Maktkamp

rent spontant tror jag du skulle slippa en massa onödigt smågräl och småtjafs om du faktiskt stog upp för dig själv och vad du tror på och vad du vill med ditt liv.

Du kan inte begära att andra ska ta dig på allvar och veta hur du vill leva ditt liv om du själv inte säger något om det. 

Det blir helt enkelt en massa saker som folk tar för givet om dig och när det inte stämmer så blir det konflikter och smågnabb.  Saker du enkelt hade kunnat undvika genom att prata om saken. 

Är din utbildning viktig - säg det
Är tanken på en karriär och vad du vill med ditt yrkesliv viktig - säg det
Är tanken på att inte skaffa barn viktig för dig  - säg det och stå för det 
Vill du att folk ska förstå vad du gör i dina studier - prata om det
osv osv

Det blir konflikter mellan dig o sambon och mellan dig och annat folk för att dom helt enkelt inte vet vad du egentligen tycker o tänker. Du liksom glider med och gillar det du gör för tillfället. Men är det för din egen skull du gillar det eller för att du glädjer andra? 
Jag får känslan av att andras välmående är viktigare än ditt eget. 

jag kan ha käpprätt fel men jag får den här tanken och känslan när jag läser vad du skrivit. 

Jag tror att du har rätt i det där med att jag bryr mig lite för mycket om vad andra tycker och känner. Det kan absolut vara något att tänka på. 

Att vara öppen med att jag inte vill ha barn ser jag som svårare speciellt inför hans familj. I min familj är det inte ovanligt. Ingen av mina kusiner som är runt 30 har barn och min farbror som är över 60 har inte heller barn. Men i min fästmans familj är barnen väldigt viktiga och får ta väldigt mycket plats. Jag tycker att syskonbarnen kan vara roliga en kort stund, några av dom börjar dessutom blir mer vuxna och det är ju kul. Men jag gillade inte barn ens när jag var barn själv och att ta den diskussionen med folk känns svårt. Det ses nog nästan som en självklarhet framförallt eftersom någon ska ta över firman. 

Nu menar jag inte att låta dryg på något sätt utan säger detta då jag önskar att någon sagt det till mig i det förhållande jag var i innan jag träffade min blivande man: Vill du verkligen vara tillsammans med just honom? Smågnabb kan det vara i alla relationer och det kan gå upp och ner som du säger och det är inte det jag reagerade på och kände igen mig i. Det som fick mig att undra var hur han "på pappret" låter som ett kap- en del i ett familjeföretag, en stor familj som är barnkär, snäll etc.. Det ni däremot inte verkar ha gemensamt är era värderingar- är barn viktigt, vad är syftet med en utbildning, vilken roll har kvinnan i ett förhållande och samhället. Frågan är därför: är det rätt att leva med en person för att han är ett bra parti och snäll när du kunde leva med någon som ser dig för den du är, stark, självständig och högutbildad med mål annorlunda än de som leder till den klassiska kvinnofällan? Att jag skriver detta är som jag sa helt enkelt för att jag tidigare var tillsammans med just den typen. Hans familj såg mig bara som mamma till deras framtida barnbarn och de skrattade åt mina studier och ambitioner och det var givet att han skulle göra karriär. jag känner inte er men jag är så här i efterhand väldigt glad över att det inte blev han och jag eftersom jag alltid kände mig väldigt ensam och jag hoppas att mina ord får dig att tänka efter och gå in i ert äktenskap av rätt anledning för att slippa bli ensam och må dåligt på sikt. Jag hoppas att det ordnar upp sig för dig så att det oavsett vad som händer känns bättre än nu. Kram på dig!

Jag är tacksam för ditt svar och jag förstår vad du menar. I mitt fal så känner jag inte att han är problemet mer än att vi småtjafsar. Han är medveten och tillfreds med att jag inte vill ha barn och jag ser det som hans ansvar att säga till om han ändrar sig på den punkten. Han vet att jag med stor säkerhet måste flytta för att få jobb. Han vill helst att jag stannar i Sverige men han förstår också de flesta jobben finns utomlands. Han är snäll och stöttande på alla sätt. Jag vill inte göra slut. Vi har mycket gemensamt, gillar, vin, mat, snabba bilar och samma typer av serier. Vi älskar båda hundar och vi har en pudel nu. 

