Förlovning = Glädje, eller?

Jag har varit förlovad en gång tidigare, innan jag träffade min sambo. Fram till förlovningen tänkte jag på det en del. Vi planerade det också gemensamt, men det gnagde lite i bakhuvudet. Förra gången var jag ung, så vi kompromissade massor. Billiga ringar och sånt. 

Både jag och min sambo använder främst silversmycken och passar inte så bra i guld. Så vi funderade på att ha silverringar när vi förlovade oss. En kväll lyckades jag haspla ur mig att det kändes lite dumt att förlova sig för andra gången med en silverring, lite som att min sambo vunnit silvermedaljen. Och egentligen ville jag ha vitt guld. Så då tittade han på mig och sa "Då är det klart att vi ska ha vitt guld" och sedan var alla tvivel borta. 

Nu har vi varit förlovade i ett och ett halvt år, och jag tänker i stort sett aldrig på att jag varit det tidigare. Det är så naturligt när jag har rätt ring på fingret (och rätt karl också!). 

Det enda som varit jobbigt har varit när närstående fällt kommentarer om att det är andra gången. Vad spelar det för roll? Inget förhållande är likt det andra, och ringen han kommer ha på fingret är din. Den du har på ditt finger är hans. Allt annat är oviktigt. 

Jag kan också påpeka att jag var tveksam inför min och sambons förlovning. Det kändes alldeles utmärkt att bara ha en pojkvän, ingen press eller något alls.

Men när jag kände mig mogen och vi till slut förlovade oss så kom ingen press. Hans föräldrar tyckte gott vi kunde vänta några år (de har varit tillsammans i 26 år och är oförlovade), och mina föräldrar tycker om min sambo utan att vi är gifta (och de har varit gifta i 27 år). 

Min sambo gjorde någon liknande kommentar när jag pratade sönder honom om hur konstigt det kändes att förlova sig en andra gång. Sedan har jag insett att det inte var en så stor grej. Eller, förlovning är en stor grej, men det handlar till stor del om vilken inställning man har när man går in i det. 

Den första förlovningen var för mig för att bevisa för mig själv att det var rätt (men det var det inte). Och den resulterade i att nära och kära tjatade sönder om att vi skulle gifta oss.

Nu förlovade jag mig med min sambo för att jag älskar honom över allt annat, för att jag inte kan tänka mig ett liv utan honom. Det har inte varit i närheten av lika mycket kommentarer om giftermål den här gången, och de har i sådana fall handlat om att våra familjer och vänner vill ha en anledning att fira. Så de får gott vänta ett tag till ;)