Inget sex på över två år!

Nej, han säger ofta att han också tyckwe det är tråkigt att det blivit så här och att så snart han känner sig piggare ska vi "göra det", men han verkar aldrig känna sig piggare. Han bedyrar att det inte beror på mig och det får jag väl lov att tro på, men klart man känner sig oattraktiv när ens man aldrig vill ha sex med en. Det blev glesare och glesare, det var inte så at vi plötsligt slutade ha sex.

 När jag tänker efter hände faktiskt något i samma veva som det "glesade ut", många på hans jobb fick inte sina kontrakt förälngda och fick alltså sluta, det blev en jätteomsättning på personal helt plötsligt och självklart oroade han sig för att han inte heller skulle få vara kvar. Han jobbar väldigt ofta över (och ja, jag vet att han jobbar över och inte vänstrar, det syns på lönekuverten), börjar tidigare och ställer upp på alla sätt han kan, för att cheferna ska gilla honom och för att han ska få vara kvar. Eftersom jag är arbetslös är det otroligt viktigt att han inte blir av med jobbet så han känner att han "måste" ställa upp.

Så det är kanske inte konstigt att han är trött, men han har ju semester ibland. Och ibland kan han vara ledig fem, sex dagar i sträck, men då är han ju helt slut.

Ja, det är precis som du säger, det har blivit så att det känns jobbigt att ha sex och att nman hellre er på TV. Det händer rätt ofta att det här problemet dyker upp i både faktaprogram och TV-serier/filmer, men jag vill inte säga något längre. Känns inte bra att pressa honom, om du förstår hur jag menar. Ibland har någon klagat över att han/hon inte haft ssex på ett par månader och då kan jag säga, med ett skämtsamt tonfall, att kom igen när du inte haft sex på över två år, men det är samma sak där, jag vill inte pressa. Han tycker nog det är jobbigt han också. Jag har föreslagit att han ska prata med vår husläkare om det är något han behöver hjälp med och han har sagt att det kanske är en bra idé men det blir aldrig av. Jag tror han har svårt att prata om det också, stor och stark och tystlåten finländare som han är.

Du har helt rätt, vi måste prioritera att ha ett sexliv. Och jag antar att det måste ske snart, annars kommer det aldrig hända. Och jag känner mig alldeles för ung för att aldrig mer ha sex. Har svårt för "gör det själv-metoden", så jag har inte ens sex med mig själv. (Ursäkta att jag pratar så öppet, men jag känner att jag både måste för att få råd, och kan eftersom jag är anonym.)Helt okej att du talar öppet och rättframt, jag gör det ju själv! Jag vet inte om han har problem med att få stånd, jag vet inte om han runkar heller. Vi pratar inte om sådant. Vet inte varför, men ingen av oss är särskilt bra på att prata om sånt vilket ju är helt halet efter över 10 år tillsammans.

Jo, jag får nog pusha honom mer att gå till husläkaren. det är ju inget att skämmas för, och även om jag som sagt inte tycker det är det allra viktigaste i en relation är det ju ändå en viktig del. Är det så att han inte vill ta tag i det här måste jag nog fundera över om jag klarar att leva resten av livet utan sex eller om jag måste lämna honom. Och jag vill ju inte lämna honom, älskar honom så otroligt mycket!Du har helt rätt, ju längre tid det går desto svårare blir det att komma tillbaka till varandra. Efter tio år är sexlivet förstås inte lika hett och intensivt som när vi möttes (då var det flera gånger om dagen och på alla möjliga ställen) men det ska ju inte vara så här heller.

Problemet är som jag skrivit att han har så svårt att prata om sådant här, och att jag inte vill pressa honom för mycket. Om det nu är så att han helt enkelt inte KAN blir det knappast bättre om jag är på honom och tjatar.

