Att leva med smärta
Jag har ju haft smärta sen 1996, vi har pratat om det förut du och jag bland annat 
Långvarig smärta är ett sjukdomstillstånd. Det har med nervbanor och hur smärta tas om hand i hjärnan att göra. Har man smärta tillräckligt länge så trubbar man av vissa saker och smärtan kan både uppfattas som svårare än den egentligen är (hos vissa personer) eller mindre än den egentligen här (hos andra).
Jag hör till nr 2.
Jag kände ju att det gjorde ont när jag landade på jobbets marmorgolv med knäskålarna först, men jag kunde ju gå - det gjorde ont men jag kunde gå... alltså kan det ju inte vara så farligt?
Nej... just det... 6 veckor senare visade det sig ju att jag hade spräckt båda knäskålarna men då var det för sent att göra något.
När jag har ont och åker in akut så tas jag inte på allvar för jag verkar inte ha så ont osv...
Det här har i samband med att inte ha ett fast jobb (ingen fast inkomst alltså) och vara konstant stressad över både arbete och av smärtan i sig lett till att jag gick in i väggen.
Och där vill du inte hamna.
Tro mig...
Tror du det kan hjälpa att gå ner i tid och bli sjukskriven på 50% eller 75% eller något? Om du inte tror det så acceptera sjukskrivningen och se till att dom kollar upp axeln ordentligt.
Och väljer du deltidssjukskrivning så var observant, du ska inte "bita ihop och kämpa på för att du jobbar så lite, så det borde du väl klara?"
Utan du behöver i så fall vara ärlig mot dig själv och säga "nej jag klarar det inte, jag behöver vara sjukskriven mer".
) 