Anonym (privatliv) skrev 2014-03-05 10:47:07 följande:
Skönt att ni alla håller med! Innuendo, ja ibland funderar jag på varför jag har kvar facebook... det är ju praktiskt och ett bra sätt att kommunicera med vänner, men det kan ju inte vara meningen att man ska uppdateras om vad varenda person man träffat håller på med. Ibland förlorar man kontakten av en anledning, och då tycker jag att det är svårt att gå vidare om de personerna ändå är närvarande i ens liv via sociala medier.
Kanske var det helt enkelt inte meningen att man skulle ha kontakten längre, kanske hade man absolut noll gemensamt och vad är det då för vits?. Tänk när det dyker upp mail från folk som man hade usel kontakt med i tonåren, kanske var de rentav taskiga mot en, men nu är de så glädjestrålande och vill att man blir vänner på Facebook. Varför då, exakt?. Sådana mail brukar jag bara ta bort och inte låtsas om att jag fått.
Det tycker en del är lite taskigt, men vad då? Jag orkar inte se miljontals uppdateringar om skor, att lille
Nisse kan rulla runt nu och att "
Kalle är ute med kompisarna och vad ska jag hitta på? Jo, jag skriver urtrista uppdateringar på Facebook!"
Missförstå mig inte, självklart är det kul att läsa om de närmaste vännernas barns utveckling, men jag är inte så intresserad av hur
Bettan som jag sist såg spyendes i en papperskorg på avslutningsfesten i nian har det nu. Usch vad bitter jag låter...
Jag skriver nästan aldrig några uppdateringar, det skulle vara om det hänt något riktigt "extra".
Men tyvärr blir det en massa automatiska urtrista uppdateringar eftersom jag spelar FarmVille.
Yes, där har vi det, i princip den enda anledningen till att jag har Facebook. Har varit helt fast i detta egentligen ganska meningslösa spel... Det spelet uppdaterar som sagt automatiskt allt man gör och allt som händer i spelet, och jag kan tänka mig att de vänner som inte spelar FarmVille tycker det är jättetråkigt...
Aniara4 skrev 2014-03-05 10:50:26 följande:
Facebook är ju vad man gör det till, eller rättare sagt vad ens vänner gör det till. Har man vänner som skriver tråkiga saker så är ens vänner kanske helt enkelt tråkiga? Ok, det finns såklart vissa som har svårare att uttrycka sig bra och roligt i skrift än i tal, men man får ju inte en helt annan personlighet än man har live.
Bland mina vänner finns det ett fåtal som typ lägger upp bilder på sin lunch och checkar in på gymmet och sen inte skriver just nåt mer. Dem brukar jag dölja om jag vill ha kvar kontakten men flödet av matbilder blir för dominerande. Jag har också ett par yngre släktingar som skriver som tonåringar gör riktat till sina vänner, och dem döljer jag också, för... orka.
Men det som dominerar mitt flöde är kloka och roliga vänner som skriver betraktelser om livet, ibland väldigt djupsinnigt och allvarligt, ibland knasigt och utflippat, och ibland mer vardagligt om trötta mornar och efterlängtat kaffe. Vi delar varandra liv, helt enkelt. Och det länkas bilder och artiklar som nästan alltid är intressanta (några jävla carpe diem-floskelbilder får man väl stå ut med). En del är mindre nära vänner som jag aldrig hade lärt känna på det här sättet om vi bara hade stött ihop vartannat år och utväxlat artiga hälsningsfraser. En del vänskaper har fördjupats vilket har lett till att vi har börjat ha kontakt och ses IRL. Och en del är fortfarande perifera, men jag har ändå ett hum om var de finns och vad som händer i deras liv, det finns liksom en lina så att jag inte tappar dem helt.
Så för mig är Facebook helt j-a awesome (även om jag inte har lika varma känslor för företaget i sig). Men det förutsätter förstås också ett bra urval av vänner, och där kan ju de här rensningarna komma in.
