klart för livet, det trodde jag gällde alla som gifter sig. Kanske naivt av mig

För oss är det självklart att det är för livet! Jag skulle aldrig gifta mig om jag inte kände så! :) Jag är också av åsikten att om man får problem så löser man dem tillsammans och jobbar på det, istället för att kasta bort allt man byggt upp ihop.

Jag har inte gift mig för att det är en kul grej. Vi har hus och barn ihop, jag har valt den jag vill vara med nu och imorgon och jag är inte den som tröttnar för att livet går i slentrian.
Då får man ju bara hitta på något!

Men om omständigheterna förändras, om vi bara gör så att vi båda mår dåligt tillsammans....då tycker jag inte att vi ska sätta en livsttidslidandestämpel på oss.
Livet är här och nu och det är här och nu vi bör leva, vem vet vad framtiden kommer med?
Jag tänker inte känna mig misslyckad för att jag hör till skilsmässostatistiken. Livet är mer än bara statestik.

Det är absolut för livet!

Jag har varit gift en gång tidigare och är därmed skild så det känns nästan falskt att säga att det är för livet den här gången.
Anledningen till att jag valde att avsluta mitt förra äktenskap var att jag blev utsatt för psykisk misshandel under flera år och som om att det inte var nog så upptäckte jag att mitt ex även haft diverse otrohetsaffärer i princip hela tiden vi varit gifta. Han hade även avslutat sin svensexa med att ta med sig en tjej upp på hotellrummet.

Den här gången ska jag gifta mig med en man som är kärleksfull, pålitlig och alldeles underbar på alla sätt.
Alla har vi våra brister men det gäller att gifta sig med en person vars brister man kan leva med och som kan leva med mina brister.

Jar också varit gift tidgare, och jag känner också att det kan klinga lite falskt att säga att mitt nuvarande äktenskap är för livet, men det är så jag känner det! Jag var 19 år när jag gifte mig örsta gången, och även om jag naturligtvis förstod principen med att vara gift så insåg jag nog inte exakt vad det innebar (om ni förstår vad jag menar). Jag tyckte vi kämpade bra för att få äktenskapet att hålla, men inte alls som vi borde ha gjort. Vi gav upp för snabbt, helt enkelt. Som tur var hade vi inga barn, så ingen blev lidande av vår skilsmässa.

Min skilsmässa berodde inte på något så drastiskt som din, vi var bara för unga och naiva när vi gifte oss och förmådde som sagt inte att kämpa.

Det är viktigt att man gö det, arbetar och kämpar för sitt äktenskap, men samtidigt ska ju äktenskapet inte vara en enda lång kamp. Känner man att man bara sliter och kämpar, eller att det bara är en själv som jobbar medan den endre inte verkar bry sig, kan jag tycka att det är bättre att avsluta äktenskapet. Många tycker ju att man ska hålla ihop för barnens skull i de fall där man har barn, det tycker jag inte alls man ska göra. Barnen mår nog sämre av att ha föräldrar som inte kan fra jämt och har ett dåligt äktenskap än av att mamma och pappa gåt skilda vägar.

Som sagt, jag är frånskild men är numera gift med en alldeles underbar man. Han har också varit gift tidigare,vi vet alltså bägg vilka minor och skä man kan gå på och är därför måna om varandra och vårt äktemskap. Ett tidgare äktenskap är naturligtvis ingen garanti för att ett nytt ska fungera, men jag tror man har större chans i alla fall.

Jag gratulerar till att du nu har ett lyckligt äktenskap, och skickar mina varmaste välgångsönskningar!

Då min fästman är katolik så är det verkligen "för livet", och speciellt viktigt för honom, då vi inte kan skiljas. Man kan gå isär, men inte skilja sig. Giftemålet är ett av dom heliga sakramenten och vara "tills döden skiljer oss åt". Själv är jag inte katolik, men jag går ju så klart in mitt äktenskap med inställningen att det ska vara för livet

jag har inställningen för livet, jag kommer kämpa i nöd. men går det inte så går det inte. ibland går det bara inte. livet kan ta plötsliga och hårda vändningar. och då tror jag på att det är bättre att skilja sig och vara någorlunda vänner, än att stanna kvar och halvt mörda varann så fort man ser varann. men som sagt, man kämpar ju för kärleken! vi har redan kämpat för varann någon gång eller två och det fungerade, så man hoppas ju att det kommer fungera igen om det kommer till det.