Att leva med smärta
Det här har inte så mycket att göra med bröllop, men jag har fått bra stöd här tidigare.
Sedan jag var tio år gammal har jag levt med smärta, och sedan jag var 15-16 har den varit ihållande och konstant. Vänner och lärare sedan den tiden i mitt liv minns mig som "hon som har ont", även fast jag gjort mitt absolut bästa för att inte visa utåt hur ont jag haft.
Jag har ingen diagnos, om inte "långvarig smärta" räknas som en diagnos (vilket det gör, enligt min läkare). För ett år sedan föll jag och skadade min axel, och det har bara blivit sämre under året som gått. Sedan i december förra året har jag haft begränsad rörlighet i axeln, och igår träffade jag min läkare som ville sjukskriva mig på deltid för att kunna vila och inte förstöra armen helt.
Enda problemet är att jag är helt makalöst envis. Jag biter hellre ihop och kämpar vidare än att erkänna att smärtan tvingar mig att göra saker (eller låta bli saker för den delen). Min sambo säger att jag får bestämma själv, men vill såklart precis som jag att jag ska jobba så mycket som möjligt. Vi försöker spara ihop till bröllopet och det kommer bli kämpigt om jag måste gå ner i lön.
Samtidigt vet jag att om jag fortsätter försöka jobba 100 % kommer jag krascha fullständigt. Och senast för en vecka sedan satt jag på jobbet och grät eftersom det gjorde så fruktansvärt ont i armen.
Vad vill jag då ha hjälp med? Bestämma vad jag ska göra, typ. Vi kan inte dra ner på något i budgeten på bröllopet, vi har redan bantat den ordentligt och dragit ner på alla punkter som inte är superviktiga.
Klänningen har jag köpt billigt, en vän till oss som är fotograf ska ta porträttbilderna, en vän som är florist fixar buketten om jag köper blommorna och till middag och fest kommer vi ha kuvertavgift (jag behöver inga åsikter om det, det är accepterat i vår umgängeskrets och inget konstigt). Middagen, tårtan och drycken får vi till ett mycket förmånligt pris, och vi betalar inget för att hyra lokalen i tre dagar. Det ingår i kuvertpriset.
Det känns dumt att behöva välja mellan min hälsa och mitt drömbröllop, men det är ungefär där jag befinner mig just nu.
Jag kommer aldrig låta den definiera mig. Och jag tänker inte på och planerar mitt liv utifrån att jag har ont. Det är snarare ett undantag varje gång det hindrar mig från att göra det jag vill. I perioder blir det många undantag... men likväl undantag!
Jag vilade över julhelgen utan att det blev någon skillnad, så jag har satt allt mitt hopp till ortopeden och en grundlig utredning.