För livet eller tills du tröttnar?

Ingenting i livet är garanterat. Inte ens att jag lever imorgon är garanterat.
Därför tar jag hellre en chans nu och gifter mig med den som gör mig lyckligast i världen för stunden, än fegar ur, väntar och ångrar mig.
Ja, vi går båda in med inställningen om att det ska hålla livet ut. Och vi kommer att kämpa för det. Men för mig skulle det vara ett jobbigare misslyckande om jag inte lyckades ta mig ur en relation som jag inte mådde bra i än att behöva genomgå en skilsmässa. 

Mina erfarenheter i livet har format mig till den människa jag är idag. Oavsett om de erfarenheterna innehåller lycka, sorg, död, olyckliga äktenskap, barn, resor, jobb eller vad det nu kan vara, så skulle jag inte vilja vara utan dem. Jag kan ångra saker jag har gjort, men jag ångrar mer saker jag inte gjort.

Jag ser inte äktenskapet som något heligt i sig. Det heliga ligger i människorna, i mig och min man som tar ett beslut tillsammans, för vår skull. Varje par måste få besluta om sitt eget förhållande och vad äktenskapet betyder för dem. Därför tycker jag inte heller att det  är något konstigt i att gifta sig "för att det är en kul grej". Innebörden av den "roliga grejen" kan ingen annan än just paret själva (ja, och lagen då) avgöra.

Om behovet skulle finnas för att diskutera livet som gift på BT så finns alla chanser i världen att starta sådana trådar, och det dyker också upp emellanåt. Själv föredrar jag att ta sådana diskussioner med min man eller min familj, medan sjuttielva frågor om  tärnornas skor får dem att krokna och istället passar sig ypperligt bra på ett diskussionsforum på nätet