Anonym (samma) skrev 2014-03-04 09:01:45 följande:
vet hur du känner!! nu har vi det ju inte så extremt, men för MIG känns det jobbigt att bara ha sex kanske.. en gång/ månad. har också frågat min fästman vad som är fel. för jag vet han inte är otrogen. undrat om det är för att han är trött, kan det vara prestationsångest? han är då så ärlig att han säger att det är jobbigt att ha sex. han älskar mig och finner mig sexig och allt sånt, men det är jobbigt att ha sex. det är enklare och går fortare att göra det själv. och det förstår jag väl.. men ändå!
och detta har nu pågått i några år, och som santtu säger, så känner man att man blir osäker när man väl ska sätta igång. det blir nästan pinsamt! (dumt nog), så även jag har börjat dra mig undan. tappat sexlust och orkar inte engagera mig. dessutom har vi dygnsrytmproblemet - jag är oftast sugen på kvällen, när ja ska gå isäng, men då sitter han vid datorn och vill ta det lugnt tills kl 1-3 på natten. han kan oftast vara sugen på morgon, men då är inte jag det. :P
för mig är sex viktigt, det är mitt sätt att visa och ta emot kärlek. samtidigt dör jag ju inte om det gått två veckor utan sex. känns bara så konstigt att vara i 20 års-åldern och knappt ha sex! (han är 30+). jag brukar skämta och säga att vi har mindre sex än ett par 80-åringar. :P
vet inte riktigt vad för råd jag kan ge. läst för några år sen av en sexolog eller något, att man kan schemalägga sex. ja vet det låter jätte-oromantiskt, men schemalägger man så skulle det tillslut komma mer naturligt och så. sen läste jag om en man som hade lovat sin fru sex VARJE dag i ett år. han sa det var jobbigt, vissa dagar ville han verkligen inte, men han hade lovat. när året var slut var deras föhållande helt annorlunda! (mot det bättre hållet) och han skulle kunna göra om det igen. förresten - din man kanske är deprimerad?
hoppas det löser sig för er!
Säger han rakt ut att det är enklare att "göra det själv"?
Oj. Ja, det är ju bra att vara ärlig men det måste vara jobbigt att höra? En ofin fråga, men brukar du också tillfredsst'lla dig sjäv (Gud så stelt, jag kan bara inte säga/skriva det rakt ut!)? Jag har försökt men klarar bara inte av det, har aldrig ens kunnat använda tampong för att jag inte vill röra mig själv (förutom tvättning då, nu trodde väl alla att problemet hade sin förklaring
).
Vet du, jag har läst/hört att män oftast är mer sugna på morgonen och kvinnor oftast mer sugna på kvällen, så har det varit för oss också. Min man brukade säga att jag skulle ta initiativ tidigt på morgonen för då var det störst chans att han skulle orka/vilja, men jag har ju slutat ta initiativ helt tyvärr. Men jag tänker att det väl inte är konstigt när man blir avvisad jämt?
Du säger som jag, att sex är ett sätt att visa och ta emot kärlek. Det är som sagt inte det absolut viktigaste i ett förhållande, men utan känns det fattigt på något sätt. Och jag har märkt att mycket annat fungerar sämre för att sexet inte fungerar. All närhet har börjat försvinna, vi kan pussas lite snabbt när han ska till jobbet eller om någon av ska resa bort, men vi har ingen fysisk närhet alls längre. Och det känns som sagt fattigt. Ibland känns det som att vi är två rumskamrater bara. Vi har inga barn, jag kan inte få barn och han har aldrig känt någon längtan efter barn, men på sistone har jag börjat tänka att det kanske är så att han börjat längta efter barn trots allt och att han tycker det är "onödigt" att älska med mig eftersom jag aldrig kommer kunna bli gravid? Låter kanske sjukt, men ju längre tid som går desto sjukare blir väl tankarna.
Visst, att schemalägga sex låter otroligt trist och torrt men jag tror faktiskt det funkar. Kanske ska ta upp det med honom?
