Fästmannen vet inte om han vill ha barn

Som andra sagt: Du måste fundera på hur viktigt det är för dig, om han är 100 % säker på att han aldrig någonsin vill ha barn, kan du leva med det? Personligen tycker jag inte att man måste ha barn för att bli en fullständig person, men jag vet många i min omgivning som känner så.

Att ha en önskan och sedan ändra den för att stämma överens med vad någon annan vill tror jag inte gagnar någon i längden. Oavsett om det handlar om att man vill eller inte vill ha barn. Jag har skrivit det flera gånger tidigare på forumet, men den du älskar ska göra dig till mer av den du är, inte försöka göra dig till en annan version av dig själv.  

Vilken svår sits för dig! Om jag skulle ge ett råd skulle det vara: Prata med varandra, fundera och känn efter ordentligt. Var 100% ärlig med dig själv (även om du kanske inte vill känna som du gör). Skriv ett brev till dig själv som du tar fram efter en bestämd tid (1 månad, 3 månader, eller ett halvår) och fatta inga förhastade beslut... men ge inte heller upp din lycka för någon annans preferenser. 

Vi hade ett liknande samtal men under helt andra förutsättningar. Vi fick reda på att vi antagligen inte skulle kunna få barn ihop. MEN då hade jag redan ett barn från ett tidigare äktenskap. Trots att längtan efter fler barn hade funnits hos mig i många år är det inte samma sits som du sitter i.

I vårt fall kände jag att jag tveklöst hellre ville leva tillsammans med Mr. U utan några fler barn än utan Mr. U men med en barnaskara. Sedan hade vi sådan tur att vi fick ett litet mirakel genom IVF/IMSI ändå, men det är en helt annan berättelse. :)

 Lycka till!

Tack för alla era svar, hade inte väntat mig så många svar, är väldigt tacksam.
Några svar på era frågor; han blir 22 och jag blir 23. Vi har alltså satt oss ner och pratat om saken, men problemet är som sagt att han säger KANSKE... Han hatar inte barn eller så, men han känner att han inte kan veta om han vill ha barn eller int,e, just nu vill han inte. Nej jag vill inte just NU heller,   men inom några år... Han säger KANSKE om mååånga år, eller inte alls. Han kan inte veta hur han kommer känna osv. Det förstår jag ju, alla vet inte i vår ålder om de vill ha barn eller inte, men tänk om han aldrig vill sen då...
Jag har sagt allt hur jag känner och han vill ju inte göra mig ledsen men kan ju såklart inte "lova" något.

Är rädd att jag ännu vid 35 kommer vänta och han bara konstaterar att Näpp, inga barn... Samtiigt som jag känner att han är den rätte, barn-saken är den enda saken vi inte har någon lösning på.
Om han 100% säkert skulle säga NEJ inga barn, då VET jag ju det. Men nu är det kanske det ena, kanske det andra. Lååångt i framtiden.

Ja, ni förstår. Vet inte hur jag skall tänka!

Av egen erfarenhet kan jag säga att även om det känns läskigt, så skulle jag rekommendera att få veta i förväg om det skulle vara något med barnet. Vårt första barn föddes med ett hjärtfel, som vi inte visste om före hon föddes (och allt går ju inte ta reda på under graviditeten heller) och att bli förälder är en stor och omvälvande upplevelse, men att samtidigt kastas in i en helt ny värld med ett sjukt barn.. ja, det går inte riktgt förklara hur otroligt jobbigt och påfrestande det är. Även om man under graviditeten inte kan göra något åt en eventuell sjukdom eller funktionsnedsättning, så kan man åtminstone mentalt förbereda sig, få information och göra sig redo på ett helt annat sätt. Helt förberedd kan man ju inte vara, men lite mer åtminstone.

Nu, när vi fick vår andra dotter, så var det en barnläkare som ett dygn efter hon föddes tyckte att prover skulle tas för kromosomavvikelser, främst för downs då. Det var en av fyra barnläkare som kikade på henne som var av den åsikten, att ett prov skulle tas, men det räcker ju för att ställa hela världen på ända. Dagarna fram till vi fick svaret var vidriga. Nu visade det sig att det vi, alla sköterskor och tre av fyra barnläkare trodde var korrekt, hon har ingen kromosomavvikelse.

