Var ska man gifta sig om man inte vill göra det i kyrkan?

Du har medhåll härifrån i alla fall! 

Min plan om det börjar kännas övermäktigt är att lämpa över allt på min sambo så han förstår vad det handlar om. Under hösten höll jag på att gå in i väggen och min läkare förbjöd mig att stressa, och bröllopsplanering = stress, så min sambo fick ta över alltihop ett tag. Nu har vi kommit igång lite mer, och det är de stora besluten som är på gång. Och eftersom jag fortfarande inte är 100 % återställd kommer jag släppa allt om det börjar bli för mycket. 

Jag tror dock att vi är överens om att vår plan B är att gå till rådhuset med två vittnen ifall allt skiter sig. Och i såna fall ryms vi ju i vigselrummet  

Det gör du helt rätt i Plättis 

Om era påtänkta gäster protesterar mot att bli bortprioriterade så påminn dom då i dom tre "måsten" inför bröllop och att dom inte finns med där 

1 - någon att gifta sig med
2 - godkänd och giltig hindersprövning
3 - person (präst eller borgerlig) med giltig vigselrätt som viger er



Men skämt å sido... 
Ta det lugnt, prioritera ER och att ni ska kunna njuta av den här dagen.
Kanske ni bara ska vigas med era föräldrar som vittnen (eller andra närstående så att ni ryms i det där lilla rummet) och sen ha festen med alla på er lista.
Eller ni kanske ska säga åt alla "ta med paraply eller hellre regnrock så ni inte blockerar utsikten för mer än nödvändigt, vigseln sker utomhus och ni kan bli blöta" och så införskaffa varsitt stort och fint paraply själva och låta vädret vara som vädret är 

 

Jag skulle också vilja råda er att stressa ner och tänka på vad NI vill. Er bröllopsdag är inte till för att behaga andra utan för att det ska bli en av de bästa dagarna i ERT liv.

Gällande gästlista har vi för vår del valt att bjuda våra respektive mammor, pappor, syskon, de far- och morföräldrar som lever och sen vänner. Vi har alltså "prioriterat bort" farbröder, mostrar och kusiner etc. På så vis känner vi att alla som är där är personer som står oss nära och som vi verkligen vill ska vara där. Vi bjuder Inga för att vi känner oss "tvungna".

Gällande vigselplats har vi också valt bort en kyrklig vigsel och när vi bestämde oss för festlokal hade vi i åtanke att det skulle vara en plats som låg fint så att vigseln kan hållas i anslutning till festlokalen. Så vi kommer ha vår vigsel på gräsmattan till gården där middagen och festen kommer att hållas, på en hög klippa med utsikt över Stockholm.

Det var lite input från mig. Lycka till med planerna och kom ihåg att bröllop ska vara kul.

www.powderpinkroses.blogg.se

Jag tror ingen kommer säga något direkt till oss, utan det blir i sådana fall efteråt som man får veta på omvägar att den eller den är besviken. Igår pratade jag med min faster som är en av de personer som jag känner mig tvungen att bjuda. Hon har ingen familj utom mig och mina syskon, och vi har varit väldigt viktiga för henne. Dock kommer jag inte särskilt bra överens med henne av olika anledningar. Hon sa att vigseln på något vis var det viktiga att få vara med på, och det är så jag vet att många av våra släktingar känner. 

Helst skulle jag vilja att vigseln får vara en stund för bara mig och min sambo, då vi får säga de löften vi vill utan att alla vi känner tittar på under tiden. Att vi dessutom har valt att gifta oss borgerligt kommer göra en del upprörda, men det är viktigt för mig och inget jag tänker kompromissa med. Den enda person som var självklar till 110 % vid vigseln var min mormor, och hon gick bort i somras efter att ha kämpat mot cancer. Resten av familjen är såna som hotat, bönat och bett till sig en plats. 

Ska vi ändå vigas vid festlokalen känns det skit samma om vi har hälften eller alla gäster med. Då får vigselförrättaren komma dit, viga oss och sedan har vi mingel och efterföljande middag. 

Just nu känns det som att jag vill fråga min sambo om vi ska vigas bara vi två och ha typ förnyelse av löftena inför gästerna. Då behöver vi inte stå där och känna att orden stockar sig i halsen, vi glömmer det vi tänkt ha som löften och inget går som planerat. Både jag och min sambo är väldigt privata med känsloyttringar, vi pussas inte inför andra och är såna där jobbiga dökära människor. Egentligen är vi ju det, men inte offentligt. Därför fattar jag inte varför alla ska se på under vår mest intima stund någonsin. Kommer de kräva att vara med i förlossningsrummet när vi får barn också?! "Annars är det inte på riktigt."

Vi VILL ju ha våra mostrar, fastrar och kusiner med. Åtminstone på bröllopsfesten. En av anledningarna till varför jag trivs så bra med min sambo och hans familj är att de har en stark sammanhållning, precis som i min familj. Hela tjocka släkten träffas några gånger om året och det är den naturligaste saken i världen. 

