Gifta sig överviktig eller banta 30 kg? Tacksam för ärliga svar! Bmi 38

Jag tror att du ska gifta dig först av allt eftersom det faktiskt är något du klarar av att genomföra. 

Du behöver proffshjälp för att ta tag i din vikt och det är en lång väg att gå . 

Du har redan försökt gå ner i vikt och skjutit upp bröllopet men du ser ju att det inte går så det kommer förmodligen inte lyckas den här gången heller med hjälp av quick-fixer och diverse läskiga dieter.  

Lägg ner tanken på vikt och fokusera på bröllopet.  Det är förmodligen exakt vad du behöver för att bli glad igen och kunna slappna av. 

Alla brudar är fina och du behöver få tag i en vän du har omkring dig som kan stötta dig i valet av brudklänning och som ser till att du väljer något du faktiskt ÄR smasching fin i .    Att klä sig för att dölja dig kommer bara resultera att du klär dig i ett oformligt tält som bara får dig att se enorm ut - det är något jag ser dagligen. 

Det finns makalösa klänningar som framhäver det fina i dig som du inte behöver skämmas för att bära.  

Jag som fd överviktig hade helt ärligt bantat först. 

Jag är helt med i ditt tänk och förstår precis hur du menar och känner - har själv varit där. Efter många års bantande och försök med alla möjliga medel (mediciner, dietister, alla dieter som finns) tog jag beslutet att göra en gbp, eftersom jag kom till insikt att jag aldrig kommer klara av att komma ner på egen hand.
Alla gör vi som vi vill där, och alla har åsikter, men det var det bästa jag någonsin gjort för mig själv. Det är dock inget jag är offentlig med att jag har gjort, just pga stigmatiseringen det innebär att vara tjock, så det är få personer som vet hur jag lyckades gå ner i vikt.

Det känns idag overkligt att se gamla foton på sig själv när jag väger 90-108 kg som jag gjorde då, de är hemska, jag är hemsk - kanske inte för andra, men för mig.
Jag skulle aldrig för mitt liv vilja gå ner för altargången som den jag var då, jag skulle inte känna mig vacker, jag skulle inte känna mig tillfreds och rofylld, för även om det finns klänningar som är fina så är det ju inte samma sak. I mitt huvud då (och till viss mån idag för det sitter i) hade jag begrundat om folk häpnar och hänförs av hur vacker jag är, eller helt enkelt om de mest lägger märke till hur tjock jag är. Jag hade inte heller velat - om jag i efterhand gått ner i vikt - haft foton från en sådan dag då jag har ett utseende/kropp som jag inte mådde bra i eller utav. Jag har idag inga foton från fd mig, några få har jag sparat i en låda, men jag skulle aldrig ha dem framme. Och bröllopet är ju ett minne för livet, något man se tillbaka på, glädjas åt.

Samtidigt är ju äktenskapet och kärleken så mycket större än fåfängan över vikten/utseendet... Men jag förstår dig, för nojjan/stressen/pressen att duga, att vara fin, att ha kontroll - och lyckas ha det över precis allt utom sin egna kropp - det tar över, det ska inte behöva göra det, men det är svårt att värja sig.

Jag har gått ner 41 kg sedan min maxvikt, har 10 kilo till som jag vill bli av med till bröllopet just för sakens skull att jag vill vara just så "perfekt" som jag föreställt mig i mitt huvud. Jag vet att med den personen jag är, så kommer jag då vara till ro och kunna fokusera på allt annat.

Jag gifte mig, precis som jag såg ut.

Bröllopet handlar inte om hur jag ser ut utan det handlar om att jag skulle gifta mig med mitt livs kärlek och att vi skulle spendera resten av våra liv tillsammans. Jag hade tänkt att gå ner i vikt till bröllopet, men lyckade gå upp lite till, som tur var gick det att byta ryggplatta på klänningen (var snörning) så jag kom i klänningen, och jag kände mig jätte vacker. Det var den lyckligaste dagen i mitt liv, jag fick min dröm prins.