Men, sedan måste man ju ta ställning till vad som känns viktigare också, nu kopierar jag in från Vårdguiden - "Sannolikheten för att en kvinna bär på ett foster med Downs syndrom ökar med stigande ålder. Om kvinnan är 20 år är sannolikheten 1 på 1000 graviditeter, om hon är 35 år är sannolikheten 1 på 250, om hon är 40 år 1 på 68 och om hon är 45 år 1 på 20." samt "Knappt en av hundra kvinnor får missfall på grund av fostervattenprov som görs efter vecka 14." Risken för missfall minsker ju längre in i graviditeten man kommit, men om man vill ha en chans att hinna göra abort ifall man skulle vilja det.. så.. ja. Men där måste man ju ställa sig frågan om man är villig att riskera ett eventuellt missfall för att få veta.

Nåväl, ska inte tjata på mer om det där.

Kan avsluta med att jag till viss del kan förstå din sambo dock, då vi väntade hela 7år med ett syskon till vår dotter just för att vi var livrädda för att få ett till barn med en funktionsnedsättning/sjukdom. Jag tycker alltså inte att det låter som att han är en hemsk person.

Ni kanske skulle gå till någon och prata om det här?

I er ålder kan jag tänka mig att många säger också "Men ni är så unga, stressa inte. Tänk inte på det nu, roa er och njut av att vara med varandra!". Vilket ju på sätt och vis är sant, ni är unga och ni ska njuta av varandra. Men, precis som du skriver, så kan det hända att tiden tickar på och rätt som det är, så vaknar du upp om 10-15år och är bitter över den saken att ni ännu inte är överens i barnfrågan. Det är ju oerhört tråkigt om det skulle hända, för er båda.

Hur du/ni ska tänka, agera, i den här situationen är jättesvårt att råda i. Vissa 22-åringar vill inte ha barn, men ångrar sig senare. Andra vet inte och bestämmer sig senare för att dom vill ha barn, medan andra kommer fram till att dom inte vill det. Och det finns också 22-åringar som vet att dom vill ha barn, om än inte nu, så i framtiden. Därför är det supersvårt att säga "Men vänta och se, han kommer ändra sig!", för det är inte alls säkert. Men chansen finns ju.

Jag och min man fick vår dotter när vi var 19 och 20år gamla. Det var inte planerat. Jag hade 6 månader före jag blev gravid, när vi träffades alltså, talat om tydligt att jag ville ha barn i framtiden. Han var bensäker på att han inte ville det, någonsin. Han tyckte inte om barn sa han och ville absolut inte bli pappa. När vi fick reda på att jag var gravid, så fick han panik. Vi gick och pratade med en kurator för att komma fram till exakt vad det var som gjorde att han kände så och när vi väl hade rotat i det och pratat ut om det, så hade han faktiskt ändrat sig. Före dottern föddes så var han väldigt förväntansfull och längtade. Nu är vi 27 och 28år gamla och har just fått vårat andra barn.

Mellan det första och andra barnet så hade vi diskussionen om fler barn många gånger. Jag var velig, han ville inte. Jag ville, han var velig. Och tillslut, efter 7år, så kände vi oss redo båda två. Då hade jag redan blivit gravid, oplanerat igen, men det gjorde ju inget eftersom vi i stort sett hade bestämt oss ändå.

Vägen dit var dock krokig och att vår första dotter har ett medfött hjärtfel bidrog nog en hel del till vår velighet och oro. Jag sa dock till honom före vi gifte oss 2011 att jag inte ville att han skulle gifta sig med mig om han var 100% säker på att han aldrig skulle vilja ha ett barn till. Det var otroligt jobbigt att säga, att tänka och tycka, men så kände jag. Jag ville inte gifta mig med och fortsätta livet med någon som inte hade samma önskemål om familj som jag. Trots att vi varit tillsammans flera år och redan hade ett barn tillsammans. Så viktigt var det för mig att vi var på någorlunda samma våglängd. Han fick sig en ordentlig tankeställare då tror jag och vi pratade inte på någon dag, sedan berättade han att han faktiskt ville ha ett barn till (inte just då, vilket jag också var överens med honom om).

