Skynda på bröllop

Min mamma hade KOL och MS

Vi la vårt bröllop ett halvår (ungefär) tidigare än vi hade tänkt bara för att ge henne större chans att vara med.
Men hon gick bort 2 månader innan vigseln ändå.

Det finns alltså inga garantier. 
För oss blev det istället en akut begravning och sen försöka samla ihop sig för att klara av vigseln ändå.

Med facit i hand hade jag hellre valt det datum vi tänkt från början och haft extra tid på oss att förbereda och fixa och faktiskt smälta att mamma inte fanns där längre.
Å andra sidan - om vi inte hade flyttat vigseln och mamma hade överlevt det här tidigare datumet men gått bort 2 månader innan vårt egentliga bröllopsdatum så vet jag inte hur jag hade mått efteråt med vetskapen att hon hade kunnat få uppleva vigseln...

Det där måste du fundera över.
Är du säker på att han finns kvar och orkar delta det nya datumet och att ni hinner planera klart till dess så kör på det.

Men om du inte är säker på det - så behåll det datum ni har nu och låt honom istället vara en så stor del av planeringen som han orkar och vill :) 

Jag hoppas att du får ha kvar honom och att han mår bra och orkar med så länge det bara går 

Om det är väldigt viktigt att han är med, och det är bråttom, är det inte då kanske viktigare att han får vara med på vigseln än att det är en superfin vigsel? 
En mycket enkel vigsel behöver ju inte ta någon tid alls att planera.

ta med dig blivande maken upp på skatteverket och legitimera er båda två så får ni hindersprövningen med er i handen direkt.

Ring en präst eller borgerlig vigselförrättare och hör efter vem som är ledig först och förklara omständigheterna. 

Ta på er det finaste ni har i garderoben.

Voila - ni kan fira bröllop tillsammans med din sjuka farfar om två dagar! 

Krångla inte till det!  

Min kompis gifte sig under en överrasknings lunch. Maken fyllde 40 så dom bjöd dom närmaste på lunch på restaurang för att dom skulle få fira honom innan dom åkte utomlands. Borgerlig vigselförrättare som kom till restaurangen (fast en präst kan också komma) en enkel ceremoni med mat efter och sen drog dom. En kompromiss men alla blev nöjda! Som tidigare sa, det behöver inte vara så invecklat

Tycker ibland att det är tråkigt att det ska vara så märkvärdigt med bröllop folk gifter sig inte för att dom inte har råd. Hur ni än gör, så är jag övertygad om att dagen kommer bli fantastisk! Trots en billigare klänning osv. Själv är jag inne på ringar i silver av den anledningen. Vill inte ha gult guld, i såna fall vitt. Den jag vill ha är "rejäl" och skulle bli ganska dyr i vitt guld, under tusenlappen i silver. Folk som inte vet ser inte ens skillnaden är viktigare för mig att vi gifter oss, av kärlek till varandra, och att det blir våran dag! Tänker inte göra en massa för att behaga andra, och leva upp till andras förväntningar!

Alltså självklart kan ni gifta er nästa vecka och var säkra på att farfar får uppleva att se dig gift. 

Men vad är det du vill att han är med på?
Och vad vill han?

I vårt fall behövde mamma något att se fram emot, något som hon kunde kämpa för. Hade vi haft en ceremoni på sjukhuset så hade hon ändå inte haft något att kämpa för sen, då hade hon gett upp snabbare än hon gjorde. 

Hennes glädje i att få vara en del i planeringen, inbjudningskortet som låg precis bredvid henne i sjukrummet och som var så söndertummat när vi städade ur rummet efter henne att det nästan föll i bitar... Hon kände att hon kunde bidra (hon gav oss 100:- i månaden av sin lilla sjukpension och hon sken upp varje gång vi kom så hon kunde prata kläder och frisyrer och mat).

Varför inte börja med att prata med din farmor (ifall tanken på det hela skulle stressa din farfar) och fråga vad hon tror är viktigast.
Och så fortsätter du därifrån sen 

Vill du ha både ert planerade stora bröllop och en liten intim ceremoni där Farfar får vara med så kan du ju det. 
Ni kan alltid förnya löftena på det datum ni egentligen valt som bröllopsdatum och ha middag och hela balunsen då.

Jag har haft ett önskemål om mitt bröllop så länge jag kan minnas, och det var att min mormor skulle vara med. För ett år sedan började hon bli lite krasslig, åt dåligt och till slut upptäcktes det att hon hade cancer. Jag fick panik och sa till min sambo precis som det var. Om inte jag får gifta mig och ha mormor bredvid mig vet jag inte hur jag ska kunna gifta mig alls. Men hon blev väldigt snabbt väldigt dålig, och vi hade i sådana fall varit tvungna att gifta oss bredvid hennes sjuksäng. 

Vi hade kunnat gifta oss då och där. För mormors skull. Eller fortsätta planera det bröllop vi redan börjat på. Det blev inte så mycket att välja mellan eftersom mormor gick bort två månader efter att hon blev sjuk.

När jag åkte för att träffa henne på slutet hade hon väldigt ont, men sa "det går snart över, ska du se" och så fick jag gå undan och gråta i en halvtimme eftersom jag visste att det skulle göra det, men inte på det sätt hon menade. Jag hade inte kunnat stå bredvid sjuksängen och försökt tro på det hon sa och samtidigt lova min sambo att älska honom i nöd och lust i alla våra dagar. 

Jag kommer sakna min mormor på bröllopsdagen, det är ingen tvekan om den saken. Men hon är med mig i hjärtat och kommer alltid vara det.

Förlåt om jag verkar okänslig, det är inte alls så jag vill framstå. Jag vet precis hur du känner, och hur jag mådde i din situation. Vi hade från början planerat att gifta oss i augusti, och jag hade jätteångest över att vi hade flyttat fram det ett år. Tänk om vi inte hade gjort det, hade mormor kanske klarat sig längre då? Eller hade jag stått rödgråten och bara sett den tomma stolen som skulle ha varit hennes?

Jag hade lagat bröllopet tidigare om ni kan. Så fort som möjligt.