Jag tror inte han är deprimerad men som sagt, han är den stora tysta typen, en riktig "urfinländare", så han kan mycket väl hålla något sådant inom sig. Jag har alla känslor utanpå medan han inte avslöjar ett dugg. Kanske skulle han kunna prata med någon annan men då gäller det ju att få honom att söka hjälp också. Jag tror inte han pratar med sina kompisar om detta precis, jag har inte berättat det för någon av mina vänner eller ens min syster, det kanske är dumt men jag skäms faktiskt.
Anonym (Hoppas) skrev 2014-03-04 09:51:22 följande:
Det där är så mycket vanligare än många tror!
Skulle jag inte ta initiativet, skulle vi också kunnat gå 2 år utan. ;)
Det finns massor av anledningar till att det blir så, vi har en av de vanligaste. Min mans testosteronhalt ligger under gränsvärdena... Det är enkelt att behandla med plåster, piller eller sprutor, men tyvärr kan behandlingen stoppa spermaproduktionen. Vi hoppas på en bebis till och har därför valt att skjuta på behandlingen ett tag.
Jag har också gråtit, ifrågasatt mig själv, ifrågasatt honom, blivit arg, tjatat... och det var en jättelättnad att hitta orsaken. Nu hoppas jag i första hand på en liten knodd, och i andra hand på att vi kommer att få ett superfantastiskt sexliv när vi är klara med barnalstringen. I annat fall har vi det väldigt bra ändå, och sexet har blivit sekundärt i vårt förhållande.
Googla "low testosterone" och kolla om resten av symptomen stämmer in på din man. I så fall kan det vara värt att undersöka. Det görs genom ett blodprov, och jag har för mig att vi fick svaren ganska snabbt. Androloger, endokrinologer och urologer är de läkare som brukar dra i detta, men er husläkare kan säkert beställa de första proven.
Vi är ungefär lika gamla. Kram
Jo, att det är vanligt har jag förstått men det är ju inget man pratar med tjejkompisarna om när man träffas. Eller, andra gör det kanske men jag har lite svårt att prata om sånt här, är kanske lite hämmad på det sättet. Det där med testorenplåster låter ju intressant! Jag kan som sagt inte bli gravid, så på så sätt spelar det ju ingen roll. Om det inte får honom att känna sig mindre manlig, förstås, det är väl en del män som kan känna så antar jag. Men jag ska försöka ta upp det lite fint med honom, be honom (för tusende gången) att prata med husläkaren. Jag har funderat på att prata med henne själv om inte han gör det, men man kan ju inte gå bakom hans rygg eller smyga i honom medicin.
Ska absolut googla det, tack så jättemycket för tipset!
Kram!
Anonym (Upponer) skrev 2014-03-04 10:11:35 följande:
2 år är en lång tid och som vissa här skrivit redan så tänker jag också mig att det till slut blir svårt att helt enkelt ta tag i det. Man hamnar i en ond spiral. Man grubblar för sig själv, anklagar kanske sig själv, försöker förtränga orsakerna till varför man inte har sex (trötthet, oro på jobb osv) vilket inte gör det lättare så då vänder man på det och använder orsakerna som förklaringar ist.
Man kan likna det vid en konflikt i en vänskapsrelation, där man dag efter dag tänker "jag ska ringa honom/henne och prata ut" och så går dagarna och det där samtalet blir mer och mer avlägset för att det till slut kan kännas onaturligt...
Jag tänker att när ni kommunicerar om det (vilket är viktigt - kommunikation!) så försök att inte prata om huruvida han ser dig som attraktiv eller ej tex (även om jag förstår att du vill ha svar på en sådan fråga). Men jag tänker mer att ni bör kanske förmedla för varandra hur ni vill ha det? Vad ni tycker om den situationen ni har nu? En del har ju mer eller mindre lust också. För honom kanske 1 gång i veckan eller varannan vecka är bra. Medan du önskar och vill ha det oftare. Detta i sin tur kanske gör att han backar helt då han tänker att du har större förväntningar.
Detta kan bara han och du veta och ni diskutera fram.
Sen undrar jag, har ni någon annan form av intimitet? Sex är ju inte den enda form av närhet och vid tider där man känner sig utmattad av olika anledningar så är kramar och kyssar och bara vara nära guld värda. Om ni inte har detta heller så tänker jag att det kanske är där ni ska börja. Bara vara nära. Sitta och mysa tätt framför en film. Kramas. Kyssas. Smekas. Den närheten ökar förhoppningsvis önskan om ytterligare närhet.