Problemet är mest hans familj. De är också snälla och menar aldrig något ont. Jag hoppas att de ska lösa sig med tiden. Kanske när jag börjar jobba eller doktorerar.

Familjer är svårt. Man lite för ju sin partners familj på köpet, och det är inte så mycket att göra något åt mer än att acceptera. Jag har varit i förhållanden där jag både kommit sjukt bra överens med min extrafamilj, och där jag mest gruvat mig för att behöva träffa dem, och med tiden lär man sig hantera det mesta. Nu bor inte vi i samma stad som min sambos familj, så träffar dem inte så ofta, något jag är rätt glad över då jag inte direkt har svårt att met bli arg på min svärmor... 
MEN! Det låter inte som att de har något emot dig, du är nog bara inte vad de är van vid. Ni verkar ha vitt skilda värderingar, men det behöver ju inte betyda att de inte skulle acceptera dina om du var öppen med dem. Låt dem vänja sig vid det bara, så lär det inte vara några problem. Ni har ju dessutom lång tid på er att vänja er vid varandras världar, om du och din snubbe ska gifta er. Du vet ju hur de tänker, och verkar inte tycka att det är åt helvete så länge du slipper själv, och de kan säkert känna samma om du bara berättar för dem. Behöver ju inte vara "nu ska vi sätta oss och prata om detta", men låta bli att bara skratta "vi får se" när barn kommer på tal, till exempel. 

Och gällande utbildningen. Jag känner helt och hållet igen mig, men har kommit till en punkt där jag bara accepterar att de flesta som inte är mina studiekamrater varken fattar vad jag gör, eller bryr sig. Det är tråkigt att både min och min sambos familj knappt skulle kunna ge den enklaste redogörelse över vad jag sysslar med, men å andra sidan så kan inte jag heller allt om vad de gör. Jag fattar ju knappt vad min sambo jobbar med, så jag kan knappast kräva att andra ska vara insatta i vad jag gör. Och visst är det trist att diskussioner bara dör när man "nä, men det funkar faktiskt såhär" och råkar köra en lite för hög nivå för de runt omkring, men då får man väl bara öva lite på att ta det vidare så att ingen känner sig överkörd. Eller bara vara tyst, veta sin publik och hålla sig från att prata om knepiga grejer när man inte är i sällskap med de som har samma kunskapsreferensram, och istället prata om sin arbets-/pluggmiljö istället för sakfrågor. Något alla kan relatera till, liksom. Gnälla lite på kaffeautomaten eller något. De behöver ju faktiskt inte veta allt om ens ämne för att acceptera vad du håller på med, de behöver bara veta att det är viktigt för dig. 

Tack för ditt perspektiv. 

Hans familj är snäll och vill inget ont. De är helt enkelt inte vana vid kvinnor som pluggar med ett mål. Jag har ungefär samma högskolepoäng som en kusin skillnaden är att jag har läst program och läser nu på avancerad nivå. Kusinen läser alla möjliga kurser hon tycker är intressanta. Om jag var rik (ingen i detta sammanhanget är rik längre) skulle jag också läsa allt som jag tyckte verkade spännande. Men jag har redan från början var tvungen att se min studier som en investering. Alla i hans familj är inte hopplösa, det finns en som för ca 40 år sen läste x antal poäng i det jag pluggar och han förstår därför iallafall lite av vad jag håller på med och det är alltid kul att träffa honom för jag känner att det är en person som tar mig på allvar. 

Jag vill inte säga att deras kvinnosyn är dålig heller. Mycket har nog handlat om omständigheter och att de flesta är lite äldre. Hans farmor är t.ex över 90.

Att gnälla över skolan/lärarna gör jag väldigt ofta, speciellt när det gäller rättningen av saker. Sen gillar jag att prata om de 3 år jag bodde i korridor, finns många roliga historier från den tiden.