För livet eller tills du tröttnar?

Jag tror jag förstår hur du menar... Kanske är jag för trött för att läsa inlägg på "den hä'r nivån" och hajade nog till inför att det du skrev att er kärlek inte är villkorslös, det "lät" lite märkligt först. Jag såg nog framför mig en massa konstiga krav och villkor, ungefär som de exempel jag tog upp i mitt inlägg... . Jag vet inte hur det är med dig, men jag kan ibland behöva fundera lite på ett inlägg innan jag besvarar det och efter en stunds vridande och vändande tror jag dels att jag förstår hur du menar, dels hur jag själv ska förklara mig (Herregud, jag låter som att jag är korkad. Men jag har inte sovit alls i natt, är lite mosig i skallen ). Men jag ska försöka örklara mig.

Det sägs ofta "jag älskar honom/henne villkorslöst", och jag ska inte hävda att man säger det utan att mena det men man säger det nog ofta utan riktigt tänka på vad det verkligen betyder eller kanske snarare utan att veta vad man egentligen menar med det. När jag hade läst ditt inlägg fick jag mig en rejäl tankeställare i alla faall. Vad menar man med villkor? Vad är skillnaden mellan villkor och löfte? Ungefär det du frågade mig, alltså. Och vet du - jag hade inga svar på de frågorna! Alltså, jag vet ju vad orden betyder och innebär naturligtvis, men på det sättet du frågade kunde jag unte besvara frågorna. Efter en stund kom jag på det (tack och lov började som sagtb känna mig korkad! ) och kom fram till att det nog är som jag var inne lite grann på i mitt första inlägg till till di; jag föreställde mig att om kärlek inte är villkorslös så innebär den att man har krav på varandra; "Jag älskar dig bara om du"...och så något hårt krav. Sådan kärlek tycker jag inte verkar äkta. Det är snarare ett maktförhållande, där den ene, den som ställer kraven, har all makt och den andra inte får något alls men älskar "makthavaren" innerligt men på ett osunt och skadligt sätt.

Nu låter det som att jag trodde du levde i ett sådant förhållande! Det trodde jag absolut inte, jag berättar bara vilka associationer "kärlek med villkor" väcker hos mig. Ber om ursäkt om du trodde något snnat.

Usch vilket pladder det blir, ska försöka komma till saken.

Löften däremot är för mig något heligt och något man absolut måste hålla (pratar alltså om vigsellöften t ex). Sådana håller man och man utgår från att ens make/maka ckså ser dem som heliga. När jag nu funderade på det här med villkor och löften inser jag att vigsellöftena ju är ett slags villkor; man avger ju dessa vid vigselakten och gör man inte det blir man inte gift. Så redan där ställs ju faktiskt villkor på partnern!

Som sagt, jag pladdrar mycket, och säger egentligen ingenting. Jag är alldeles för trött... Jag hoppas det i alla fall har framgått att jag förstår vad du menaar, och jag hoppas att allt mitt dillande innehåller tilräckligt med vettig text för att det ska framgå att jag hade missförstått det här med "villkor", eller i alla fall dess innebörd i detta sammanhang. Det är ju självklart att ens kärlek inte villkorslös, men det betyder u inte att man har hårda krav på sin partner!

Om du känner att du inte riktigt förstår detta dravel så var inte rädd att hojta till, förhoppnngsvis  får jag sova i natt och an resonera som en normal människa i mrgon!

Och ni som tror jag är p fyllan: Jag dricker aldrig aldrig alkohol!

Att man gjort stora misstag i sitt liv betyder inte att man lärt sig något eller blivit smartare per automatik. Det betyder bara att man uppvisat sämre omdöme. ;) Hur som helst så håller jag med många här, oftast så har man redan levt ihop många år under äktenskapslika förhållande. Jag är över 30 år och har levt i många år ihop med min drömprins redan. Det är knappast så att hela hans personlighet kommer förändras och vi plötsligt kommer gräla eller ha relationsproblem bara för att vi gifter oss. (Fast iofs så borde vi ju få problem för min diamant är stor). Nä nu ska jag kliva ner från höga hästar, tydligen så får man bara rida på dom om man varit gift flera gånger ;)

tja där kan jag hålla med dig, det är många som avverkar förhållande efter förhållande och får barn efter barn och ändå inte fattar varför allt går åt helsike.  Så visst man är inte per automatik klokare bara för att man börjar om på nytt.  

Samtidigt är man inte heller per automatik klok bara för att man haft samma partner i x antal år.  Att man hängt ihop länge säger ingenting om hur bra förhållandet är eller om man tar kloka beslut  i sitt förhållade.  

Det ligger något väldigt tragiskt och eftertänksamt i uttrycket "vi borde skilt oss tidigare"  som man hör när par som hållt ihop länge skiljer sig en dag. Vuxna människor som skiljs när barnen flyttat ut är ju en klassiker. Vuxna barn som berättar om tråkiga erfarenheter från sin uppväxt och barn som själva säger att mamma o pappa borde skilt sig för länge sedan. 

så att man planerar att gifta sig med 11 år samboskap i ryggen säger egentligen ingenting rent krasst... Det kan vara precis lika korkat att gifta sig efter 11 år ihop som det är att gifta sig efter 8  månader. 

Nej jag är inte så krass att jag tror att många lever i dåliga förhållanden. Jag hoppas verkligen helt ärligt att dom flesta lever lyckligt och alla förtjänar verkligen att leva med den som gör en lycklig.  Är det inte det vi alla önskar och jobbar för att nå? 

