Utan att se varandra innan...

Ni ska ingå äktenskap med varandra. Det är så vackert och djupt att man nästan slutar andas. Det kan ibland vara svårt att ta in vad det beslutet betyder.

...och det är då man snurrar in sig i detaljer, detaljer, detaljer.

Du behöver bara kika runt här i forat för att se hur många brudpar som hakar upp sig på färgtema, skor, hår, platser för foto etc... Varför man gör så? Just för att det är en händelse som sker så sällan i varje människas liv och att vi människor hela tiden strävar efter att ha kontroll. Det ställer till det för oss.

Jag har mött många brudpar som bråkat längs vägen till vigselceremonin. Oftast är det hon som inte tycker att han är intresserad av planeringen. Det är så synd att det blir så. Min personliga förklaring till att det blir så här är kognitiv dissonans. Det vill säga att tankar, känslor och handlingar inte går hand i hand - och därmed är man inte hel utan skavig i sitt inre. Enkelt förklarat så menar jag att det du tänker, känner och gör måste korrelera för att du ska må bra. Kan det vara så att mycket av det du/ni planerat faktiskt har med traditioner och förväntningar att göra? Att det egentligen inte ligger i linjen med vad du/ni VILL? Att din blivande inte kan dansa är ett bra exempel. Han kanske tänker och känner att han inte vill - men ändå ska han utföra handlingen. Den kognitiva dissonansen är ett faktum och helt ärligt, det brukar inte bli bra om en människa ska befinna sig i det spänningsfältet. Kan ni tänka om gällande detta? Kan ni hitta en väg som funkar för er/honom? Kan ni inte filma olika tillfällen då ni dansar/kramas/hånglar och sätta er musik till detta... för att sedan visa på storbildsskärm i festlokalen? Eller helt enkelt ett bildspel med kärleksfulla bilder av er, i er vardag och ur ert liv, tonsatt med fin musik... Man måste ingenting bara för att "det alltid varit så". Man måste faktiskt ingenting här i livet - utom att dö och att välja.

Andas djupt. Andas en gång till. Allt kommer att bli bra.

Men du... det finns lösningar!

Du beskriver så fint att ni vill ses första gången i kyrkan, som en intim och personlig stund för bara er två. Prata med prästen och kolla hur kyrkan är uppbyggd. Oftast finns det ett angränsande rum intill vapenhuset. Där vet jag flera brudar som stått och väntat på sin blivande make. Han har fått gå in helt ensam för att möta sin blivande hustru. Stunden har varit magisk för dem som gjort på detta sätt och de har kunnat gråta av glädje - tillsammans - och sedan gått ut i vapenhuset förberedda för den viktiga stunden.

Ett brudpar jag vigde bestämde möte i en lång allé i närhethen av kyrkan. Jag fick förmånen att vara med som åskådare. Hon kom i deras fina bröllopsbil och han väntade i andra änden av allén. Hon gick från ena hållet och han (sprang!) från det andra.