Att gifta sig ung efter endast 10 månader ihop

jag gjorde som ni...

jag var 18 år och min man 24 när vi gifte oss. Utan att varken bo ihop eller att ha sex.  

Det gick åt helvete med besked... O idag när jag snart är 40 år sitter det bittra djupa taggar kvar i mitt inre över saker som hände då som aldrig kommer att läka...  (svartsjuka , kontrollbehov och psykisk misshandel var något som följde med i äktenskapet och som dök upp först efter vi var gifta samt dom mindre smickrande egenskaperna som total egoist, hopplös på att ta hand om ett hem och ett sexliv som inte existerade... ) 

Det finns så otroligt mycket man inte har en aning om när man inte delar en vardag tillsammans. 

Att känna någon innebär inte att kunna namnge artister partnern gillar, det handlar inte heller om att kunna nämna en favoriträtt eller namnet på favoritparfymen eller vart man handlar sina kläder.  Att känna någon handlar om att förstå vad den personen tänker, att veta dom innersta hemligheterna, att bära den andras stora sorg, vad den andra känner och tycker och förstå att dessa bitar är det som kan bli skäl till gräl och meningsskiljaktigheter och ändå vara beredd att jobba på dom. 

äktenskap handlar inte om gräddbakelseklänningar eller en blingbling ring utan om att hålla ihp resten av livet.   

att vakna upp i blodiga menstrosor och ha blodat ner sängen, att ta hand om magsjuka, att tvätta skitiga kalsonger, att känna ilska när partnern sviker en för 3445:e gången samma vecka, gräla om heminredning och ogilla varandras släktingar ...  och ändå tokälska varandra....  

jag kan tillägga att vi skilde oss efter 11 månaders äktenskap. Han bröt ner mig totalt .  Vi hann vara lyckligt nygifta i ca 3 månader.. sen bröt det loss totalt och katastrofen inträffade.   Jag begärde skilsmässa för att överleva. Jag försökte ta mitt liv och låg på psyk när jag insåg att jag visste ingenting om mannen jag var gift med. Det kom fram nya sidor hela tiden jag inte hade en aning om och alltihop var bara skrämmande och helt främmande.  Vem var han egentligen? Alla tyckte bra om honom och ingen trodde att han kunde göra en fluga förnär.  Det gjorde det hela ännu mer absurt . 
Jag trodde verkligen att jag kände honom. På riktigt.  Vi hade hängt ihop så tajt, vi hade blivit en enhet - trodde jag.   Vi var ihop i 1.5 år innan vi gifte oss och trodde vi kände varandra. 

men nej... 

han lämnade mig i spillror .   Det tog 8 år innan jag vågade lita på en man igen . Och jag vågade gifta om mig.  Nu har jag varit gift i snart 11 år och fortfarande finns det sidor hos min nuvarande man som jag inte sett förrän nu men det är inga överaskningar. 

Hur ser ni på skilsmässa? 

tar ni det lika högtidligt och traditionellt med skilsmässa kan det vara väldigt klokt att tänka både 2 och 3 gånger före ni gifter er.   Ser ni äktenskapet som en institution som inte ska brytas bör ni heller inte ta lätt på att "bara gifta sig".. 

Det är inte så enkelt att skiljas som man kan tro. Det är verkligen inte "bara att gå" när det krisar.  Även för mig som hade ett misshandelsförhållande kunde inte bara ta mitt pick och pack och gå.  Lagligt betyder äktenskapet en massa skyldigheter gentemot varandra.  
Man kan inte bara gå därifrån om det inte passar.  Lagligt måste man gå igenom det som krävs för en skilsmässa.  Och plötsligt var det inte längre lika enkelt ...  

har ni klart för er vad lagen säger om en skilsmässa när det gäller en bodelning och vad som gäller bostad, pengar och allt ni äger?   Det är inte bara att packa och gå...