Han har svårt för förändringar - jag vill ha barn

Jag tycker det verkar som om han behöver professionell hjälp. Han har kanske någon form av diagnos. Det verkar inte normalt att vara så rädd för förändringar.

Diagnos känns lite väl hårt, jag har aldrig uppfattat det så tidigare. Det är bara vid större förändringar som han behöver tid på sig att ställa om sig. Jag reagerar exakt likadant på osäkerhet, till exempel inför arbetslöshet.

Eftersom vi är så pass lika på den punkten har det varit lätt för oss att ha öppna diskussioner om det. Vi pratar om allt, och att jag pratat mycket om min oro gör att han blivit mycket öppnare med sin egen oro. När vi precis blivit tillsammans var han den stora starka typen som aldrig skulle visa sig svag, men han har förstått att känslor inte är detsamma som svaghet. 

Jag har pratat med honom om att söka professionell hjälp tidigare, varför minns jag inte. Men då ville han inte att någon skulle rota runt i hans huvud. 

Det låter som drag av Aspergers... Det är inte hårt alls. En diagnos är bara en beskrivning av en viss typ av personlighetsdrag. En diagnos kan hjälpa andra att förstå hur en person fungerar. 

Har du försökt prata med honom utifrån fakta? Alltså; om x antal år är det si och så stor risk för att barnet blir missbildat. Missfallsriken ökar också med åldern. Äldre föräldrar kanske inte orkar lika mycket som lite yngre... Etc. Jag skulle nog ta det den vägen. Resonera utan att anklaga. Göra upp en tidsplan, vad han anser är längre fram och vad du har för tidsuppfattning. Det är viktigt att du inte tror att partnern säger en sak, utan att du förvissar dig om att ni har samma definitioner. 

Lycka till! 

Vi pratade igår, och jag vet att vi har ungefär samma utgångspunkt. Jag har bara alltid längtat efter barn, så det känns som att tiden rinner mellan fingrarna på mig. Ingen av oss har fast jobb idag, utan vi har alltid haft vikariat eller jobbat åt bemanningsföretag. Så han vill vänta till vi har fast jobb båda två, men jag misströstar lite och har ställt in mig på att hoppa mellan jobb i väldigt många år till. 

Jag har satt en deadline. Att oavsett om jag har fast jobb eller inte om ett par år så ska vi börja försöka i alla fall. Han är rädd att jag inte ska få jobb om jag söker nytt och har barn. Det är fint och omtänksamt av honom, men jag är beredd på att det ska bli så. Och hoppas samtidigt att jag ska ha fel om det.

Det verkar som att vi är överens. Jag vet att om jag pressar honom går han i försvarsställning och stänger in sig i sig själv. Det är precis samma som jag gör. Så vi har lärt oss att ge och ta. Han hade en rörig barndom och jag hade ett rörigt liv innan jag träffade honom. Vi har blivit varandras fasta punkt, och eftersom vi vet hur den andra reagerar är det lättare att tänka igenom hur man själv ska bete sig. 

Jag ska vara lite optimisten här. Barn är en enormt stor förändring, JA. MEN man har ju pågående förändring under 9 månader med liiiite tid att vänja sig vid tanken (så gott det nu går). Så tänk om det går superbra!

Tack, dina ord värmer :) Jag har sagt att jag är nervös över hur det ska gå med barn då vi båda vet att han behöver tid på sig vid förändringar. Och om det är så här stressigt med en planerad (och efterlängtad) flytt, hur ska det gå med en bebis?

Jag tror det kommer gå bra. Han säger att det nog inte var flytten så mycket, utan att han hade haft en lång och jobbig vecka på jobbet också. Han behövde bara prata lite om det, sedan har vi skrattat och varit precis som vanligt igen. Det oroliga runt hans ögon är borta igen.