Jag vet att min syster och hennes sambo haft den här diskussionen också. Dom är båda två kring 25år nu och för ett år sedan ungefär, så sov hon hos våra föräldrar en vecka, medan dom både två funderade på vad dom verkligen ville. Dom var i ett vägskäl då och den veckan och vad dom kom fram till då var avgörande. Nu väntar dom sitt första barn, men utgången hade ju kunnat bli att dom gjorde slut. Något dom var medvetna om och var villga att ta om det skulle bli så, för önskan, längtan och viljan om familj är något som är så avgörande.

Hur ni ska göra, vad som blir bra för er, hur ni ska hantera det här.. jadu, bra fråga. Det är svårt att svara på, men att ni kan prata om det öppet är väldigt bra. Kommunikation är A och O i ett förhållande och speciellt angående stora och svåra saker. Att våga öppna sig, vara ärlig och känna efter.. det är svårt, modigt och nödvändigt. Ni kanske ska låta det gro i något år till och bestämma att ni pratar om det då igen, ordentligt, till och med kanske gå och få hjälp att prata om det? Jag vet inte, men det är ett förslag.

Tack daniiel för ditt svar. Jag tror också det måste gro nåt år till, och sedan hoppas på det bästa.. Vi är ju förlovade, men känner mig osäker att gifta mig före jag är säker på att vi vill samma saker. Förut tänkte jag inte så mycket på barn och sådär, "vi är ju unga ännu" som du sa...Tog inte upp barn-frågan före förlovningen, jag bara antog (dumt av mig) att han också i framtiden ville ha barn, han har varit jättegullig med sina syskonbarn t.ex.
Suck :/ jag tror så starkt på oss, men att ge upp att ha barn känns som något jag inte skulle kunna göra. Jag hoppas innerligt han får sitt "kanske" till ett "ja" nångång....Bara det att man vill ju inte dra ut på det 10 år till lixom.

Jag rekommenderar inte att ni gifter er om du känner att det finns en risk att ni kanske kommer dela på er om din fästman kommer fram till att han inte vill ha barn.
Som redan skrivits: vänta några år och se vad som händer.

Jag har själv aldrig önskat barn och fyller snart 36. Har inte ändrat mig än.

Vad du än gör får du inte lura honom och "råka" bli ravid, det slutar inte bra (jag säger nte att du tänkt ggöra det, jag bara påpekar det. En hel del tjejer/kvinnor gör ju tyvärr så). Du måste vara lika ärlig och öppen om dina känslor som han är om sina, och du måste definitivt fundera över hur länge du vill riskera att vänta. Män kan ju få barn till den dag de dör (även om det visat sig att mäns spermiekvalitet sjunker med åren och att det inte enbart behöver vara kvinnans "fel" om barn får Ds), men kvinnor har inte lyxen av att kunna vänta hur länge som helst.

Kan du föreställa dig att kanske bli barnlös? Skulle det vara okej? Det kan bara du svara på.

Varför är han så rädd för ett sjukt barn? Visst, det är jättetufft men man klarar det ocså. Man kan ju inte testa mot allt, så man måste ta den risken.

jo, har faktiskt tänkt på saken och.. tja.. det skulle väl inte skada att kolla upp saker och ting. mest för min fästmans skull då. missfallsrisken får jag nog ta. men jag vet inte förrän man väl är gravid, vilket lär ta några år än. men vill fortfarande inte veta könet :P om han vill så visst. men JAG vill inte veta. (vill det ska vara en överraskning) jag kan också förstå min sambo. jag vill ju såklart också ha ett friskt barn. men det låter bara så hemskt och hjärtlöst när man får höra av honom att " ne, gör abort om nåt är minsta fel": men som sagt. förstår honom samtidigt. det är nog arbete med ett friskt barn. men jag tror inte det är bara för att han tycker ett funktionshindrat barn är jobbigt, utan mer att han inte vill att barnet ska få så jobbigt som han hade. 
och som "ta risken" säger - man kan ju inte testa mot allt. t.ex adhd upptäcker man ju oftast inte förrän i skolåldern. 

