Vill inte ha barn

i mitt fall är det min fästman som är lite tvekande. dock har vi pratat om saken, och det är väl inte det att han absolut itne vill ha barn, utan han är bara rädd för div. saker. liksom du är han obekväm med småsmå barn, medan jag själv tycker de är som bäst under 1 år :P men han leker ju med barn och med sina kusinbarn och så. en annan sak han är rädd för är att barnet ska ha något fel, och då speciellt ADHD/asbergers som han själv har. och han hade ett rent helvette som liten och vill dels inte att barnet ska bli utsatt för samma helvete, men även slippa ha ett barn med det... hur ska man säga.. tillståndet? 

men han har sakt att ett barn kan han absolut tänka sig, så jag tror i hans fall är det mycket rädsla för det okända. och ärligt talat - vem kan inte ha det? 

jag själv är lite som Plättis och pendlar. jag vill ha, men ändå inte. jag skulle bli glad åt att vara gravid och bli mamma absolut, men har ingen längtan på så vis än. är 23 år nu, och har sagt åt min blivande att innan 30 vill jag ha första. och han är helt med på noterna, för att citera honom "jag kommer inte sätta en unge i dig efter du fyllt 30" (med glimten i ögat ofcourse). han är själv 32. 

dock vet man ju aldrig hur livet ter sig. man får vänta och se helt enkelt^^

men i ditt fall tycker jag du borde vara ärlig mot din kille. säg som det är, att du inte har någon önskan efter barn som det är nu. sen så ÄR det ju faktumet att du, och även jag, är unga, fast jag hatar när folk säger "men oooh, du är ju så ung! förstör inte ditt liv med barn än!" typ...  genomsnittsåldern för första barnet är idag 31år.... man vet aldrig, du kanske ändrar dig om några år, men oddsen är lika stor att du håller vid din åsikt. men - var ärlig mot din fästman! 

i vårt fall är det lite lika.. eller.. ja typ. 
jag har 4 syskon, enligt min mors utsago, om hon inte blivit sjuk mellan jag och minäldre syster (som orsakade att det är 10 år emellan oss) så hade hon nog haft 7 barn. medan, i min fästmans fall, så är han ensambarn och väldigt glad över det. 

det kanske är så att även du är lite rädd? alltså att barnet kanske okcså får asbergers eller liknande? 

min fästman är också stel inför småbarn, vet inte exakt varför, men ja tror dels för att dom bara skiter och skriker (enligt honom) och han tål inte bajs :P men också för att liksom, dom kan inte tala om vad som är fel, och då kan han bli osäker och så, eftersom han har svårt att läsa av folk och deras uttryck och kroppsspråk ofta. han föredrar äldre barn, typ en sådär 8-12år, man kan leka med dem, men ändå ha en konversation och diskussion med dem.  jag är ju tvärtom där, jag föredrar små barn, de bara skiter och skrattar å skriker och äter. inge mer :P när de börjar gå och ska peta i allt , och senare säga emot en blir jag lite irriterad och osäker haha! men man vänjer sig ju såklart^^ 

ok. ja det är ju rätt så mycket. 

nu låter det som att jag prackar på dig att "jo, du vill egentligen ha barn" men absolut inte, jag vill bara att du ska så att säga eliminera att det är RÄDSLOR för saker som gör att du inte vill ha barn.. 

jag är otroligt smärträdd, och har dessutom sprutfobi. därför frågar jag ALLT jag kan om förlossningar, krämpor, hur kändes förlossningen etc, för ju mer man vet, ju mindre rädd blir man, det har då jag blivit. 

sen i dagens samhälle behöver man ju inte vara gravid. man kan ju adoptera. :) bara en liten fotnot. 

dessutom får man ju faktiskt ta med i beräkningen att man FAKTIST är två. som i vårt fall, min fästman gillar inte bajsblöjor och barnskrik är det värsta han vet, ja men då kan ju jag istället ta det, medan han kanske kan göra annat som jag kanske inte orkar med/vill göra. kommer inte på något just nu... men man är som sagt två. din kille kanske kan ta bajsblöjorna och spyorna. 

men vill man inte ha barn så vill man ju inte. :) och det är inget skamligt med det. bara man är ärlig med sin partner om saken. för om man har helt olika syn på barn, då är det väldigt svårt. man måste tänka lite tvärtom, person1 vill ha barn. person 2 är osäker, eller vill absolut inte ha, men 2  kanske känner dig tvingad att skaffa, vad vet jag. men tänk även omvänt. pers.1kanske känner sig tvingad att inte skaffa. 

om en annan sak - även de som faktiskt vill ha barn, kan vara rädd, osäker och kan såklart inget om att ha ett eget barn, innan de skaffar ett.