Säger han rakt ut att det är enklare att "göra det själv"? Oj. Ja, det är ju bra att vara ärlig men det måste vara jobbigt att höra? En ofin fråga, men brukar du också tillfredsst'lla dig sjäv (Gud så stelt, jag kan bara inte säga/skriva det rakt ut!)? Jag har försökt men klarar bara inte av det, har aldrig ens kunnat använda tampong för att jag inte vill röra mig själv (förutom tvättning då, nu trodde väl alla att problemet hade sin förklaring ).

Vet du, jag har läst/hört att män oftast är mer sugna på morgonen och kvinnor oftast mer sugna på kvällen, så har det varit för oss också. Min man brukade säga att jag skulle ta initiativ tidigt på morgonen för då var det störst chans att han skulle orka/vilja, men jag har ju slutat ta initiativ helt tyvärr. Men jag tänker att det väl inte är konstigt när man blir avvisad jämt?

Du säger som jag, att sex är ett sätt att visa och ta emot kärlek. Det är som sagt inte det absolut viktigaste i ett förhållande, men utan känns det fattigt på något sätt. Och jag har märkt att mycket annat fungerar sämre för att sexet inte fungerar. All närhet har börjat försvinna, vi kan pussas lite snabbt när han ska till jobbet eller om någon av ska resa bort, men vi har ingen fysisk närhet alls längre. Och det känns som sagt fattigt. Ibland känns det som att vi är två rumskamrater bara. Vi har inga barn, jag kan inte få barn och han har aldrig känt någon längtan efter barn, men på sistone har jag börjat tänka att det kanske är så att han börjat längta efter barn trots allt och att han tycker det är "onödigt" att älska med mig eftersom jag aldrig kommer kunna bli gravid? Låter kanske sjukt, men ju längre tid som går desto sjukare blir väl tankarna.

Visst, att schemalägga sex låter otroligt trist och torrt men jag tror faktiskt det funkar. Kanske ska ta upp det med honom?

Jag tror inte han är deprimerad men som sagt, han är den stora tysta typen, en riktig "urfinländare", så han kan mycket väl hålla något sådant inom sig. Jag har alla känslor utanpå medan han inte avslöjar ett dugg. Kanske skulle han kunna prata med någon annan men då gäller det ju att få honom att söka hjälp också. Jag tror inte han pratar med sina kompisar om detta precis, jag har inte berättat det för någon av mina vänner eller ens min syster, det kanske är dumt men jag skäms faktiskt. Jo, att det är vanligt har jag förstått men det är ju inget man pratar med tjejkompisarna om när man träffas. Eller, andra gör det kanske men jag har lite svårt att prata om sånt här, är kanske lite hämmad på det sättet. Det där med testorenplåster låter ju intressant! Jag kan som sagt inte bli gravid, så på så sätt spelar det ju ingen roll. Om det inte får honom att känna sig mindre manlig, förstås, det är väl en del män som kan känna så antar jag. Men jag ska försöka ta upp det lite fint med honom, be honom (för tusende gången) att prata med husläkaren. Jag har funderat på att prata med henne själv om inte han gör det, men man kan ju inte gå bakom hans rygg eller smyga i honom medicin.

Ska absolut googla det, tack så jättemycket för tipset!

Kram! Ja, kommunikation är otroligt viktigt, men det är svårt när den ena (han) har svårt att prata och den andra (jag) är rädd att pressa... Vi kanskeinte bara behöver ren fysisk hjälp från husläkare eller specialist, utan även hjälp med kommunikationen. Vi har inga problem att prata om annat, det är just detta med sex som är svårt och bara blir svårare.

När vi träffades hade vi sex flera gånger om dagen, vilket båda ville och tyckte om, men det planade ju ut så småningom. Nu skulle ett par gånger i månaden vara helt okej för mig, jag vet inte vad han har för "önskemål".

Nej, vi har ingen intimitet alls. Som jag skrev tidigare kan det bli en liten puss ibland, men aldrig mer än det. När vi ser på TV halvligger han i en soffa och jag i en annan, ofta ser vi inte ens på TV i samma rum eftersom vi ofta vill se olika saker. Jag ser på TV i sovrummet och han i vardagsrummet. Du har helt rätt i att vi borde börja där, med bara lite "kelande" utan krav på något annat, men jag tror att han är rädd att jag ska förvänta mig mer.

