Vill inte ha barn

Vi har också pratat igenom det mest och självklart så är det där med mina rutiner inte hela sanningen. Självklart har vi även kort pratat om detta. Jag vet att han älskar mig och att han inte skulle lämna mig om jag nu skulle komma fram till att jag inte vill ha barn. Men jag känner pressen från hans familj. 

Det är helt enkelt så att jag har svårt att se mig själv med barn. Jag är van vid att resa och kunna göra saker när det faller mig in och jag vill inte ändra på det. 

Om jag slapp vara gravid och vara den som tog mest tid ifrån mitt "vanliga" liv hade jag kunna överväga det. Men tyvärr har vetenskapen inte kommit så långt än. :P

Tack för ditt stöd. 

Jag tycker verkligen att det är intressant att höra om hur ni andra tänker och det verkar som om de flesta har haft någon fundering. 

Kan absolut känna igen mig i Nejlikas kille. Jag har också Asbergers eller iallafall starka tendenser. Att jag ens klarat mig till universitetet är ett under. Men man måste också inse att världen och undervisningssystemet är mer förestående numera även om det inte är lätt. Jag är ju själv lärare nu även om det är annorlunda på universitetet. Jag gillar inte heller barn under 1 år. Tycker det är jobbigt att de inte går att prata med dem.

Jag ska absolut försöka prata mer med min kille men det är också svårt. Speciellt som han ser barn som en självklarhet. I hans familj finns redan ganska mycket barn då båda hans systrar har barn. Jag är äldsta barnet i min familj och den yngsta som finns är min bror som är 19 och läser till läkare så ja.. jag är absolut in van vid barn. 

Så vitt jag kommer ihåg gillade jag inte barn när jag själv var ett barn. Kommer ihåg att jag vart väldigt arg när jag tvingades sitta vid "barn bordet" och äta pannkakor eller något annat som jag inte tyckte var mat ens. 

Att försöka tänka sig in en situation där man inte ens har möjligheten är svårt. Mest för att man omöjligt skulle kunna vet hur man skulle reagera. 

Just nu kan jag väl mest säga att jag skulle ta ett sådant besked med en viss lättnad. Då skulle det ju inte vara mitt fel. 

Det handlar inte bara om att växa in i rollen som förälder. Jag är en väldigt praktisk person och trots att jag är rädd att vi inte kommer ha råd att skaffa barn. 

Jag är som sagt doktorand och tjänar inte så jätte bra. Min fästman har precis dragit igång med en ny grej helt från 0 som vi hoppas ska slå igenom stort. 

Vi bor i en hyresrätt och att köpa hus eller att flytta över huvudtaget finns inte på kartan. Inom iallafall 10 år kommer vi varken ha plats eller råd med barn. 

Jag är inte så orolig över eventuella barns mentala hälsa och sociala förmåga. För min del är problemen ganska milda och jag hade kompisar som barn. Självklart har var det jobbigt också men jag upplever inte det som något problem, inte för min egen del. Min syster har mycket sämre social förmåga än vad jag har och det är klar att om jag tänker att mina eventuella barn ska bli som henne blir jag lite rädd.

Men det är även själva graviditeten som skrämmer mig. Jag tycker mest att det ser läskigt ut med gravida kvinnor för att inte tala om förlossningen. Det känns som något ur en mardröm eller skräckfilm. 

Sen är ju hela det där med bajs, spyor, bröstmjölk och annat också väldigt äckligt i min värld. Barnskrik är något som jag inte heller står ut med. 

Det finns så många aspekter av barn som jag inte gillar, orkar med, kan eller förstår... 

Okej, nu har jag pratat med honom och det gick väl sådär. Han säger att han älskar mig och att han vill leva resten av sitt liv med mig. Jag vill vara med honom också men jag är ändå osäker på om jag verkligen kan göra något sådant mot honom. Om vi nu inte skaffar barn tar jag inte bara ifrån honom barn utan även framtiden för hans företag som grundades av hans farfars farfar. Situationen är alltså ganska komplicerad.

Just nu är det sent. Jag har precis återregistrerat mig på alla bostadsförmedlingar för studenter och doktorander. Mest utifall att... 

Så eventuellt är min tid på detta forum slut för denna gången. Jag vet inte än om vi kommer att klara oss igenom detta. Vi får väl se...

Han har lugnat ner sig mycket. Vi pratar inte så mycket om det just nu. Jag har väl sagt att det är mycket som förändras nu och att jag känner så starkt mot barn just nu är för att jag har svårt med förändring generellt. 

Vi får väl se vad som händer med våra liv. Vi kommer säkert vara tillsammans länge. Sen får vi väl se när vi blir äldre och pressen ökar. 

Min fästman är femte generationen som driver företaget så det är inget vi oroar oss för. Jag hoppas att han ska vänja sig vid att något syskonbarn kanske måste ta över. Men han är väldigt inne på att de är "oäktingar" och ja... Det är lite anting hans barn eller ingen alls. Att han ser det på det viset vill jag inte riktigt se som mitt problem. Men självklart känner jag mig lite pressad av hans familj. 

Att skaffa flera barn bara för att vi ska ha en son är något som inte ens finns på kartan. 

Jag tycker alltid att det är hjälpsamt att höra andra människor syn på saker. Det är därför jag är här. 

Om jag ska skaffa barn så skulle han få vara den som stannade hemma och tog hand om dom. Ingen av oss har någonsin gått på dagis och vi ser det som en fasa och i många fall skadligt. Jag har mycket svårt att tänka mig att släppa mitt liv och min eventuella karriär för något sånt och eftersom han är ensam på sitt lila företag så går inte det heller. 

När vi pratar om det så kommer vi mest fram till att det ändå ligger så långt fram i tiden att det är ganska meningslöst att spekulera i hur man kommer känna då. 

Jag är inte insatt eftersom det inte är något jag är intresserad av. Men i våran stad är det stora problem med mögliga dagis och för stora grupper. 

I min familj har vi dessutom lite Asbergers och barn med den typen av problem passar absolut inte i stora grupper. Jag hade väldigt jobbigt under hela min tid i grundskolan. 

Det finns många problem med dagis och skola idag. Det är självklart inget som väger in i mitt beslut att kanske inte skaffa barn. Det är mer ett konstaterande. Klart att det finns bra dagis också, jag tror mycket på Waldorf (min mamma var antroposof). 

Vad de som har barn gör lägger jag mig inte i. Jag säger bara att det är inget jag önskar för mina eventuella barn och jag är evigt tacksam till mina föräldrar att jag slapp gå på dagis. 

Bristerna i skolan är väl något som kanske skulle driva mig mot en politisk karriär. Jag tycker också att dagisen lider av en viss genus hets just nu. Men jag tänker inte ha en massa åsikter om barnuppfostran eftersom det absolut inte rör mig.