Sen tänker jag att när ni väl diskuterar med varandra på ett inlyssnande och icke anklagande sätt (nu säger jag inte att ni inte gör det redan) att ni någonstans där också kommer fram till att vi inte ska sätta upp orimliga förväntningar på varandra. T ex vi pratar om detta idag. vi båda är överens om att vi vill ha mer sex. Imorgon SKA vi ha sex. Utan att man lyssnar in och förstår att vi önskar ha mer närhet och sedan tar man små stegen för att komma varandra närmre och närmre...
Ska sluta babbla massa nu men A och O är kommunikation. Att ni vet vart ni står med varandra. Har ni helt olika sexlust och förväntningar så får ni ta ställning till det då. Försök kartlägg när det började minska... kanske blir det tydligt för er att det var vid en viss händelse som det började...
Och sist men inte minst, ofta undrar vi om det är något fel på oss när sexlusten hos vår partner minskar. Det kan likväl vara den andra parten som känner sig oattraktiv etc och därmed har minskad lust...
Lycka till!
Ja, kommunikation är otroligt viktigt, men det är svårt när den ena (han) har svårt att prata och den andra (jag) är rädd att pressa...
Vi kanskeinte bara behöver ren fysisk hjälp från husläkare eller specialist, utan även hjälp med kommunikationen. Vi har inga problem att prata om annat, det är just detta med sex som är svårt och bara blir svårare.
När vi träffades hade vi sex flera gånger om dagen, vilket båda ville och tyckte om, men det planade ju ut så småningom. Nu skulle ett par gånger i månaden vara helt okej för mig, jag vet inte vad han har för "önskemål".
Nej, vi har ingen intimitet alls. Som jag skrev tidigare kan det bli en liten puss ibland, men aldrig mer än det. När vi ser på TV halvligger han i en soffa och jag i en annan, ofta ser vi inte ens på TV i samma rum eftersom vi ofta vill se olika saker. Jag ser på TV i sovrummet och han i vardagsrummet. Du har helt rätt i att vi borde börja där, med bara lite "kelande" utan krav på något annat, men jag tror att han är rädd att jag ska förvänta mig mer.
Och ursäkta mitt tjat, och kanske lite förutfattade meningar, om att han är från Finland men jag har fått intrycket att finska män överlag inte gärna pratar så mycket om känslor. Men som sagt, vi har inga problem att prata med varandra annars.
Jo, självklart blir det lätt så att jag tror att han inte tycker jag är attraktiv längre, och att jag frågar om det för mycket kanske. Du har rätt i att jag bör försöka låta bli det. Och tyvärr
b.ir det väl lätt så att jag låter anklagande även om jag självklart inte vill anklaga honom för något. Vi är ju ändå två som ska ha ett bra sexliv och har ansvar för det, men det känns ju som att det bara är jag som vill (ja, det är ju så just nu) och då blir det lätt att jag nog låter ganska anklagande. Jag ska försöka tänka på det och närma mig problemet från ett annat håll, så att säga!
Du babblar inte alls, du säger kloka saker som jag absolut ska ta till mig!
Tack!
Anonym (Andra sidan) skrev 2014-03-04 10:23:00 följande:
Det är väldigt lång tid, förstår att du är upprörd.
Som andra sagt så är det prata prata prata som gäller..
Här är det tvärt om, han vill varje dag men inte hon. Har ingenting med honom eller oss att göra. Hon har bara mindre lust helt enkelt. Men ibland får man helt enkelt bara göra det och då kommer ju lusten tillbaka jättesnabbt!
Och har det gått 2 år så kan det vara trögstartat, men det är hans ansvar också. Du ska inte behöva känna så här. Han behöver hjälp för erat förhållandes skull...
Men ollar han på porr? Gör det med honom isf, så kommer det nog av sig själv.
Du menar att den som inte har lust bör "ställa upp" ibland? Jag läste det i någon sexspalt, att man måste ställa upp på sin partner. Men jag vill ju inte att han ställer upp bara för att göra mig glad, jag vill att han ska vilja ha sex ika mycket som jag! Fast det kanske är lite svårt att trolla fram bara så där.