 Och ursäkta mitt tjat, och kanske lite förutfattade meningar, om att han är från Finland men jag har fått intrycket att finska män överlag inte gärna pratar så mycket om känslor. Men som sagt, vi har inga problem att prata med varandra annars.

Jo, självklart blir det lätt så att jag tror att han inte tycker jag är attraktiv längre, och att jag frågar om det för mycket kanske. Du har rätt i att jag bör försöka låta bli det. Och tyvärr b.ir det väl lätt så att jag låter anklagande även om jag självklart inte vill anklaga honom för något. Vi är ju ändå två som ska ha ett bra sexliv och har ansvar för det, men det känns ju som att det bara är jag som vill (ja, det är ju så just nu) och då blir det lätt att jag nog låter ganska anklagande. Jag ska försöka tänka på det och närma mig problemet från ett annat håll, så att säga!

Du babblar inte alls, du säger kloka saker som jag absolut ska ta till mig!

Tack!Du menar att den som inte har lust bör "ställa upp" ibland? Jag läste det i någon sexspalt, att man måste ställa upp på sin partner. Men jag vill ju inte att han ställer upp bara för att göra mig glad, jag vill att han ska vilja ha sex ika mycket som jag! Fast det kanske är lite svårt att trolla fram bara så där.

Jo, han måste ju prata med läkaren om han nu inte kan eller vill prata med mig. Jag känner att jag inte kan fortsätta leva så här länge till, som jag skrev tidigare känns det som att vi är rumskamrater mer än man och hustru. Jag älskar honom så mycket och vill absolut inte leva utan honom, men jag vet inte om jag vill leva utan sex heller...

Jag vet inte om han ser på porr, det är ännu en sak vi inte pratar om. Jag har försökt fråga ibland, och sagt att om han vill se på porr kan vi ju göra det tillsammans, men han säger att porr inte är upphetsande för honom. Jag vet inte om det är sant, men jag får väl tro honom när han säger det. Alla män gillar ju inte porr.Bra förslag att bara gå ut en sväng och försöka prata. Det kanske underlättar att komma ut från den vanliga miljön. Vi har pratat om att ta en resa över till Finland för att hälsa på hans syster snart, hon har nyss fått barn och han vill ju se sin lilla niéce. kanske kan en trevlig båtresa med lite vin och god mat sätta lite fart på oss. Som du säger blir det kanske inte så perfekt men huvudsaken är ju att man försöker!

Det här med parterapi har jag föreslagit men det blir bara tvärnej, men kanske bör jag insistera om inget annat händer. Som du säger är det en bra investering!

Tack alla för era engagerade och fina svar, det känns skönt att kunna "prata av sig" och få goda råd! Jag tänkte att ni kanske undrar hur det kommer sig att jag är så hämmad när det gäller att prata om sex, och jag ska berätta. Inte för att få medlidande, utan för att ni ska förstå. Mina föräldrar är strängt kristna, och inget prat om sex, könsorgan, hur barn blir till osv fick förekomma i mitt barndomshem. Jag och min syster fick ett paket bindor när vi fick första mensen, inget prat om varför vi blödde osv. Min syster fick mens tidigt, när hon var 11, och blev vettskrämd. När jag några år senare fick min kunde hon lugna mig och berätta att det inte var farligt. När jag var 12 år gammal  fick jag fruktansvärt ont i underlivet. Jag försökte berätta för mamma, men så fort jag nämnde underlivet höll hon bara upp handen och sa att det fick jag inte prata om. Inte förrän jag hade över 41 graders feber och yrade tog de mig till sjuikhus där läkarna konstaterade att jag hade någon slags kraftig inflammation i livmodern, vad den berodde på visste de inte. Vet än inte idag vad det berodde på, men konsekvensen blev att jag aldrig kommer kunna få barn.

