Han har svårt för förändringar - jag vill ha barn
Jag och min fästman har varit tillsammans länge. Vi känner varandra utan och innan, och i helgen såg jag på honom att något var fel. Det visade sig att han oroade sig över att vi ska flytta i sommar. Inte över hur vi ska ha råd eller något sådant, för vi har båda jobb och bra lön. Utan bara över själva förändringen.
Han blir väldigt orolig när det är förändringar på gång, och jag har alltid dragit det tunga lasset för att underlätta för honom. När vi flyttade senast ställde jag i ordning alla möbler och ordnade lägenheten på rekordtid så det inte skulle bli konstigt. Så han skulle känna igen sig och komma tillrätta snabbt. I sommar har jag lagt min semester omkring flytten för att kunna göra samma sak, eller åtminstone försöka.
Det som slog mig när vi i helgen pratade om varför han var orolig är att en flytt ändå inte är en så stor förändring. Det tar någon vecka att bo in sig, sedan är allt som vanligt.
Men den dagen vi blir gravida och ska ha barn, hur ska han då reagera? Nu har han knappt sovit på en vecka, mått väldigt dåligt och inte riktigt varit sig själv. En eventuell bebis kommer att vända hans värld upp och ner på riktigt.
Jag vill verkligen ha barn inom en överskådlig framtid, och när vi pratat om det har han sagt att han också vill det. Vi flyttar till ett mycket större boende nu, inte för att få plats med barn direkt, utan för att kunna bo där länge. Jag lyckades vända hans humör genom att prata med honom och påpeka att det var han som ville att vi skulle flytta från vår nuvarande lägenhet till det större boendet. Så igår kväll var han som vanligt igen.
Vi är väldigt duktiga på att prata med varandra, men tidigare har jag varit tvungen att kämpa i dagar för att han ska säga vad som är fel. Nu kommer han på det själv och berättar för mig.
Jag vet att jag borde prata med honom om det här, men så fort vi pratar om barn eller bröllop så börjar jag gråta eftersom det känns som att vi är på olika spår. Jag vill så gärna ha båda, och helst nu direkt. Han tycker vi ska vänta ett tag. Det känns som att jag borde vara nöjd och lycklig med hur det är nu, för på det stora hela är allt toppen och blir hela tiden ännu bättre. Jag är bara rädd att vakna en dag och upptäcka att det är för sent för barn som jag längtat efter så länge.