Jo, han måste ju prata med läkaren om han nu inte kan eller vill prata med mig. Jag känner att jag inte kan fortsätta leva så här länge till, som jag skrev tidigare känns det som att vi är rumskamrater mer än man och hustru. Jag älskar honom så mycket och vill absolut inte leva utan honom, men jag vet inte om jag vill leva utan sex heller...
Jag vet inte om han ser på porr, det är ännu en sak vi inte pratar om. Jag har försökt fråga ibland, och sagt att om han vill se på porr kan vi ju göra det tillsammans, men han säger att porr inte är upphetsande för honom. Jag vet inte om det är sant, men jag får väl tro honom när han säger det. Alla män gillar ju inte porr.
Allis skrev 2014-03-04 10:48:36 följande:
Ett väldigt effektivt sätt att få en massa tid över är att stänga både dator och tv. Skulle man börja klocka sig själv blir det plösligt förfärligt många timmar som spenderas framför dessa apparater och tja, det finns mycket annat man kan göra också.
Antingen kan ni bestämma er för att helt sonika bara göra det. Kanske blir det inte så hejdundrande, kanske tom skitdåligt men det är i vartfall en början. Ett annat alternativ är att göra saker tillsammans. Bara att ta en kvällspromenad och gå och hålla hand kan jag tycka är ett bar sätt att känna lite större närhet på. Man börjar prata om allt och inget, tar lite mer tid till varandra helt enkelt. Ett tredje sätt är att gå och prata med en utomstående, det finns fantastisk parterapi och några besök på familjerådgivningen är alltid en bra investering.
Hoppas att ni hittar något som funkar för er!
Bra förslag att bara gå ut en sväng och försöka prata. Det kanske underlättar att komma ut från den vanliga miljön. Vi har pratat om att ta en resa över till Finland för att hälsa på hans syster snart, hon har nyss fått barn och han vill ju se sin lilla niéce. kanske kan en trevlig båtresa med lite vin och god mat sätta lite fart på oss. Som du säger blir det kanske inte så perfekt men huvudsaken är ju att man försöker!
Det här med parterapi har jag föreslagit men det blir bara tvärnej, men kanske bör jag insistera om inget annat händer. Som du säger är det en bra investering!
Tack alla för era engagerade och fina svar, det känns skönt att kunna "prata av sig" och få goda råd! Jag tänkte att ni kanske undrar hur det kommer sig att jag är så hämmad när det gäller att prata om sex, och jag ska berätta. Inte för att få medlidande, utan för att ni ska förstå. Mina föräldrar är strängt kristna, och inget prat om sex, könsorgan, hur barn blir till osv fick förekomma i mitt barndomshem. Jag och min syster fick ett paket bindor när vi fick första mensen, inget prat om varför vi blödde osv. Min syster fick mens tidigt, när hon var 11, och blev vettskrämd. När jag några år senare fick min kunde hon lugna mig och berätta att det inte var farligt. När jag var 12 år gammal fick jag fruktansvärt ont i underlivet. Jag försökte berätta för mamma, men så fort jag nämnde underlivet höll hon bara upp handen och sa att det fick jag inte prata om. Inte förrän jag hade över 41 graders feber och yrade tog de mig till sjuikhus där läkarna konstaterade att jag hade någon slags kraftig inflammation i livmodern, vad den berodde på visste de inte. Vet än inte idag vad det berodde på, men konsekvensen blev att jag aldrig kommer kunna få barn.
Nu säger jag inte att det är mina föräldrars fel, det kanske hade blivit så även om vi haft ett normalt sätt att prata om sådana saker, men någonstans kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt om jag hade fått berätta om mina smärtor och fått vård i tid. Som tur är har min syster och mina fyra bröder flera barn var som jag ofta får "låna" och det är jag tacksam för!
Som sagt, jag berättar inte detta för att få medlidande utan för att ni ska förstå varför jag har så svårt att prata om sex än idag, till och med min syster. Hon är likadan.
Tack igen för alla svar, det uppskattas mycket!
