längtar efter att bli gravid

Nu vill jag inte vara "sån", men ni kan försöka bli gravida nu, ni väljer att inte göra det. 

Visst, jag förstår att man vill att allt ska vara så nära perfekt man kan komma. Att man ska ha fast anställning, det där bra boendet som man önskar, stabilt förhållande och kanske vara gifta osv osv. Men, sanningen är den att livet är väldigt osäkert och det finns inga garantier för något alls. Vad är det som säger att du har fast jobb om 1-2år? Eller ens om 5år? Vad är det som säger att du inte blir av med jobbet efter bara 6 månader? Tänk om ni aldrig har råd med det där huset? Tänk om någon av er blir sjuk? Kanske allvarligt sjuk. Tänk om det visar sig att ni har svårt att bli gravida? Och som du skriver, ifall ni vill ha syskon till barnet. Bara en sådan sak som att det finns en åldersgräns för IVF, vilket ligger på 38år inom landstinget och kring 42år på privata kliniker tror jag, säger ju en hel del. Då brukar det ofta vara ganska långa väntetider också. Nu menar jag inte att du är gammal, men det finns en anledning till att man kan läsa saker som tex "Kvinnans ålder är också av stor betydelse och tendensen att skjuta upp barnafödandet bidrar starkt till att fler par söker hjälp idag" och "Kvinnors fertilitet börjar minska redan från 30 till 32 års ålder och sjunker snabbare från 35 års ålder. Efter 40-42 års ålder blir fertiliteten mycket låg." Och för din man är ju inte hans ålder av samma betydelse alls, men man är ju två om att försöka bli gravid. Det betyder ju givetvis inte att det kommer bli svårt för er, men det kan ju vara en sak att ha i åtanke.

Saker och ting händer och även om man givetvis ska planera och drömma om framtiden, så ska man inte glömma bort att leva i nuet också.

Vi blev olpanerat gravida när jag var 19år, gick sista året i gymnasiet, maken var 20år och arbetslös. Vi hade samma dag som vi fick reda på det flyttat in i vår första lägenhet (båda flyttade hemifrån då) och det var en etta på typ 22kvm, utan ugn, frys och dusch. Vi har bara känt varandra i ca 6 månader. Även det, långt ifrån det optimala, gick bra. Saker och ting har ofta en tendens att lösa sig och ibland kan allt det där som man trodde var så viktigt och nödvändigt helt plötsligt visa sig att.. ptja, det kanske inte var så viktigt och nödvändigt som man trodde.

Nu har vi just fått vårat andra barn och nu är jag 27år och maken 28år. Jag är "arbetslös" (har varit tvungen att vara hemma många år, då äldsta dottern har en medfödd sjukdom), han har dock fast anställning (han fick det före första barnets föddes). Vi bor i en trea och har det ganska bra. Vi har råd att leva, unna oss lite ibland, ha hund, ett sparande osv. Vi bor precis i området vi vill bo i och visst, nu letar vi större bostad då jag gärna vill att barnen ska kunna ha egna rum, men vi klarar oss utmärkt här där vi bor nu i något år till. Så länge lillasyster sover i spjälsäng, så ryms hon utan problem i vårat sovrum.

Jag säger inte att vår situation är den bästa tänkbara och att alla ska göra som vi, absolut inte, men jag vill bara visa på att livet med barn och familj fungerar alldeles utmärkt trots att vi inte har två heltidslöner, hus osv. Vi mår faktiskt bra, vi är glada och vi trivs med livet. Finns det saker jag önskar att jag hade som jag inte har? Ja, givetvis, men det är materiella saker och det klarar man sig faktiskt utan och så småningom kanske jag/vi kan köpa det ändå. Jag hade tyckt det var betydligt värre om det jag saknade och längtade efter var barn, en familj, sådant som inte är materiellt och betyder betydligt mer. Jag tänker lite så, att när jag är 70år, vad skulle jag ångra mest - att jag aldrig fick barn för att jag väntade så länge eller att jag aldrig kunde köpa hus för att med barn så var inte ekonomin lika bra tex? Nu säger jag inte att det är antingen eller, men om det skulle vara så.

Givetvis är det bara ni som kan känna efter om hur ni vill ha det och jag säger inte att det är fel att vänta med barn och att ni måste börja försöka redan idag, tolka det inte så, för alla måste såklart känna efter själv när det känns rätt och som att det är dags. Om man öht vill ha barn, men nu vill ju du det. Jag menar bara att skulle ni vilja börja försöka bli gravida nu, så kommer ni förmodligen kunna leva bra och må bra ändå. 

Att lura till sig ett barn är det väl ingen här som uppmuntrat dig att göra heller. Och jag vet faktiskt av en som blev pappa på det viset och det är verkligen ingen väg att gå. Men som sagt, det är ingen här som sagt att du ska göra det heller.

Det vi däremot har gjort är att försöka uppmuntra dig att kanske ta diskussionen igen med din blivande och kanske med lite mer fakta och kött på benen om att livet inte behöver vara "perfekt" för att man ska kunna bilda familj och ha det väldigt bra.

Att leva på en FP och studiemedel är kanske inget drömscenario, nej, men det betyder ju inte automatiskt att du får väldigt lite pengar. Det beror ju lite på vad du tjänar idag. Jag kan inte påstå att barnet kostar så mkt mer än vad barnbidraget täcker. Man behöver inte alls speciellt mkt saker till barnet. Lite kläder någon leksak, barnvagn kanske och babyskydd, en badbalja, en spjälsäng, blöjor och lite andra förbrukningsvaror. Det mesta går att hitta väldigt fint och billigt begagnat. Att bo i en tvåa är kanske inte heller helt optimalt och enligt era planer, men även det funkar bra. Barnet behöver inget eget rum på ett bra tag egentligen. 

Det endel av oss menar är att trots att du/ni ser dessa saker som hinder, så är det inte oöverkomliga saker och situation. Ni skulle förmodligen klara er bra även om ni fick ett barn. Och är längtan tillräckligt stor, så brukar man försöka hitta lösningar. 

Men återigen, man är två om saken och det måste kännas rätt för båda. Jag säger absolut inte att ni ska stressa iväg och börja försöka på en gång, utan ni måste vänta tills det känns bra för er. Att ni är på samma våglängd och att det känns okej för er båda att vänta och att ni är överens om vad ni känner att ni behöver och vart i livet ni vill vara när ni vill börja försöka. Det blir så otroligt tråkigt om en väldigt gärna vill ha barn och skjuter på det för att den andra hela tiden ser hinder i diverse saker och det i slutändan blir så att den som längtar efter barn har väntat förgäves på den andra. Nu säger jag inte att det är så för er, bara att det rent allmänt förekommer.