Det är under vigseln jag känner att jag skulle kunna slippa allihop. Vi tar med oss två vittnen och bara gifter oss, ingen får vara med och därför är ingen särbehandlad  

Jag längtar egentligen inte efter bröllopet, utan efter att få bli fru till mannen jag älskar. Min sambo vill ha ett "riktigt" bröllop, och därför känns det mest rättvist att han får planera alltihop och lösa det! Jag skulle i och för sig aldrig kunna göra så, utan vi delar på planeringen och hjälps åt. Men jag är en ständig grubblare och blåser upp saker till oproportionerlig storlek och får panikångest av hur jobbig den situation jag föreställer mig är. 

Min sambo är min klippa och den som ser till att allt ordnar sig, eller åtminstone att jag lugnar ner mig och kommer tillbaka till verkligheten I fråga om bröllopsplanering är vi dock båda helt ovetande om hur det ska vara, vi vet bara vad alla andra förväntar sig. Det blir lite extra press eftersom min sambo är först i sin släkt att gifta sig på vääääldigt många år. Och jag är äldst av mina syskon och sätter standarden för oss. Mina äldre kusiner är gifta och deras bröllop var extremt olika. Så jag vet att man får göra lite som man vill, men det är ändå ett stort stressmoment.

Förlåt att jag skriver noveller, det är bara så mycket som snurrar i mitt huvud så fort jag ens snuddar vid bröllop Och de jag pratar med verkar ha ganska bestämda åsikter om hur det ska vara, bara ett fåtal säger att det viktiga är att jag och min blivande man blir nöjda. Resten dundrar på om att de ska vara med, allt annat är oviktigt. 

En liten (kanske inte så snäll) fundering Plättis....

Kan inte du och din blivande åka och viga er först. Bara ni (be att dom ordnar vittnen eller ta med några ni litar på till 110% som inte skvallrar.

Sen har ni en "borgerlig cermoni" där någon kan agera vigselförrättare.

Då har ni fått er stund, ni kan slappna av och så får ni ju faktiskt möjligheten att göra om det igen, utan nerverna :)

Plättis, vi gjorde så som Chicita föreslår, gifte oss i all hemlighet med bara min pappa och hans bästa kompis som vittnen. Det handlade bara om oss, och vi behövde inte tillgodose någon annans känslor, tankar eller förväntningar eller kompromissa någonstans.

Sedan hade vi ett stort "bröllop" med 60 gäster i somras. Vi hade en kyrkceremoni, för att det passade oss, men hade också kunnat förnyat våra löften "borgerligt" på festplatsen. Det var så skönt att slippa stressen, och så mycket lättare att göra lite som svärmor etc. ville när vi redan hade haft VÅR dag tidigare.

Med facit i hand så kändes det faktiskt mycket större än vi väntat oss att säga löftena inför alla som vi känner - trots att vi redan hade varit (hemligt) gifta i sju månader. ;)

Plättis, vi gjorde så som Chicita föreslår, gifte oss i all hemlighet med bara min pappa och hans bästa kompis som vittnen. Det handlade bara om oss, och vi behövde inte tillgodose någon annans känslor, tankar eller förväntningar eller kompromissa någonstans.

Sedan hade vi ett stort "bröllop" med 60 gäster i somras. Vi hade en kyrkceremoni, för att det passade oss, men hade också kunnat förnyat våra löften "borgerligt" på festplatsen. Det var så skönt att slippa stressen, och så mycket lättare att göra lite som svärmor etc. ville när vi redan hade haft VÅR dag tidigare.

Med facit i hand så kändes det faktiskt mycket större än vi väntat oss att säga löftena inför alla som vi känner - trots att vi redan hade varit (hemligt) gifta i sju månader. ;)

Jag har tänkt på det, och jag skulle hemskt gärna vilja göra just så. Under julhelgen får jag prata med min sambo och höra vad han tror. 

Det är ingen som är på honom och frågar om bröllopsplaner, utan jag tror alla förutsätter att det är jag som tar alla beslut och han bara nickar och håller med. Hittills har vi tagit alla beslut tillsammans och båda har haft lika mycket bestämmanderätt. Jag är ingen bridezilla som dundrar fram som en ångvält, utan det är vår dag och vårt bröllop. 

Han behöver nog veta hur mycket alla är på mig om bröllopet, för han är så fantastisk på att förstå mig och veta vad jag mår bra av. Och han kan sätta ner foten utan att få panik över alla andras känslor, något som jag aldrig lärt mig  

Utvandrare, hur gjorde ni vid första vigseln? Hade ni några ringar? Jag intalar mig att det skulle kännas som att ljuga för familjen, få dem att tro att de får vara med på vigseln när vi redan är gifta, och jag kan inte vara oärlig. Jag skulle förmodligen inte kunna ljuga ens om mitt liv hängde på det. (Ett resultat av min uppfostran.) 

Alternativen står lite mellan en liten, hemlig vigsel och att ryta ifrån och säga att familjen får ta ett steg tillbaka och lämna oss och planeringen i fred. Men de gånger jag rutit ifrån om annat (miljonte gången någon frågade om jag var gravid, typ) har det haft noll effekt och jag har bara blivit ännu mer ledsen.