Det är väl ganska tydligt att alldeles för många inte tänkt till innan man gifte sig. Jag hänger i vanliga fall på sajten familjeliv och varje dag kan jag läsa där om plötsliga uppvaknanden den dagen ett förhållande spricker. 

Jag hade ingen aning , jag visste inte, jag förstod inte, jag trodde inte, jag trodde aldrig,  är vanligt kommande kommentarer när det börjar pratas familjerätt, vårdnadstvist, äktenskapsförord, bodelning, skilsmässa, sambolag. 

Självklart förstår jag att man inte direkt läser in sig på vad lagen säger vid en eventuell separation när man är kär och lycklig,  men att man är så fullständigt naiv och aningslös övergår mitt förstånd.  Lagen gäller alla, varför skulle man vara ett undantag den dagen man separerar?  

och med det gigantiska informationsflöde som ändå finns omkring en dagligen så förstår jag inte hur vissa saker kan passera obemärkt utan att fastna i ens medvetande, skilsmässor händer faktiskt. Om inte du själv så kanske nån som står dig nära. Det borde ligga i folks allmänna intresse att man har något hum om saken. 

För livet helt klart!
Skulle vi få det riktigt dåligt och känna att vi inte ville leva med varandra längre så skulle vi kämpa för att ändra på det. Däremot så skulle vi faktiskt skilja oss om vi har kämpat och kämpat med förhållandet men ingenting funkade. 

Ingenting i livet är garanterat. Inte ens att jag lever imorgon är garanterat.
Därför tar jag hellre en chans nu och gifter mig med den som gör mig lyckligast i världen för stunden, än fegar ur, väntar och ångrar mig.
Ja, vi går båda in med inställningen om att det ska hålla livet ut. Och vi kommer att kämpa för det. Men för mig skulle det vara ett jobbigare misslyckande om jag inte lyckades ta mig ur en relation som jag inte mådde bra i än att behöva genomgå en skilsmässa. 

Mina erfarenheter i livet har format mig till den människa jag är idag. Oavsett om de erfarenheterna innehåller lycka, sorg, död, olyckliga äktenskap, barn, resor, jobb eller vad det nu kan vara, så skulle jag inte vilja vara utan dem. Jag kan ångra saker jag har gjort, men jag ångrar mer saker jag inte gjort.

Jag ser inte äktenskapet som något heligt i sig. Det heliga ligger i människorna, i mig och min man som tar ett beslut tillsammans, för vår skull. Varje par måste få besluta om sitt eget förhållande och vad äktenskapet betyder för dem. Därför tycker jag inte heller att det  är något konstigt i att gifta sig "för att det är en kul grej". Innebörden av den "roliga grejen" kan ingen annan än just paret själva (ja, och lagen då) avgöra.

Om behovet skulle finnas för att diskutera livet som gift på BT så finns alla chanser i världen att starta sådana trådar, och det dyker också upp emellanåt. Själv föredrar jag att ta sådana diskussioner med min man eller min familj, medan sjuttielva frågor om  tärnornas skor får dem att krokna och istället passar sig ypperligt bra på ett diskussionsforum på nätet 

TACK! :D det där behövde jag läsa. ^^

Skriver under på detta. 

____________________________

För övrigt är jag tillsammans med min sambo för att det ska hålla för evigt, skulle aldrig satsa på ett förhållande som jag inte trodde skulle hålla. Sen finns naturligtvis inga garantier för att det kommer hålla ändå. 

Jag tror faktiskt att många som ska gifta sig redan har levt ihop några år, tagit sig igenom kriser och/eller förändringar och därför känner man inget behov av att diskutera hur livet som gift kommer bli. Efter vårt bröllop är jag övertygad om att livet kommer fortsätta ungefär som det gör nu. Det kommer inte ske någon stor förändring i vardagen bara för att vi ingått äktenskap. Däremot hoppas jag att löftena vi ger varandra kommer göra grunden i vårt förhållande ännu starkare. 

Nej, men det är just ofta den anledningen man får höra när folk väljer att gå skilda vägar. " Jag tröttnade på att han aldrig..." Jag tröttnade på att han alltid...". Folk tröttnar, ger upp och det känns som att många går in med tanken att fungerar det inte skiljer jag mig.

Och då kan man ju tänka, " vad innebär det när något inte fungerar?".

Alltid intressant att höra folks syn på hur de tänker, det ena behöver ju inte vara bättre än det andra.

På ett bröllopsforum diskuterar jag bröllopsfest, klänning, ringar, dekorationer och annat som hör till själva vigseln och festen. Inte ventlilerar jag detaljer och funderingar om mitt förhållande på ett öppet forum med främlingar. Det betyder väl inte att jag gifter mig för festens skull!

Min sambo och jag har varit tillsammans i 11 år, förlovade i 10. Vi har ett barn tillsammans och en gemensam bostad. Vi gifter oss av juridiska anledningar, och hade mycket väl kunnat ta en tvåminuterscermoni i stadshuset bara för att få det gjort. Men nu vill vi (mest jag) passa på att fira bröllopet med en fest, när vi ändå bestämt oss för att det är dags för giftermål. Alltså blir det ju naturligt en hel del fokus på själva festen och all planering runt detta.

Självklart är det med inställningen att det är vi för resten av livet, vilket jag för övrigt tycker att vi redan uttryckt till varanda iom. att vi har barn ihop. För det binder oss betydligt mera effektivt än ett äktenskap.