Jag har däremot nu ca 2 år efter bröllopet tagit tag i min vikt med hjälp av viktklubb på aftonbladet och gått ner 15 kg på 15 veckor. Jag var inte motiverade innan och skulle inte ha lyckats, nu däremot så ska jag bli normalviktig.

Angånde fotografierna, så har jag inget problem att se på dem, trots att jag är super tjock, för de påminner mig om en superlycklig dag och jag ser på dem så känner jag den känslan.

Det är bara du som kan svara på din egen fråga, har du motivationen så gå ner i vikt, men gör det för en hållbar livstil och inte genom att banta och svälta dig själv. Det är stressigt att planera ett bröllop.

Kolla in tråden nedan så ser du lyckan i deras bilder
http://www.brollopstorget.se/forum/thread/4268530-bildtrad-mulliga-brudar

Lycka till och kram

Jag hade precis samma tankar innan vårt kyrkbröllop; för att inte tala om ångesten över att prova klänning! Hjälp! Jag har ungefär 40 kilos övervikt.

Vi valde att inte vänta, och jag är SÅ glad att vi gifte oss i somras. Trots att jag är så mycket tjockare än jag trivs med så kände jag mig som en prinsessa. Jag kände mig inte tjock, utan bara vacker, och tänkte inte på min vikt en enda gång på hela dagen. En bra klänning gör också underverk!

Det var med lite skräck jag kikade på bilderna som våra vänner tagit och delat på Facebook, men det är inte en enda bild jag inte tycker om. Kanske har de raderat alla bilder i dåliga vinklar, för de vi fått är så fina. 

Eftersom vi hade haft en borgerlig vigsel ett halvår tidigare, så trodde jag att bröllopet mest skulle vara som en stor fest; men det stora var faktiskt att lova varandra evig trohet och gemenskap inför alla som vi känner. Så mycket större än jag hade väntat mig, och så stort att det suddade ut alla oväsentligheter.

Jag skickar med lite bilder. När du tittar på dem så ser du kanske bara dubbelhakorna och valkarna, och visst fångades de på bild; men det enda jag ser är minnen från vår fantastiska dag. :)

Jag har gått upp 15-20 kilo sedan jag och min blivande flyttade ihop. Och han har också lagt på sig lite, så jag är inte ensam om att ha blivit lite knubbig  

Vi har sagt att vi gemensamt ska göra en ansträngning för att komma i form, men vi har ju gemensamt orsakat problemet också. Nyligen skadade jag en axel och förmodligen kommer det gå åt pipsvängen med träning och viktnedgång eftersom fullt fokus ligger på sjukgymnastik och eventuell operation. Men då får jag försöka peppa min sambo, träna allt som inte är axeln och fokusera på maten istället. 

Även om jag inte är överlycklig över vad som möter mig i spegelbilden så har jag lärt mig själv att acceptera den person som tittar tillbaka. Under min uppväxt hade min mamma stora problem med vikt och bantade mycket i perioder. Det har påverkat mig mycket, och jag vill inte att det ska bli samma för mig. Istället försöker jag hejda det innan det blir ohållbart och älska mig själv som jag ser ut just nu. 

Jag hade bantar först och det gör jag också. Satte -20 innan bröllopet som mål och med hjälp av LCHF har jag nu gått ner 8kg. Jag hann börja och sluta med LCHF ca 10ggr i somras innan jag i höstas tänkte "nej nu jävlar" och sen dess har jag hållt det. Försöker se det som inte bara en grej att få ner i vikt utan även ett sätt att öva upp mitt "pannben" och få ett driv igen. Jag bara SKA klara det!

LCHF passar mig perfekt då jag inte vill sitta och peta i en sallad utan äta god mat ich vara en bra förebild för mina barn.