Självklart är det som du säger, att Facebook är vad vad man, och ens vänner, gör det till. Missförstå mig rätt, denna jeremiad ska inte tas helt på allvar. Det kan vara skönt att få ösa ur sig lite ibland. Men visst ligger det ett visst mått av allvar i det jag skrivit. Men nu är ju den smutsiga hemligheten om mitt Facebookmedlemskap ute, jag är fast i det egentliga ganska så själsdödande spelet FarmVille (ber om ursäkt om det finns några FarmVille-freaks här)!
Sådant där (matbilder, te x)är ju urtråkigt! Hur uppstod denna trend att lägga ut bilder på sin mat?! Det enda som är tråkigare än att höra vad folk ätit till middag är väl att se bilder på den? Okej, jag fattar tanken. Man har lagat till något jättegott och det är fint upplagt och alt det där men jag känner ju inte smaken när jag ser bilden! Och jag kan också lägga upp mat snyggt, det är ju inte rocket science precis. Igen: Usch så bitter jag låter... Men det är så skönt att få ösa ur sig som sagt! Det är väl bättre att göra det här än att man får psykbryt och talar om för vännerna exakt vad man tycker om deras
filét de le veau avec poisson, moules et la poulet á la limonade de orange... Hoppas det blev rätt nu, skolfranskan är rätt ringrostig. För er som är ännu sämre på franska än jag ska det föreställa kalvfilet med fisk, musslor och kyckling i apelsinläsk.
Det brukar ju vara sådana där krångliga maträtter med en massa ingredienser som inte låter som att de går ihop riktigt. Men "
gästerna äääälskade det, det var inte en liten smula kvar och Barbro ville ha receptet, vilken ära!" Barbro ville väl ha receptet för att varna de övriga i bekantskapskretsen och för att förvissa sig om att hon aldrig behövde äta det igen.
Men himmel, vilken
OT-utläggning...
Bitter, bitter, bitter....
Men precis som du har även jag vänner som skriver kloka, roliga, djupa, ibland ytliga (för sådant behöver man ju också ibland) saker och uppväger alla matförgiftningspretentioner och panik över att sambon är borta några timmar. I och med att jag spelar FarmVille har jag fått vänner från hela världen, vilket är fantastiskt roligt! Ibland, när man råkar vara vaken samtidigt - p.g.a. tidsskillnaderna blir det inte så ofta som jag skulle vilja- kan vi chatta och det är ju alltid roligt att få hålla igång engelskan och höra vad som händer i Wyoming, i Skottland, i Australien, på (i?) Nya Zeeland...
Jag har växt upp som ensambarn, har två yngre halvbröder men vi har inte träffats ofta, vilket jag alltid tyckt var trist. När jag berättade detta för en kvinna i West Virginia,
Wilma, "adopterade" hon mig genast som lillasyster, och får mig faktiskt att känna mig delaktig i hennes stora familj. Hon skickar bilder och skriver "
Här är din farbror Matt och faster Sarah, här är din systerdotter Louise och hennes familj" o.s.v. Det låter kanske fjantigt men det är jättemysigt! Vi skickar jul- och födelsedagskort till varandra, och hon har skickat presenter till mina söner när de fyllt år. Jag skulle gärna vilja åka och hälsa på henne någon gång, och hon vill gärna att vi kommer, så när vi får råd (vilket tyvärr lär dröja ett tag) ska jag, Maken och yngste Sonen åka och hälsa på henne!
Där har man ju en stor, härlig fördel med Facebook, och jag får lov att erkänna att den uppväger alla fisk- och kalvgrytor och trista uppdateringar...
Jag har dock slutat spionera på gamla ex, och när någon i min närmaste krets gör slut med sin respektive så ryker det exet också. Mer än en gång har det hänt att jag varit tvungen att fråga min sambo varför han har kvar folk, typ de där människorna vi hyrde i andra hand av när vi flyttade ihop för fem år sedan. "Ja, men jag känner dem ju, då kan jag inte ta bort dem!" Han är en sparare, jag är en slängare. 