Kalla fötter?
Fästmannen och jag har varit ett par under flera år nu och äktenskap/bröllop har planerats vid några tillfällen. Då har han på ett fint sätt förklarat att bröllopsplanerna måste skjutas upp, varje gång. Jag må vara naiv men hans förklaringar HAR varit godtagbara för mig. Vi har särkullbarn och är inte purunga, vi har stor livserfarenhet och försöker, i möjligaste mån, vara kloka i alla våra steg. Så att bröllop ställts in är inte hela världen även om det var jobbigt då det hänt. Följden blev att jag fann mig nöjd med det vi hade i vår relation. Särboskap, god kommunikation och mycket respekt och kärlek till och inför varandra. Äktenskap blev inte prio ett för mig, det fick komma när tiden passade.
DÅ ändrade fästmannen sig. Kanske för att jag inte längre drev frågan. Kanske för att tiden fick gå och han hann jorda ämnet i sitt inre. Frågan blev alltså aktuell på nytt. Jag sa ja med försiktighet och datumet sattes till denna vinter. Allt gott egentligen. Verkligen allt gott.
Djupa samtal om den förestående vigseln tog vid. Planering, önskemål och som alltid - en respekt för alla inblandade. Tillsammans kom vi överens om att vi skulle gifta oss privat och vid en enkelt ceremoni. Utan våra barn, utan släktningar. Bara vi två. Vi har båda varit gifta tidigare och gjort "allt det där". Nu skulle vi strunta i konventioner, måsten och borden.
Jag har själv fixat enkel men ack så fin klänning och skor. Jag har bestämt mig för att ev fixa håret själv och makeup trollar jag dit som om jag skulle på min livs fest. Vi har, tillsammans, beställt ringar (som varit vår dyraste post ever) och kyrka är bokad. Vi ska gå ut och äta och sen bo på hotell över bröllopsnatten. Allt sådant är klart och här borde jag vara lycklig om än nervös. Men jag är inte lycklig... För nu inser jag att han inte är med på tåget. Han pratar inte om sin egen klädsel, han undviker numera alla samtal om t ex fotograf ("kan vi väl ta bilder själva?") och han bokar inte samtal med prästen fast det är hans självpåtagna uppgift. De gånger jag frågar något om den förestående bröllopsdagen så blir han obekväm och alldeles nyligen sa han något per telefon som fick mig att reagera. Vi hade en fint och mjukt samtal om livet och framtiden och han förklarar att han känner sig trygg med allt som ska ske i vinter... han känner sig också trygg med att han "kan ringa mig och förklara att vi måste avboka vigseln med kort varsel och att vår relation håller för det samt att förklaringen till att inhibera kan komma senare, att vi båda ska respektera den andre om detta sker". Jag blev helt mållös och lyssnade mest på vad han sa. Tidigare tillfällen då han avbokat har vi aldrig hunnit så här långt i vår planering. Då har det mest varit ett samtalsämne. Ord men ingen handling så att säga. Nu ÄR kyrkan bokad, ringar beställda.
Då vi var särkullbarn och respektive familjer att ta hänsyn till så är det en viss spänning i luften om hur vi ska framföra informationen. Men det pratar vi om. Jag har så svårt att förstå att just det skulle vara orsak till en avbokning. Hur som helst börjar det bli bråttom för det är inte långt kvar till bröllopet och jag är på helspänn v a r e n d a dag för att jag ska få besked om att detta inte blir av.
Någon som varit med om cold feets och som kan säga något klokt i saken?