Jag förstår dilemmat och hade ångest för samma sak när det började bli aktuellt att vi skulle gifta oss. Det blev en sån krock mellan min bild av en brud och insikten att jag inte skulle kunna se ut på det viset. (Kanske en liknande insikt som en del får när de för första gången inser att det drömbröllop de föreställt sig i verkligheten kostar sjukt mycket pengar, och de är inga miljonärer.) Jag har inte heller varit överviktig hela livet utan blivit det i vuxen ålder, så det är liksom inte en del av min identitet som det kanske är om man alltid har varit överviktig.

Jag tänkte också på fotona, att det är en dag i sitt liv när man verkligen får "go all in" på skönhet, ha värsta klänningen, proffssminkning och en professionell fotograf som gör sitt yttersta för att få bilder där man är riktigt, riktigt vacker, då vill man väl också vara sitt allra vackraste jag - vilket i de flestas medvetande = smal.

Men samtidigt...

Efter några år av självhat började det gå upp för mig att jag inte kan leva på det sättet. Jag kan inte avstå från att göra saker jag vill för att jag vill vara "snygg" när jag gör dem. Jag kan inte hålla på och skjuta upp saker i väntan på att jag ska bli smal, för tänk om jag aldrig blir det? Hur många år ska jag sätta mitt liv på paus?

Så jag har slutat vänta. Det betyder inte att jag har släppt ambitionen att gå ner i vikt, det vill jag och jag har en plan och ett datum (däremot har jag prioriterat ner det när jag haft andra saker som varit mer överhängande). Men jag började göra det jag ville göra, här och nu som jag ser ut för tillfället. Ok, tankarna på fallskärmshoppning fick jag lägga ner eftersom stor övervikt + dåliga knän är ett hinder på riktigt, men annars. Jag slutade gömma mig. Jag började bada efter att inte ens ägt en baddräkt på åratal - och jag älskar att bada. Jag började vara social prata med folk utan att bekymra mig över vad de skulle tycka om min kroppsform. Och jag skaffade mig en brudklänning i storlek 52 och gifte mig, och det var en jättefin dag och alla var glada och maten var god och framför allt var det en jättefin och känslosam vigsel. Och jag var skitsnygg, så det så.

Jag håller med Aniara4 i allt hon skriver.

Och oavsett vilken storlek du har så kommer DU att vara det vackraste du kan vara på den dagen.
En brudklänning med inbyggd korsett är oftast oerhört smickrande för figuren, du kommer känna dig som en väldigt mycket smalare och sexigare version av dig själv än vad du någonsin gjort tidigare.
Lägg sen till snyggt hår, snygg makeup och en make som tittar på dig med stjärnor i ögonen och du kommer förflytta dig till cloud nine... 

Jag hade ca storlek 48 på bröllopet men jag kände mig som en 42:a och då hade jag ändå inte en korsettklänning som höll in och formade.

Dessutom så vet jag att det ofta är fördelaktigt med lite hull under en korsett, för annars finns det ju inget att forma och "flytta runt" 

Men alltså korsett i all ära, den ger midja men den tar inte bort fladdriga armar, dubbelhakor och ryggvalkar... Känner man sig fin trots detta så är det ju jättebra men en korsett är ju ingen universallösning om man känner sig obekväm i sin vikt.

Att banta behöver inte heller nödvändigtvis ta bort allt det, man kan få hängande hudsjok och se ut som om man "smälter" mer eller mindre.
Speciellt om det är mycket som ska bantas bort.

Alla vill inte ha en axelbandslös skapelse som allt "väller ut ur".
Klär man sig efter sin form så gör det väldigt mycket. Att definiera midjan gör oftast att man ser många kilon smalare ut och det kan göra underverk för självförtroendet...

Men det är klart.
Det är bara smala personer som kan vara lyckliga och vackra... glömde det.

*ställer mig i skamvrån och raderar alla bilder från bröllopet*