Bästa vänner och besvikelser (LÅNGT)
Så då var det gjort. Möhippan. Den härliga, lite läskiga men framförallt efterlängtade möhippan. Som ni säkert förstår, eftersom det faktiskt startas en tråd om det, så blev det en succé för alla inblandade, förutom mig själv. Det var en trevlig dag på många sätt, men efter en kul inledning kom jag på mig själv med att känna mig som en gäst på någon annans stora dag.
Självklart är jag inte dummare än att jag spelade med, log och tackade och bockade, för givetvis är mina vänners ansträngningar mer värda än allt. Men det var en svår känsla att skaka av sig, besvikelsen, känslan av att denna dag inte alls var planerad med mig i åtanke.
Kanske är jag inte den lättaste att planera hippa för, ens av mina äldsta vänner, jag har inga "kvinnliga" intressen, bara "manliga", och jag uppskattar inte "mys" eller "tjejmiddagar" på något sätt. Ändå var det just detta jag fick.
Kvällen slutade tidigt, jag skippade övernattningsmöjligheten och åkte hem för att få en chans att ventilera med min m2b som hade sin svensexa samtidigt. Efter att ha pratat, bollat och kanske jämfört lite så kändes det bara värre. Han hade fått sin drömdag och kunde inte för sitt liv förstå varför min möhippa, som ju skulle vara detsamma för just mig, var planerad för någon helt annan. Missförstå mig rätt, inte dåligt planerad eller genomförd på något sätt, bara.... fel. För mig. Jag var en hårdrockare på en One Direction-konsert, om ni förstår jämförelsen.
Så vad gör man åt det? Ingenting, givetvis. Jag log och tackade osv osv, och alla var nöjda. Förutom jag, egentligen. Tanken är väl att man ska ta med sig eventuellt missnöje till graven, och det var jag helt med på, tills det framkom att min m2b och hans gäng faktiskt hade väntat på mig/oss, att vi skulle ansluta, och därmed få ett helt annat slut på dagen än att somna tidigt med en klump i magen.
Jag skulle givetvis låtit det vara, men kunde inte låta bli, och ställde den enkla frågan om mina tärnor tillika arrangörer glömt att nämna denna plan för mig eftersom den aldrig blev av. Resultatet blev givetvis ett enormt missnöje hos tärnorna och bråk, med en underton av att jag var otacksam som ens ställde frågan. (Tydligen var detta en kommunikationsmiss från m2b's gäng, men det kunde jag ju inte veta om jag inte hade frågat).
Nu är vi sams igen, tror jag, men jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera situationen. Jag ljuger för mina bästa vänner när jag kvittrande beskriver vilken perfekt dag det var, och det känns kasst. Samtidigt skulle jag ALDRIG vilja förminska deras insats eller såra dem på något sätt.
Helst av allt skulle jag vilja göra om allt, faktiskt. Ta revansch. Ordna en fruhippa själv om några månader. Men hur föreslår jag det utan att trampa någon på tårna?
Och hur pratar man om att det kanske inte var perfekt för mig men jag är tacksam ändå? Tiger ihjäl det?
Det känns märkligt att man pratar om allt vänner emellan, men i detta ska jag ljuga mig blå oavsett vad jag egentligen känner. Kan jag inte älska mina vänner trots att de missade målet litegrann just denna gång? Kan inte mina vänner älska mig trots att jag inte känner att en "vanlig" möhippa är rätt för mig?
Om ni läst såhär långt så vill jag bara tillägga att tankar och funderingar mottages tacksamt.