men att det ändå var så vanligt med ds för så unga kvinnor? trodde det var typ 1 på 100 000 eller nåt. jag förstår precis vad du menar. vi har varit ihop i många år. och jag var bara ung tonåring när vi blev ihop så då var ju barn inte på tapeten. men jag visste tidigt att han var avig mot barn, men lät det gro. och nu har det gått från "hata" till "ett barn vore ju trevligt". dock inte nu. 
men jag känner samma sak - man lever med absoluta drömprinsen.. men barnfrågan är inte helt säker. vad gör man? 
det kan bara den enskilde avgöra. 

Tycker som vissa andra att ni inte ska gifta er innan ni är överens i den här frågan. Men som sagt har ni lite tid på er, så ni kan vänta och se hur det utvecklar sig, om ni ska satsa på varann eller nån annan.

Då jag började dejta min man för snart 5 år sedan kom frågan rätt omgående, om jag kunde tänka mig att få barn igen.

(Jag hade redan en dotter och då jag var gravid med henne sög kroppen åt sig vätska som en tvättsvamp.
Det var 30+ på vågen innan jag var fullgången och jag såg ut som en ballong.
Alla extra kilon var borta inom 5 månader men lämnade min 24 åriga kropp väldigt skamfilad. Skinnet på magen hängde löst och skynkligt och det bullade ut över byxkanten så att jag såg mulligare ut än vad jag annars var.
En dam på VC som jag träffade för att prata om det hela sa "Helt ärligt, det här är det mest groteska jag sett och jag har jobbat häär länge!".

Det blev en bukplastik, betald från egen kassa. Jag kunde inte leva med att se så hemskt ut även om jag älskade att vara gravid och älskade min dotter.)

Anledningen till att min då nyfunne pojkvän undrade, var för att han visste allt det här och undrade om jag skulle våga bli gravid igen även om det blev samma resultat.
Jag hade inte kunnat bli tillsammans med honom och veta att han ville ha ett biologiskt barn, om jag själv inte hade tänkt bli gravid igen. Även om jag hade ställt in mig på att det bara blev ett barn och att min dotter aldrig skulle få ett syskon.

Jag sa till honom att jag kunde tänka mig ett barn till men att OM jag drog på mig vätska på samma sätt igen, då skulle jag göra om operationen och det var ju han med på.

Jag gick upp knappt 12 kilo då jag väntade vår son, inte massa vätska och sånt.
Det syns på magen att jag varit gravid, men bara på ett helt normalt sätt.

 

Barn är viktiga och ett livslångt ansvar.
En del känner att de absolut vill ha det ansvaret, andra känner att de inte vill det.
Och de som inte vill ha barn tar ett lika stort ansvar som de som väljer att skaffa barn,
genom att vara raka och ärliga om det.

Det viktiga är att man är överens om hur det ska bli, inte vilseleda eller tjata, gråta, låta sig övertalas osv.
Vill man inte ha barn men är tillsammans med någon som inte kan tänka sig ett liv utan,
då är det viktigt att vara tydlig om det och låta personen gå vidare i livet och hitta någon som kan uppfylla den livsönskan.
Vill man ha barn och är tillsamman med någon som inte kan ge ett klart besked, då får man nog ge det en tidsram så att man inte går och väntar för länge på något som aldrig kommer att hända (om det finns en risk att det blir så).

Ta ansvar för det liv du själv vill leva, kanske är din livspartner inte rätt person att leva med hela livet om han inte kan dela ett liv med barn tillsammans med dig.
Han kanske kan få möjligheten att träffa någon en dag som faktiskt känner på samma sätt som honom också den dagen ni släpper taget om varandra.

Det är onekligen en jobbig situation när man har olika viljor i någonting så fundamentalt och där det inte går att kompromissa. Själv fick jag på allvar insikt i detta så sent som igår; min fästman sa för första gången rakt ut att han inte vill ha barn. Jag har vetat sedan tidigare att han alltid tänkt sig ett barnlöst liv, men tidigare när vi pratat om det så har han uttryckt en viss tveksamhet som fått det att låta som att han kan tänka sig barn i framtiden, när vi är äldre och mer etablerade i oss själva och varandra. Vilket passar mig perfekt, då jag inte vill ha barn just nu utan om minst fem, kanske snarare tio, år.