Nu säger jag inte att det är mina föräldrars fel, det kanske hade blivit så även om vi haft ett normalt sätt att prata om sådana saker, men någonstans kan jag inte låta bli att undra vad som hade hänt om jag hade fått berätta om mina smärtor och fått vård i tid. Som tur är har min syster och mina fyra bröder flera barn var som jag ofta får "låna" och det är jag tacksam för!

Som sagt, jag berättar inte detta för att få medlidande utan för att ni ska förstå varför jag har så svårt att prata om sex än idag, till och med min syster. Hon är likadan.

Tack igen för alla svar, det uppskattas mycket!

Nyfiken gul, nu fru: Tack för dina kloka synpunkter och råd! När jag läser dem är det så självklart-så måste jag göra! Tänkte bara förklara det där med att jag inte vill ta initiativ. Jag vill, men har tappat självförtroendet (det lilla jag hade) av alla gånger då han har sagt att han inte orkar just den kvällen. Även om han nu försäkrat mig gång på gång att det inte är pga mig, att han helt enkelt inte orkar, så finns den där lilla rösten som jag inte lyckas tysta: "Det är dig det är fel på, du duger inte." Nu kommer gnället om min barndom igen (än en gång, jag fiskar inte medlidande utan försöker bara förklara varför jag är en så hopplöst hämmad typ), vi syskon fick aldrig något beröm för något bra vi gjorde. Kritik var de snabba med, minaf öräldrar, men aldrig att de sade något om vi gjorde något bra. Så jag har rätt dåligt självförtroende sedan innan, och det här har knappast gjort det bättre. Men jag är inget barn längre utan en vuxen kvinna som fyller 40 i år (hu!) och jag måste ta mig i kragen och bete mig som en vuxen.

Min man var den förste jag blev förälskad i "på riktigt", jag hade haft pojkvänner men inga seriösa förhållanden och kände mig aldrig uppskattad men så mötte jag den här fantastiske killen som placerade mig på en piedestal och gjorde mig till prinsessa i sitt kungarike-det var underbart! Och nu känns det som att knuffar ner mig frånn piedestalen igen.

Jag tror han förstår hur jag känner, och jag tror definitivt inte att han slutat älska mig, han är bara mer hopplös än jag på det här med att kommunicera och prata om sina känslor. Han är inte den som köper blommor och smycken, men han gör så mycket annat för mig som visar att han älskar mig. Men det är helt sant att det inte alltid räcker, inte om vårt äktenskap ska hålla.

Att boka in något varje vecka låter som en toppenidé, fast det kanske snarare får bli varannan vecka eller en gång i månaden med tanke på hans jobb. Jag sitter här och funderar på vad det skulle kunna vara, vilka hemensamma intressen vi har. Båda älskar ishockey (jag vet, inte vidare romantiskt!) så det kunde kanske vara något när säsongen drar igång till hösten. Utflykter är en jättebra idé, vi vill flytta från Stockholmsområdet lite längre uppåt i landet, det kunde vara roligt att se sig omkring i de trakterna. Bio och äta ute är toppenförslag, vi har blivit såna "hemmakatter" och gör aldrig såna saker längre. Det finns nog annat vi skulle kunna göra också, jag har funderat på att gå en danskurs-det är ju sexigt! Kanske inte hambo och schottis då förstås, men salsa ser läckert ut.

Även ett gemensamt läkarbesök låter bra, jag behöver kolla upp om jag börjar komma i klimakteriet (tidigt, jag vet, men det år i släkten) och ska ta en del tester, då passar det ju utmärkt att han också gör det!

Jag oroar miug ständigt för att han ska få en hjärtinfarkt, för det är precis som du säger: Han jobbar för mycket, orkar ingenting när han väl är ledig. Han har en otrolig arbetsmoral vilket förstås är bra, men det verkar som att han är den ende på sitt jobb som har det. Alla andra tycks tänka att "Juha ställer upp och byter dag med mig" eftersom han bara inte kan säga nej. Men det blir aldrig något byte eftersom han får jobba både sitt pass och den andres. Och han oroar sig hela tiden för att bli av med jobbet.

