Han har åkt på semester med sitt ex
Träffade för ca 4 månader sedan en kille som jag nu har ett förhållande med. Allt har känts så bra, vi har båda undrat hur allt kunnat vara så bra, kanske tom perfekt. Sedan kom helt plötsligt smällen när han berättade att han skulle på semester några dagar med sitt ex. För bara två månader hälsade han på henne och hennes kille (de bor i ett annat land). Den här gången skulle de två åka ensamma. Det är något de planerat innan vi träffades. När han först berättade framställde han det på ett sätt som att han inte tyckte det var ok, eftersom han inte hade känt att det var ok om jag gjorde så. Inte om jag åkte på semester med en annan kille överhuvudtaget och desto mindre ett ex. Han var bekymrad och frågade mig om han skulle ställa in. Givetvis är det inget mellan dem, så det är inte pga det, utan bara för att situationen känns fel. Jag kunde inte säga vad han skulle göra, för jag tycker det är hans eget beslut. Det skulle bli fel om jag berättade för honom vad han ska göra, det är ju något han själv måste veta. Jag sa bara att det inte kändes bra, att jag inte varit med om nåt sånt tidigare och att jag behövde tänka på det. Kanske jag var lite uppmuntrande mot att han skulle åka med, och det berodde mest på att jag just då kunde vara förstående för att jag själv kunnat göra en sådan sak utan att det var något mellan mig och exet.
Jag tänkte att jag inte skulle vilja att han förbjöd mig att göra något sånt. Jag tänkte också att kanske vår relation blir dålig om jag säger nej. Då kanske vi kommer börja att begränsa varandra. En stor skräck för mig. Så jag ville att han själv skulle fatta beslutet. Några dagar senare upplevde jag dock att det inte alls kändes bra. Det sa jag till honom. Då var han inte längre lika intresserad av att ställa in, istället frågade han mig lite uppbragt om jag inte litade på honom. Det handlar inte om tillit. Det handlar om respekt. Respekt för mina känslor. Hennes kille gillar inte att hon åker, men hon bryr sig inte. Jag tycker i varje fall att det är hårt. Jag tycker inte att man försätter någon man älskar i en sådan sits, när det finns andra val. Då är man nog inte redo för ett fullvärdigt förhållande. Det ska finnas kärlek, tillit och respekt sida vid sida, annars kommer det inte att funka. Jag kom fram till att jag givetvis kan åka på semester med ett ex som om han vore en tjejkompis. Inget skulle hända. Om min pojkvän däremot hade mått dåligt av det skulle jag ha ställt in. Men naturligtvis skulle jag behålla vänskapen till mitt ex, umgås med honom iaf. Fast isf på mer neutrala sätt. Det är ju något jag dessutom gör, är mycket god vän med ett ex, även om det var en jättekort relation mellan oss. Kan även tillägga att jag inte skulle åkt iväg på nån resa med mitt ex om hans flickvän uttryckte att hon inte mådde bra av det heller. Jag tycker liksom att det är minimum den respekten man har för andra.
Min pojkvän åkte för några dagar sen och kommer snart tillbaka. Den här tiden har jag hittills våndats. Känslorna har varit blandade, de har växlat mellan svartsjuka, förlorat hopp, mycket ilska mot honom och har även känt mig jätteledsen. Har massor av gånger funderat över att göra slut. Han började snappa upp det och ringde upp mig. Han blev helt knäckt. Men jag sa att han skulle ta det lugnt så länge, att han inte ska förstora det (berättade inte vad det handlade om, utan att vi får prata senare). Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera saken. Jag har tagit det hårdare än jag väntat mig. Det här har fått mig att ifrågasätta hela mitt liv och värderingar. För ett år hade jag nog inte sagt såhär. Men nu förstår jag innebörden, när det här har hänt mig själv.
Lite extra skaver det dessutom att jag känner till att de hade vissa förhoppningar om att bli tillsammans igen ett tag innan jag kom in i bilden. Särskilt hon. Men det fungerar inte alls mellan dem. Jag kan ju förstå att sådant kan förändras, men jag vet bara inte. Ibland blir jag svartsjuk igen, särskilt när jag tycker att jag hörde ett visst hopp i hans röst när jag sa att "Jag tror hon vill ha dig igen". Men jag vet inte om svartsjukan spelade mig ett spratt... Är det någon som kan hjälpa mig få lite reda bland tankarna som plågar mig?