Dock så har jag nog egentligen vetat att hans ovilja till barn är ganska rotad, och att det är någonting han faktiskt är helt säker på. Framför allt är det mest skönt att han var helt ärlig i det men det var en fruktansvärt jobbig timme i bilen efter att detta etablerats en gång för alla. Jag sa inte ett ord förrän vi var hemma, och då var det ingen av oss som riktigt vågade ta diskussionen. När vi väl pratade om det i sängen senare (efter att jag börjat gråta...) så erkände han även att han varit livrädd för den här konversationen. Vilket jag naturligtvis också varit, då vi båda givetvis förstår att en möjlig utgång skulle kunna vara att vi bestämmer oss för att vi inte kan leva tillsammans om vi känner så olika kring att skaffa barn.

Dock så har vi båda bestämt att trots att det är lite av ett omöjligt dilemma, så är det inte värt att gå skilda vägar för. Jag kan föreställa mig att leva ett liv utan egna barn, men ett liv utan honom är otänkbart. Han känner samma, han kan stå ut med att få barn om det betyder att vi kan vara tillsammans.

Vi bestämde efter en otroligt emotionell (men med många skratt genom tårarna) att om vi inte har barn när vi börjar närma oss 35-40 (jag är nu 23 och han är 25) så får vi ta diskussionen igen. Det är omöjligt att veta nu om någon av oss kommer att ändra sig. Det liv jag tänker mig och saker jag vill göra är egentligen kanske inte kompatibla med att vara förälder till exempel, så det kan lika gärna vara jag som så småningom inte vill. 

Det var otroligt värdefullt att ha ett ordentligt prat om saken, så har ni inte pratat igenom ännu så rekommenderar jag det varmt. Jobbigt så in i helvete och jag har haft en klump i halsen hela dagen idag men jag är samtidigt otroligt lycklig över att vi båda är beredda att "väja oss" för den andra om det betyder ett fortsatt liv tillsammans. 

Kram och lycka till.

Jag är typ i samma sits som TS men jag och min sambo är äldre,33 och 40.

Han är nog mest rädd för att få barn låter det som när vi diskuterat det. Men han vet inte om han vill. Jag tror jag vill ha barn men är inte hundra.

Har ju inte jättegott om tid på mig heller men känner att jag kan vänta 1-2 år till.

Jag får helt enkelt se tiden an. Jag kan inte tänka mig att bryta det vi har övet barnfrågan.

Men detta är såklart en sån där sak som man går och tänker på.

Jag skulle fundera på det om jag var du och ta en riktig diskussion. tycker han tänker klokt som inte vill ha barn nu, precis som du. Men sätt en gräns. När jag fyllt 30 tex vill jag börja skapa en familj. att vänta till 40 är alldeles försent om man vill vara säker på att få barn som kvinna. Njut av att vara två och upptäck varandra och världen nu medan ni är unga. Ingen kan förbereda sig nog på att bli förälder, det är ett 7-24 uppdrag 365 dagar om året. men det underlättar om man har en grundtrygghet i sin relation och i sig själv.

Var tydlig med att du inte kan leva utan barn och sätt upp en tidsfrist på några år. Efter den tidsfristen ska han ha bestämt sig och är svaret då nej så tycker jag du ska gå vidare utan honom... Om valet och kvalet är att välja mellan sitt livs kärlek och ett barn så är svaret (enligt mig) enkelt- barnet.

Jag håller med men det är ett otroligt svårt val att göra!

Håller med övriga i tråden.

Ts behöver bestämma sig för vad hon känner är viktigast. Och i det här fallet har hon gott om tid på sig att hitta en ny man om det skulle visa sig att det är det som krävs.

Men ge honom ett par år att bestämma sig, men inte för många.

Själv gjorde jag det andra valet... jag är INTE nöjd med det, men jag börjar bli för gammal för att kunna göra något åt det.