Att läsa era, och särskilt dina, svar har fått mig att tänka till ordentligt och börja se vilka skälen kan vara till att han inte orkar ha sex. Det handlar inte om mig, eller om oss, utan om den press han sätter på sig själv.

Han kommer hem från jobbet när som helst, jag ska ta upp några av sakerna du föreslår med honom. Kanske inte dyka på läkarbesök direkt, men det här med att hitta på lite roliga saker tillsammans!

Jag måste få fråga, jag har för mig att jag läst någonstans att du varit Jehovas vittne, stämmer det? Mina föräldrar är Jv, men de verkar hårdare än många andra. Jag menar inte att du ska berätta om din uppväxt, det är privat, men stämmer den uppfattningen jag har eller är alla Jvföräldrar så stränga som mina? Varken jag eller mina syskon är kvar i "Sanningen" () längre så vi har knappt någon kontakt med dem vilket faktiskt bara känns bra. Känns som att de förstört oss alla så mycke. Usch, vad jag gnäller men det är sällan jag pratar om det så det blev som att dra proppen ur ett badkar!

Då mindes jag rätt. Ja, tänk hur de uppfostrade oss, som om sex skulle vara något smutsigt och fel! Och ändå var vi sex syskon, så så smutsigt och fult var det visst inte ändå!

Så bra för dig att du var så pass nyfiken att du själv tog reda på saker! Jag önskar att jag också varit det, men vi blev ju så "skrämda" från att prata om sex att man knappt vågade tänka tanken.

Det är lustigt att min syster är lika "pryd" som jag medan alla våra bröder tycks vara öppna och orädda när det gäller att prata sex. Ja, inte för att vi går in på detaljer eller diskuterar våra sexliv med varandra, men de är långt ifrån så tillknäppta som jag och min syster, särskilt efter några glas av något starkare. Våra svägerskor vill gärna prata om sina sexliv men det känns helt fel att prata om sina bröders färdigheter i sängen, så jag och syrran byter alltid samtalsämne när de försöker prata om sånt. Det måste väl ändå vara normalt? Att inte vilja höra om sina bröders sexliv menar jag? Våra svägerskor är väldigt öppna och frispråkiga, eller så tycker jag och min syster bara det för att vi jämför med oss själva.

Men nu känner jag mig lite starkare och mer bestämd på att "få ordning" på det här! Svaren i tråden, och framförallt då dina (inget illa ment till er andra, men det känns som att jag och Nyfiken gul, nu fru har en del gemensamt i och med att vi bägge vuxit upp som Jv!) har stärkt mig. Jag funderade på om jag skulle låta min man läsa detta, men det kanske är lite fegt? Det är väl bäst att ta det öga mot öga? Åh hjälp, jag fyller som sagt 40 snart och måste verka helt hopplös.........

Jag ville inte ta upp det här när han kom hem ikväll, han kom sent och orkade knappt äta middag, men nu ska han vara ledig i fyra dagar, och då ska jag försöka prata med honom. Eller, det var fel. Inte försöka prata med honom, utan prata med honom! Så här får det bara inte fortsätta!

Förlåt att jag ställer personliga frågor, men hur har du det med kontakten med dina föräldrar idag? Jag hittar inte tråden där jag läste att du varit Jv, du berättade väl lite där? Det var en tjej till som var ex-Jv, eller hur? Vad hette tråden, vet du det?

Vi träffar våra föräldrar ibland, men det är mycket sällan. Det är mest för att de ska få träffa sina barnbarn och vice versa skull som vi samlas ett par gånger om året. Och det här har ju inget alls med trådens ämne att göra, ursäkta! Just snyggt att vara OT i sin egen tråd!

Oj vad långt det blev, jag ber om ursäkt! Hoppas du orkadeläsa.